Debatt

Postmodernism, intersektionalitet och postkolonialism

| Respons 1/2021 | 9 min läsning

Claudia Lindén ifrågasatte i sin recension av Johan Lundbergs När postmodernismen kom till Sverige det samband han tecknar mellan de idéer Horace Engdahl företrätt och senare intersektionella och postkoloniala strömningar. Här replikerar Lundberg med svar från Lindén.

Claudia Lindén är i sin recension av min monografi När postmodenismen kom till Sverige (Respons 6/2020) väldigt upptagen av frågan om den bör ses som ”en vetenskaplig undersökning eller en debattbok”. Efter att ha konstaterat att boken ”kretsar framför allt kring debatter i media”, kommer hon fram till att den bör betraktas ”som ett debattinlägg” snarare än ”en vetenskaplig utredning”. Frånsett att logiken haltar (vetenskapliga studier av debatter är ju inte alls ovanliga), är själva motsättningen i detta fall missvisande.

När postmodernismen kom till Sverige är medvetet skriven så att den driver en tes utifrån en specifik frågeställning: Hur kom det sig att en viss teoretisk tradition fick så stort genomslag inte bara i svensk humaniora utan i samhället i stort? Lindén gör å sin sida gällande att den svenska utvecklingen avspeglar det ”teoretiska fält” som ”redan fanns utomlands, i Frankrike, Tyskland, Italien, England och framför allt USA, långt innan det kom till Sverige”. Denna ”större teoretisk rörelse […] kom att prägla den intellektuella kulturen decennierna kring millennieskiftet”. Lindén målar således själv upp en bild av en ”teoretisk rörelse” som sträcker sig från 1960-talet till 2000-talet. Den föreställning om en kontinuitet i fråga om vissa tankefigurer som hon i recensionen kritiserar mig för att hysa, är i själva verket inom den teoretiska litteraturen en vedertagen ståndpunkt, som Lindén uppenbarligen instämmer i, i alla fall så länge som kontinuiteten i fråga presenteras som ett utfall av en oåterkallelig historisk process.

Dock går våra åsikter isär när det gäller frågan om det finns anledning att rikta ett kritiskt ljus mot de faktorer som gjort utvecklingen i Sverige unik. Lindén presenterar hypotesen att den som vill förstå hur det ”teoretiska fält” som jag benämner som postmodernism har utvecklats inom svensk humaniora och statsförvaltning från 1980-talet till i dag borde fokusera på Sven-Olov Wallenstein, Åsa Beckman och Lars O. Ericsson i stället för på Horace Engdahl. Jag menar att ett sådant perspektiv inte bara skulle ge en missvisande bild av skeendet utan att det också är typiskt för en viss uppfattning om ”vetenskaplighet” som innebär att varje perifer detalj uppmärksammas på ett sätt som mest bara skymmer de stora linjer som i ett fall som detta är nödvändiga att blottlägga om man vill förstå varför kritiken mot den ”teoretiska rörelse” som initierades av bland andra Derrida och Foucault plötsligt tystnade i Sverige.

När det gäller de stora linjerna kritiserar Lindén min bild av Jean-Claude Arnaults galleri/klubb Forum. För det första sägs dess publik ha bestått ”framför allt av kulturälskande pensionärer”. Detta förtigs inte i min bok, men Lindéns pensionärsfokus innebär återigen att det viktiga missas: att alla litteraturvetenskapligt och skönlitterärt meriterade ledamöter (utom en) som valdes in i Svenska Akademien under Forums glansdagar hade framträtt hos Arnault. För det andra menar Lindén att jag sammanblandar ”litteratursyn och teoretiskt idégods”. Det är en minst sagt märklig ståndpunkt. Korrelationen mellan estetiska teorier och uttryck har i själva verket varit central genom historien; tänk bara på romantiken eller på relationen mellan nykritiken och den eliotska modernismen! Lindéns ståndpunkt framstår här som lika besynnerlig som när hon påstår att jag reducerat Derridas ”dekonstruktiva analys” till ”att den bara skulle handla om att förneka att vi har tillgång till en verklighet utanför texten”. 

