Frankrike öppnas nu långsamt efter nedstängningen. Lättnaden över att kunna röra sig friare blandas med insikten om vilken psykisk press nedstängningen har medfört. Vi i Väst har länge levt i ett nu som vi trodde skulle vara för evigt, men nu är vi tillbaka i historiens tid. Krisen både förenar och splittrar världen. Vi delar alla centrala erfarenheter, men samtidigt kämpar nationer med varandra om resurser. Frågan är om krisen kommer att leda till ett slutgiltigt utträdande ur nationalstaten eller till dess omkonsolidering.
Plötsligt, efter sportlovet i februari, hade vi slutat kindpussas om morgnarna när vi samlades framför den lilla skolgrinden för att lämna våra barn. Vi följde oroligt utvecklingen i Italien, men trots att den italienska gränsen bara ligger några mil bort, kändes det ändå så avlägset, så långt bortifrån oss. Någon mer skarpsynt förälder sade att det bara var en tidsfråga innan skolorna skulle komma att stänga, men det föreföll oss andra så overkligt att det inte gick att ta in. Men overklighet blev snart verklighet. Den 16 mars höll president Emmanuel Macron ett tal till nationen. Han talade om ett krig mot en osynlig fiende, om soldater i vita rockar som skulle stå i frontlinjen och om att skolor skulle stängas.
Några dagar senare meddelade premiärministern att hela Frankrike skulle stängas ner, confinement som är ordet som regeringen valt att använda. Confinement betyder inneslutande. Vi skulle inneslutas. De enda verksamheter som fick fortsätta att vara öppna var livsmedelsaffärer, apotek och tobaksaffärer, som är ett stående inslag i varje kvarter. Nikotinabstinens i confinement skulle inte vara något att leka med. En fjärdedel av Parisborna flydde staden för landsbygden.
Under de första två veckorna av vår ”konfinering” cirkulerade en hel del humoristiska videor, bilder och skämt i nyskapade WhatsApp-grupper. De handlade om föräldrar som helt tappar koncepterna, människor som gör absurditeter i sin isolering, kreativitet och humoristiskt medlidande, situationsanpassade covers på kända låtar och en hög dos av självironi. Men detta ebbade ut.
Första gången jag gick ut för att handla under konfineringen var det som om jag hade hamnat i ett nytt, okänt territorium. Längs med gatan slingrade sig en kö av människor som höll flera meters avstånd från varandra. Ansiktsuttrycken var bistra, många stirrade ner i sin mobil eller på sina fötter. Det förekom inte någon social interaktion, inget småprat och inga leenden eller artighetsfraser, som ju annars är så typiska för den här delen av världen. Konfineringen hade inte bara drabbat oss fysiskt. Vi posthistoriska varelser, som av satirikern Philippe Muray kallats Homo Festivus (festival-människan), hade också insett situationens allvar.
På tv visades reportage från ”krigsfronten”: hårt arbetande vårdpersonal, somliga helt förtvivlade. Det sades att flera av de inlagda var förvånansvärt unga. Vi fick följa sjukvårdsadministratörers febrila sökande efter intensivvårdsplatser i de hårdast drabbade områdena, transporter av sjuka i specialinrättade snabbtåg till mindre hårt drabbade regioner och helikoptrar som flög till Tyskland med intuberade patienter. Massdöden på äldreboenden försökte regeringen till en början mörka. Förkrossade anhöriga berättade att de inte hade fått ta ett sista farväl av avlidna familjemedlemmar och att till och med gravsättningarna omgärdats av restriktioner. Risken för att läkemedel och skyddsutrustning skulle ta slut skapade bestörtning.
Stängda gränser, en hårt drabbad flygbransch och en ekonomisk världskris ingen ännu kan fatta vidden av, blev dagliga inslag i nyhetsrapporteringen. Reportage om de socialt utsattas, till exempel de hemlösas, förvärrade situation visade att karantänen slår olika hårt beroende på om man har eller saknar resurser. Men vi möttes även av bilder av solidaritet i de ekonomiskt svaga områdena, hjälpen till de äldre och hjälporganisationernas stödinsatser till de mest behövande. Vi fick höra om möjlighet för våldsdrabbade kvinnor att säga kodord på apoteket för att signalera att de befinner sig i fara. Radion var ständigt på, nyheter följdes slaviskt.
Den 11 maj beslutade regeringen att långsamt öppna Frankrike. Många var, och är, rädda för konsekvenserna. Men många känner också lättnad. Att plötsligt kunna röra sig mer fritt igen ökade insikten om den psykiska press vi både medvetet och omedvetet levt med under flera veckor. Jag minns att jag ropade till barnen i baksätet när vi körde ut första dagen då restriktionerna lättats: ”Titta barn! Det är folk ute! Titta barn cyklar på trottoaren! Titta, det är fullt på parkeringen!” som om detta egentligen väldigt vardagliga inslag var – och förblir – ett mirakel.
