Praktverk med otydligt syfte

Tycks utlova en utförlig redogörelse av den svenske orientalisten Jacob Jonas Björnståhls liv och betydelse, men visar sig vara ett översiktligt verk utan egentligt perspektiv.

Officer Konrad Sparre (1680–1744), medlem av Karl XII:s första Orientexpedition och en av de första svenskar att porträtteras i turkisk dräkt. Troligen målad av J. H. Scheffel. Foto Armémuseum
21 november 2022
8 min
Recenserad bok
Björnståhls resaEuropa och Konstantinopel 1767–1779
Carla Killander Cariboni, Catharina Raudvere, Vassilios Sabatakakis & Johan Stenström
Makadam, 2021, 563 sidor

Med över 500 bilder är Björnståhls resa ett praktverk. Bokens främsta företräden är just dess bokliga kvaliteter – alla bilder och kartorna med fördjupande förklaringar, avbildningarna av de historiska marmorerade papper som avskiljer kapitlen. Med sin tyngd och formgivaren Johan Lasernas hantverk är själva formen tilltalande. Det är en otidsenlig bok. Om detta i sin tur är bra eller dåligt är en svårare fråga. Ska den besvaras utifrån den forskargärning som presenteras på sidorna? Utifrån huvudpersonens historiska betydelse? Kanske ska boken snarare betraktas som en kulturgärning och artefakt i sig?

Den som nöjer sig med att bläddra och njuta av allt det som ackompanjerar själva de redovisande kapitlen kan tillbringa flera både lärorika och estetiskt tillfredsställande timmar tillsammans med Björnståhls resa. Samtidigt är detta en bok som är svår att få grepp om. Av förlagets presentationstext kan man få intrycket att den innehåller orientalisten Jacob Jonas Björnståhls (1731–1779) egen reseberättelse från sin unikt väldokumenterade 12 år långa resa genom Europa och till Konstantinopel. Så är dock inte fallet. I stället fylls sidorna av fyra författares redovisningar av sina respektive arbeten inom ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet. Författarna förefaller ha arbetat relativt självständigt och vad de sammantaget vill åstadkomma med boken förblir tyvärr otydligt.

Bokens disposition är rörig och det saknas en tillfredsställande presentation av huvudpersonen. De två inledande sidorna av Björnståhls resa innehåller visserligen en presentation av huvudpersonen, men detta är en sparsmakad inramning med tanke på att bokens första halva handlar mer om hur och varför Björnståhl skrev som han gjorde, snarare än om vad han faktiskt upplevde och förmedlade. Det är först i början av Catharina Raudveres bidrag framåt sidan 250 som det kommer en litet mer traditionell presentation av Björnståhls biografi och personliga sammanhang.

Man får en känsla av att författarna utgår från att läsaren redan är bekant med Björnståhl och hans text, vilket vi som de nämner i och för sig kan bli på nätet, via Litteraturbanken.se där man i faksimil finner alla sex banden av Resa till Frankrike, Italien, Sweitz, Tyskland, Holland, Ängland, Turkiet, och Grekeland – Beskrifven af och efter Jac. Jon. Björnståhl, Österl. och Grek. Språkens Professor i Lund, Ledamot af Kongl. Vet. Sälsk. i Upsala och Kongl. Antiquitets Societ. i London, samt Correspond. af Kongl. Vitterh. Acad. i Paris, m. m. Efter Des Död utgifven Af Carl Christof. Gjörwell Kongl. Bibliothecarie. 

Litteraturhistorikern Johan Stenström inleder i kapitlet »Förutsättningar och utgångspunkter« med vad han själv kallar en presentation av »reseberättandets teori« som emellertid är så översiktlig att den inte kommer till något eget perspektiv eller konkreta frågeställningar. Begreppet »othering« berörs, men mynnar efter nämnande av ett antal forskarnamn ut i Edward Saids allra svagaste tes om att orientalismens stereotyper har rötter i Antiken. Men varken Stenström eller de övriga författarna tar fasta på reseberättelseforskningens teorier eller begrepp. Talande nog beskriver de själva det som att de: »Med intresse har […] läst Björnståhl, vi har läst om honom och vi har läst om hans tid. Vi har försökt belysa ett fåtal aspekter av de erfarenheter som han som resenär redovisar«. Det är en blygsam ambition både för ett forskningsprojekt och en drygt 500-sidig bok.

Något avgörande avtryck verkar han emellertid knappast ha gjort och författarnas försök att lyfta fram hans betydelse framstår som ett utslag av nationell stolthet.

Stenströms inledande bidrag ger även en fyllig presentation av Björnståhls korrespondens med publicisten Carl Christoffer Gjörwell (1731–1811) och hans stora betydelse för den delvis postuma utgivningen av Björnståhls resebrev. I det efterföljande kapitlet »Möten, människor, miljöer« ger Stenström en kavalkad av betydelsefulla namn i 1700-talets Sverige och Europa som om de redan förväntas vara kända. Möten med Rousseau, Voltaire, d’Alembert, Goethe, Macpherson och en rad andra mer eller mindre bekanta storheter visar hur väl integrerad Björnståhl var i den lärda världen, men Stenström förklarar föga för den läsare som inte själv har ett sammanhang för alla dessa kända män. Kapitlet avslutas med en intressant om än urskuldande diskussion om Björnståhls syn på det transatlantiska slaveriet. Samtidigt gör sig bristen på perspektiv påmind. Varför är just detta tema det enda som vid sidan av en utredning av James Macphersons Ossians sånger är värt en närmare diskussion? 