Det jag visar är hur Engdahls kritiska gärning under 1980-talet, inspirerad av en tankefigur hos Derrida, utgick från en föreställning om att högkvalitativ litteratur inte sysslar med sådant som att gestalta filosofiska eller politiska idéer, samhällsförhållanden, personliga erfarenheter och existentiella benägenheter. Min poäng är att den ”litteratursyn” som premierades på Forum i hög grad var en utlöpare från denna tankefigur. Att Horace Engdahl i detta fall inte skulle ha kallat sig postmodernist är inte bara felaktigt utan helt oväsentligt. Om man på goda grunder betecknar en person som rasist spelar det knappast någon roll vad personen i fråga anser sig vara eller inte vara.

Vad jag vidare visar är hur den tankefigur som 1980-talets Engdahl hämtat från Derrida kom att bli central, om än i politiserad form, i 2000-talets postkoloniala och intersektionella teoribildningar.

Vad jag vidare visar är hur den tankefigur som 1980-talets Engdahl hämtat från Derrida kom att bli central, om än i politiserad form, i 2000-talets postkoloniala och intersektionella teoribildningar. Också i detta fall är det, menar jag, oväsentligt om man i kretsarna runt Kris och Forum på 1980- och 1990-talet blundade för de destruktiva konsekvenserna av de idéer man torgförde.

När det gäller just intersektionaliteten har det inte varit mitt syfte att teckna en helhetsbild av dess svenska historia. Icke desto mindre är Lindéns kritik av min historieskrivning missvisande. De referenser som är frånvarande i min framställning av den intersektionella teorins lansering i Sverige är texter tillkomna efter de introducerande texter som jag diskuterar. I det sammanhanget kritiserar hon också min påstått ”tendentiösa” citatteknik: ”ett uttalande av Masoud Kamali som handlar om tolkningen av Locke i historien görs till exempel till ett påstående om Sverige” Den artikel som åsyftas handlar inte om Locke utan är en debattartikel med rubriken ”Muslimer demoniseras precis som judarna”. Ett centralt, och av mig citerat, textställe i artikeln lyder: 

Experter med invandrarbakgrund, som oftast har invandrarkommunistisk bak-grund av Pol Pot-sorten, framträder i medier och ropar efter inskränkningar i religionsfriheten, åtminstone för muslimer. Dessa experter har en ideologisk, modern mission att förverkliga, nämligen att skapa ett samhälle där bara deras likasinnade får leva. Dessa grupper som har misslyckats i sina gamla hemländer med att skapa utopiska samhällen försöker påverka det svenska samhället. De vill sänka ribban för toleransen mot olikheter. Massmedia använder sig av dessa självutnämnda invandrarexperter för att föra ut majoritetssamhällets assimilationistiska budskap, nämligen ”Vill du bli integrerad, måste du först bli som vi”. Alltså den förtryckande och diskriminerande attityd som genomsyrar moderniseringens nationalistiska historia.

I en passage som denna behöver, lika litet som i Paulina de los Reyes texter, ”viktiga aspekter och sammanhang förtigas eller förvridas”, för att påståendena ska framstå som ”bisarra”. De los Reyes och Kamalis uttalanden i hedersförtrycksfrågan är många och tydliga. Problemen med dem är dock inte i första hand att de är ”bisarra” utan att de fått förödande konsekvenser genom att hedersvåldsproblematiken förtigits av politiker som påverkats av företrädare för den ”större teoretiska rörelse” som Lin-dén så lojalt försvarar.

Det vore för övrigt intressant att veta om Lindén som är så upptagen av gränsen mellan ”vetenskap” och ”debatt”, någonsin har dryftat detta utifrån Kamalis och de los Reyes skriverier om intersektionalitet, där retoriken i den ovan citerade debattartikeln är regel snarare än undantag.

Johan Lundberg är litteraturhistoriker och författare.

