En av de böcker från förra året som gjorde starkast intryck på mig var Kyle Harpers Roms öde (se Respons 3/2019). Han visar vilket pris Rom fick betala för att det i sitt imperium hade knutit samman ett enormt geografiskt område. Romarna bar på en stor, kontinuerlig sjukdomsbörda i form av infektioner, och pestutbrotten var en bidragande orsak till att riket till sist inte kunde försvara sina gränser. Det var svårt att inte tänka på dagens globaliserade värld under läsningen av Harper. Hur sårbara för smittsamma sjukdomar är vi, trots de medicinska framstegen, när hela klotet är så sammanlänkat? Mycket, som den rådande pandemin visar.
Men det finns en tickande bomb här: det är det politiska etablissemanget som bär ansvaret för att vi var så dåligt rustade inför pandemin.
Det är frestande att tänka att covid-19 innebär ett dramatiskt skifte, men hittills har pandemin förstärkt tendenser som varit påtagliga en längre tid. Det fanns redan tecken på att pendeln håller på att svänga, bort från globalisering och avreglering och dessa tendenser förstärks nu. Kanske rör vi oss mot en värld av regionala handelsblock. Att nationalstaten, trots EU och globalisering, förblivit den viktigaste referensramen var också uppenbart, och nu blir dess centrala roll ännu tydligare. Den kommer att behöva intervenera kraftfullt i ekonomin för att bemöta den nedgång som följer i pandemins spår och i vissa fall kräva att nödvändiga varor, till exempel läkemedel och medicinsk utrustning, produceras inom landet. Men även företagen behöver fundera över riskerna med globala produktionskedjor och om de bör prioritera en långsiktig förmåga att klara av chocker framför kortsiktig avkastning.
Pandemier av detta slag får förmodligen också generella politiska och kulturella följder. Jamie Martin, tidigare rådgivare till den brittiska regeringen, pekar i tidskriften Quillette på att pandemier historiskt sett har medfört minskad öppenhet och förstärkt karaktärsdrag som gynnar konservativ nationalism. Rädsla för smitta generaliseras till motvilja mot allt främmande.
Även i Sverige ser vi en uppslutning bakom den sittande regeringen, men man ska vara försiktig med att dra långtgående slutsatser av det. Det kan vara det slags enighet som till exempel uppstår när krig bryter ut, men som sedan under utdragen prövning övergår i djup splittring. På sätt och vis har hela det politiska fältet flytttat sig, åt höger vill nog många säga, men för socialdemokratin handlar det om ett återvändande till folkhemmets nationella ram. Centerpartiet lär få stoppa sina nyliberala projekt i frysboxen. Det kan förefalla som om denna förflyttning krymper utrymmet för partier som Sverigedemokraterna. Men det finns en tickande bomb här: det är det politiska etablissemanget som bär ansvaret för att vi var så dåligt rustade inför pandemin.
En del saker pågår i stort sett som vanligt under pandemin, som det eftertänksamma argumenterande som Respons representerar. Frågan – som ställs i temat – är var i offentligheten sådana arenor i dag placerar sig.
Kunskapsförmedlingens villkor i en balkaniserad offentlighet
Den mediala verklighet som nyss tycktes så självklar håller på att lösas upp. De gemensamma ytorna för kunskapsförmedling tenderar att bli färre och forskarnas förbindelse med en bredare allmänhet hotar...