Krigsmetaforen har inte bara använts i Frankrike, både USA:s president och Stefan Löfven har talat om viruset i sådana termer. Vårdpersonal liknar sin arbetsplats vid en krigszon. En person som blivit rik på att driva beonden för ensamkommande flyktingbarn hävdade att mor- och farföräldrar säkert var beredda att offra sig för att barnbarnens framtid inte skulle bli lidande. Idén om det nödvändiga uppoffrandet för ett högre gott ackompanjerar det vi just nu lever i, och liknas vid just ett krig. Under första världskriget hävdade man att det var de unga männen som var tvungna att offra sina liv för nationen. Nu måste de äldre, fattiga och sjuka vara beredda på att sätta livet till för de produktiva kropparnas fortlevnad i välståndets biopolitik, i varje fall om man skall lyssna på dem i västerlandet som sätter ekonomin före liv i sina utilitaristiska kalkyler.
De tidlösa verken öppnar en bräsch i ett osäkert nu som vi alla tycks fjättrade vid, de skänker möten med andra människor som nu är så sällsynta, talar till oss från en annan plats.
I landet där allmänbildningen är ett slags sekulär religion har speciella bildningsprogram på radio och tv upprättats för de bildningstörstande i karantän. Uppläsningar av romaner, textanalyser, konserter och teaterpjäser sänds online. När terrorattentaten drabbade Frankrike under 2015 läste fransmännen Traktat om toleransen av Voltaire, under den pågående coronakrisen toppar Camus Pesten listorna. De tidlösa verken öppnar en bräsch i ett osäkert nu som vi alla tycks fjättrade vid, de skänker möten med andra människor som nu är så sällsynta, talar till oss från en annan plats. Tiden i karantän har skapat ett brott i många människors annars så hektiska tillvaro. Detta avbrott från vardagsstress och prestationskrav har fått många att se med andra ögon på sin tidigare tillvaro.
När man tänker på januari månad fram till i dag är det som om en oändlig tid har förlöpt. Italiens beslut om nedstängning ter sig som en evighet sedan och samtidigt upplevs dessa omtumlande månader som en kort och mycket sammanpressad period. Kanske är det just detta som är att leva i ett historiskt ögonblick: vår upplevelse av nuet liksom undflyr oss. Den sista människan träder åter in i Historien, i avbrottets ontologi. Med Berlinmurens fall befästes en tendens som bara har förstärkts med åren, en utveckling mot en alltmer global värld, präglad av föreställningen att vi uniformt går mot frihet, liberalism, välstånd och fred. Jorden har blivit liten och som Nietzsche skrev: ”på den hoppar den sista människan omkring”. Även om vissa skeenden på senare år undergrävt föreställningen om ”Historiens slut” har inget hotat dess grundvalar. Vi har kunnat fortsätta blunda och påstå att vi uppfunnit lyckan. Men det vi står inför nu är ett kaos av det slag som ofta karaktäriserar historiska övergångsperioder.
Om vi i Väst sedan länge har avskurit oss från framtid och dåtid, som historikern François Hartog hävdar i Croire en l’histoire, och levt i ett slags presentism, i vilken ett hyllande av det förevarande varit vårt signum, präglat av korttidstänkande och historisk analfabetism, så har det skett utifrån antagandet att detta ”nu” skall vara för alltid. Vår livsstil, våra konsumtionsmönster, liberala marknader och byråkratiseringen av politiken, har tagits för given. Men trots att de andra tidsdimensionerna befunnit sig i ett metafysiskt mörker tycks denna kris påverka vårt eviga nu. ”Just-in-time”-konceptet har varit legio i många europeiska länder inom i princip alla områden. Korttidsplanering har även präglat de flesta politiska beslut och budgetar. Avsaknaden av ett projekt mot vilket man kollektivt strävar och som sträcker sig längre fram än till nästa kvartal har karaktäriserat den politik som förts. Detta har ibland kallats för ideologiernas död, ibland för neoliberal hegemoni.
Det som tydligt framgår är att Historiens tid balanserar på två nivåer: det akuta skeendet som kräver handlingskraft och snabba beslut, det längre skeendet som inkluderar våra förhoppningar eller farhågor om vart denna kris skall föra oss på sikt. Flera radioprogram i Frankrike har behandlat temat hur samhället kommer att se ut efter att spridningen av den nya corona-viruset klingat av, och president Macron talade om att han skulle omvärdera sin politik långsiktigt samtidigt som han fattade drastiska, kortsiktiga beslut.