 


Claudia Lindén svarar:

Det är inte uttryck för ”en viss uppfattning om ’vetenskaplighet’” att efterfråga en fullödig bild där ett skeende skildras utförligt och där detaljer som kan vara betydelsefulla för förloppet också redovisas. Det är helt enkelt det som är vetenskap. Just den vetenskapliga genrens egenskaper som också kan göra den torr och tråkig för en icke specialintresserad läsare. En debattbok har ett annat ärende, där en tydlig åsikt förs fram just för att väcka debatt och dra upp ”stora linjer”. Då kan det vara rationellt att runda vissa hörn för att driva hem en poäng. 

Lundberg är i sin fulla rätt att debattera mot det teoretiska kluster som han kallar postmodernism och intersektionalitet. Problemet är att han väljer att debattera i form av en historieskrivning. Min distinktion mellan vetenskap och debatt handlade om vilken förväntningshorisont läsaren ska ha inför Lundbergs bok. Som debattbok kan den säkert tilltala många läsare men som historieskrivning är den inte övertygande. 

Visst handlar Kamalis artikel ”Muslimer demoniseras precis som judar” om muslimer i Sverige, men det textstycke Lundberg citerar från, refererar till Locke:

Locke och andra västerländska demokrater och samhällsvetare har bistått kolonialmakterna med teorier som rättfärdigat kolonialismen, slaveriet, krig och folkmord och framställt kolonialisterna som moderna profeter med mission att förändra världen. Den franska arméns mord på tiotusentals krigsfångar i Egypten och de brittiska folkmorden på folk i kolonier och protektorat märktes inte alls av humanisterna och massmedia i Europa.

Logiken bakom allt detta har varit ett vi och dom-tänkande som bevarar maktstrukturer och gynnar makthavare och majoritetsbefolkningen. (Min kursivering.)

I Lundbergs bok blir det till: ”Liksom i sin kritik av Westholms utredning, menade han [Kamali] i artikeln att själva uppdelningen av befolkningen i invandrare och infödda vittnade om ’ett vi och dom-tänkande’ som inte bara ’rättfärdigat kolonialismen, slaveriet, krig och folkmord’ utan som i det nutida Sverige dessutom ’gynnar makthavare och majoritetsbefolkningen.’” (Min kursivering.) Som synes av jämförelserna mellan textstyckena så talar Kamali i allmänna termer om en idétradition utifrån Locke och inte specifikt om Sverige. Men i Lundbergs text har den idéhistoriska analysen förvandlats till direkta påståenden om förhållanden i nutidens Sverige. 

Det finns inte något avsnitt i boken som särskilt visar på den förmodade länken mellan Horace Engdahl, Svenska Akademien och Forum å ena sidan och å andra sidan universitetens kurser med inslag av intersektionalitet och postkolonialism representerade av Kamali och de los Reyes.

Lundberg hävdar att Kamalis postkoloniala tänkande är en utlöpare av Horace Engdahls gärning som litteraturkritiker i DN och på Forum. Men vilken är den exakta kopplingen dem emellan? Det finns inte något avsnitt i boken som särskilt visar på den förmodade länken mellan Horace Engdahl, Svenska Akademien och Forum å ena sidan och å andra sidan universitetens kurser med inslag av intersektionalitet och postkolonialism representerade av Kamali och de los Reyes. Den litteratursyn som, enligt Lundberg, Horace Engdahl och de som uppträdde på Forum företrädde, innebar menar han ”att högkvalitativ litteratur inte sysslar med sådant som att gestalta filosofiska eller politiska idéer, samhällsförhållanden, personliga erfarenheter och existentiella benägenheter”. Denna världsfrånvända litteratursyn ”som Engdahl hämtat från Derrida” skulle senare, enligt Lundberg, kommit ”att bli central, om än i politiserad form, i 2000-talets postkoloniala och intersektionella teoribildningar.” Varför skulle en syn på litteratur som icke-politisk, förvandlas till just politik och identitetsteori? Det är inte en övertygande historieskrivning. Att två fenomen samexisterar eller utgår från besläktade teorier gör dem inte kausalt förbundna med varandra.

Claudia Lindén är professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola.

Publ. i Respons 1/2021 706
I FOKUS | Ett nytt moderniseringsprojekt?

Claudia Lindén

Claudia Lindén är professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Läs alla texter

Johan Lundberg

Johan Lundberg är litteraturhistoriker och författare. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...