Utöver den tidsliga aspekten, som förmodligen kommer att påverka oss långt mer än vi ännu kan förutse, har även vår existens i rummet skakats om. Det besynnerliga med det nya coronaviruset är att det splittrar och förenar världen på samma gång. Ett förenande är det sätt på vilket vetenskapsmän samarbetar och utbyter erfarenheter och data, och hur läkare och patienter skickats mellan länder. Ett annat förenande är blottläggandet av ett globalt beroende av lokala marknader och den fara som detta kan innebära för försörjningen av förnödenheter till den egna befolkningen, vilket bland annat har lett till att man har pausat avbetalning av lån för flera utvecklingsländer.
En annan globalt gemensam erfarenhet är att detta virus som rycker nära och kära ifrån oss har medfört att över 4 miljarder människor världen över satts i karantän. I medierna visas ödsliga, folktomma platser som annars översvämmas av besökare och turister. På tv visas världskartor över minskade föroreningar i världens metropoler, människor som varje kväll sjunger och hyllar vårdpersonalen, banderoller och folk som hänger ute på sina balkonger, solidaritet med de äldre och sämre ställda samt alla de barn från hela världen som hemundervisas. Det är paradoxalt att när en så globalt delad erfarenhet inträffar är det i en värld med stängda gränser. Världsmedborgaren som träder fram är en världsmedborgare i karantän.
Det är paradoxalt att när en så globalt delad erfarenhet inträffar är det i en värld med stängda gränser. Världsmedborgaren som träder fram är en världsmedborgare i karantän.
Men pandemin skapar också motsättningar och visar tydligt globaliseringens svagheter och faror. Den har blottlagt de internationella och överstatliga organisationernas bristande handlingskraft. Världshälsoorganisationen (WHO) dröjde länge med att fastställa att det rörde sig om en pågående pandemi. EU-kommissionen springer fortfarande efter EU-ländernas enskilda agerande, snarare än att vara den som håller i taktpinnen. De stödpaket som diskuterades på EU-nivå aktiverade åter de skarpa skiljelinjerna mellan länder i södra och norra Europa och även om man lyckades enas om ett stöd av historiska mått är risken för kommande konflikter stor om den ekonomiska krisen fördjupas.
Världshandelsorganisationens (WTO) uppmaningar till världens ledare om att avstå från att införa ekonomiska restriktioner och protektionism har bevisligen inte efterföljts. På världsmarknaden råder en strid mellan nationer om att få tag i läkemedel, vårdutrustning och andra förnödenheter. Frankrike konfiskerade i början av april munskydd som skulle till Sverige och drabbades självt av något liknande när ett plan med skyddsutrustning som stod på startbanan på en kinesisk flygplats köptes upp till ett högre pris av USA. Till en början kom inget land till undsättning när krisen eskalerade i Italien, och när hjälpen väl kom var det inte i första hand grannländerna eller EU som ryckte in, utan kubanska och kinesiska läkare.
USA:s president Donald Trump var inte sen att ta tillfället i akt att under två presskonferenser i rad beskylla WHO och WTO för att gå Kinas ärenden. Konflikten som trappas upp mellan de två imperierna är djupt oroväckande och spiller över på flera överstatliga organisationer såsom exempelvis FN.
Denna kris blottlägger problem som vi indirekt har brottats med under ett trettiotal år, nämligen frågan om hur och framför allt var det politiska bör artikuleras. Den västerländska politiska utvecklingen och dess mål har länge varit att binda samman världens länder, öppna gränser, sprida de mänskliga rättigheterna och skapa överstatliga institutioner. Argumenten har varit att nationers ömsesidiga ekonomiska beroende minskar risken för krig, samtidigt som det gynnar tillväxt och välfärd. Fri rörlighet av kroppar och varor har varit ledord. Ord som immigrant och emigrant har ersatts med migrant, som för att visa att man inte kommer någonstans ifrån och att den plats man rör sig mot är oväsentlig. Det är rörelsen i sig som är viktig.
Denna globalisering har inte skett smärtfritt. Hårdraget kan man ursklija två typer av kritik mot globaliseringen. Den första har handlat om att globaliseringen gynnar de redan välbärgade länderna och stora företagen, och ger upphov till en uniform värld, ”the Macworld”, där stora koncerner tränger ut de lokala. Den andra kritiken har gjort gällande att globaliseringen innebär en politisk försvagning på det nationella planet. Genom att delegera makt till överstatliga organisationer/unioner och utsätta företag/arbetskraft för konkurrens på globala marknader missgynnas de inhemska. I den första kritiken finns en föreställning om att globaliseringen sker utifrån nationella intressen, i den andra att globaliseringen sker på bekostnad av dem. Vi tenderar nationellt att delegera alltmer makt till överstatliga organisationer samtidigt som vi agerar som nationer med tydliga egenintressen internationellt.
Vi tenderar nationellt att delegera alltmer makt till överstatliga organisationer samtidigt som vi agerar som nationer med tydliga egenintressen internationellt.
Det båda kritikerna avslöjar är att vi befinner oss i ett ingenmansland när det kommer till vilken politisk form vi vill leva i. Med politisk form menas här den ordning som sätter ramarna för vilken politik som är möjlig. Pierre Manent, professor i politisk filosofi, som ägnat en stor del av sitt intellektuella arbete åt just dessa former, menar att de räknas till blott tre: imperiet, stadsstaten och nationalstaten. De tre formerna är ordnade och artikulerade på olika sätt och avgör vad som är politiskt möjligt och inte. Manent menar att så länge människan lever politiskt, lever hon alltid i en politisk form eller i en övergång mellan en av dessa former till en annan.
Det är uppenbart att vi fortfarande lever i nationalstaten även om frihandelsförespråkare och politiska krafter arbetat för att försvaga dess konturer. Bland dem som bekämpat nationalstaten har argumenten handlat om att nationalstaten är farlig i och med att dess mest naturliga reflex är nationalism. En ”värld utan gränser och murar” skulle minska de krig och katastrofer som nationalstater genererat. Men denna förenklade syn förbiser att ”nationen” under franska revolutionen också var ett demokratiskt vapen mot l’ancien régime: politiskt inflytande skulle inte längre vara avhängigt ståndstillhörigheten utan medlemskap i nationen.
Man kan också tillägga att de värsta erfarenheterna vi har av nationalism är från de länder som nyligen enats som nationer. Denna föreställning om nationalism som nationens verkliga ansikte förbiser även den interna heterogenitet inom nationalstater som tagit sig uttryck i våldsamma klasskamper, konflikter mellan arbete och kapital och som historiskt genererat inhemska lösningar, eller åtminstone kompromisser, i Väst, och lett till de välfärdssystem vi är så stolta över, även om vi i dag ivrigt nedmonterar dem. De sociala transfereringssystemen (jämlikhet) liksom den representativa demokratin (friheten) är delvis det innehåll som nationalstaten som politisk form möjliggjort. Detta förvirrade tillstånd som består i att både bevara nationalstaten och samtidigt avveckla den fördjupar den kris vi i dag lever i.
Kommer vägen ur krisen att innebära ett slutgiltigt utträde ur nationsformen eller till dess omkonsolidering?
Frågan är hur dessa paradoxer och motsättningar kommer att hanteras under de kommande åren. Det vi har kallat ekonomisk frihet har uppdagats vara ett ekonomiskt beroende av några få, och när fåtalets ekonomier rasar och/eller gränser stängs, som nu under coronakrisen, sätts alla länders ekonomiska välstånd på spel. Inga internationella institutioner har i nuläget befogenheter att hantera detta och när en kris uppstår drabbar den alla länder samtidigt. Krisens effekter kommer att behöva hanteras nationellt i en tid när man eftersträvat att försvaga den nationella suveräniteten, samtidigt som man heller inte har varit kapabel att ersätta denna politiska form med något annat. Kommer vägen ur krisen att innebära ett slutgiltigt utträde ur nationsformen eller till dess omkonsolidering? Coronakrisen kommer dessutom i en tid när välfärdsstaten motarbetats och alltmer ansvar förskjutits till individerna och där decentralisering skapar svårigheter för en nationell samordning. Även om vi inte längre talar i termer av klasskonflikter kan man ställa sig undrande till hur de ekonomiska effekterna av den kommer att påverka motsättningar mellan arbete och kapital, mellan de bättre och de sämre bemedlade.
Krisen reaktiverar därmed grundläggande frågor som förföljt oss under hela moderniteten: hur skall vi sammanfoga det individuella med det kollektiva, det universella med det partikulära, det internationella med det nationella.
Ordet kris kommer från grekiskan och är besläktat med omdöme, att urskilja, att besluta, att avgöra, och det är just det vi alla står inför i dag.
Det perifera Frankrike rycker nu in mot centrum
Protesterna från de så kallade gula västarna har skakat om Frankrike. Det är en rörelse utan ledare, som huvudsakligen utgörs av lägre medelklass, som inte känner sig representerade av politikerna...