Efter Stenström tar romanisten Carla Killander Cariboni över. Hennes två kapitel diskuterar »Texterna och deras upphovsman« och »Beskrivaren Björnståhl«. Först avhandlas »verkets« komposition och relationen mellan resedagbok, privat korrespondens och resebrev skrivna för publicering. Killander Cariboni ger också detaljerade analyser av några enskilda brevs strukturella uppbyggnad och användningar av beskrivningar, digressioner och läsefrukter. Trots att genren kallas reseberättelser blir det här tydligt hur få rent berättande delar breven innehåller. Även om Killander Carboni är generös med citat är det fortfarande svårt att bli klar över vad det är för slags text som boken handlar om. 1700-talssvenskan citeras dessutom utan vidare kommentarer. Det är alltid krävande när citerad text har en helt annan stil och rytm än huvudtexten. Här reser sig också frågan om vi verkligen kan vara säkra på att vi förstår vad som står i citaten. En Pater Louis de Poix är enligt ett återgivet citat av Björnståhl »en rätt artig och munter Gubbe, snäll i Hebraiskan«. Men vad betyder det egentligen? Vad står orden artig och snäll för hos Björnståhl? Killander Cariboni kommenterar att »ganska munter och artig« är en vanligt förekommande standardfras när Björnståhl omnämner någon han mött. Men hon erbjuder ingen samtida uttolkning av dess betydelse. Kanske kan man förmoda att snäll ligger nära tyskans schnell (snabb). Jag googlar mig till att artig kommer av latinets ars och i förromantiska sammanhang kan betyda konstfärdig, eller kanske fin och charmerande.

Själv såg Björnståhl språken som en oersättlig del av förståelsen av ett land och blev under sin resa »snäll« inte bara i sina studieämnen hebreiska, grekiska, latin och arabiska, utan även i åtminstone tyska, engelska, franska, italienska och turkiska.

Killander Caribonis avsnitt om upphovsmannen utgörs av en textnära diskussion om Björnståhls självframställan i den publicerade texten och vad den säger om hans relation till samtidens personlighetsideal. Återigen är det i brist på presenterat syfte svårt att som läsare förstå varför just dessa narrativa dimensioner av det studerade materialet analyseras så utförligt. Det har så här långt givits väldigt få inblickar i själva resan eller de platser Björnståhl besökte. Både Stenström och Killander Cariboni tar också en förhållandevis bred svensk och europeisk lärdom för given och valet att låta deras bidrag utgöra bokens första halva riskerar att förlora läsare som skulle ha stor behållning framför allt av den senare delen. 

I religionsvetaren CatharinaRaudveres och nygrecisten Vassilios Sabatakakis bidrag kommer vi nämligen i närmare relation till de turkiska och grekiska världar Björnståhl besökte. Här återberättas resandets villkor och göromål och det går för första gången att se livet bakom texten. Att Raudvere som sagt också låter oss möta den uppväxande Björnståhl och de villkor som format honom hjälper till. Beskrivningen av studentens fattigdom och hårda villkor med aga och tiggande ger en annan och kroppslig ingång till 1700-talets lärdomsvärld.

Skildringen av Björnståhls tid i Konstantinopel 1776–1779 föregås av ett kapitel av Raudvere som också tydliggör resans bildningssyfte och hur Björnståhl under sina många år på resa i Europa förberedde sig genom att möta språkforskare och studera de stora bibliotekens skatter för att förkovra sig i hebreiska och alla andra språk och skaffa sig kunskaper som skulle kunna skänka ljus över Bibelns tillkomstsituation. Så småningom fick han under vistelsen i Konstantinopel också ett uppdrag av den svenska bibelkommissionen att insamla sådant material under en resa till Palestina och Arabiska halvön. I väntan på det anvisade resesällskapet företog han en kortare resa till Grekland, om vilken Sabatakakis bidrag handlar, för att i de ännu mer eller mindre orörda klostren i Thessalien kunna komma över värdefulla manuskript. Under denna resa insjuknade och dog Björnståhl, utan att ha nåtts av nyheten att han utsetts till professor i de orientaliska och grekiska språken i Lund. 

I Raudveres framställning av Björnståhls tid i Konstantinopel ges inte bara en närmare skildring av hans drivkrafter och intressen, här resoneras också kring vad de samtida svenska läsarna av resebreven förväntades känna till om osmaner och islam. Det är inte så litet. Björnståhl skriver om sunniter och shiiter, och ger utförliga beskrivningar av muslimska riter som vallfärd, fasta och moskébesök. 

Än närmare resans dag-för-dag-tillvaro kommer vi i Vassilios Sabatakakis avslutande skildring av Björnståhls resa i Thessalien, där hans djupa kunskaper i grekiska och turkiska fick praktisk användning i den av konflikter och stråtrövare tärda provinsen. Av dåligt vatten fick Björnståhl här dysenteri och dog i Thessaloniki den 12 juli 1779. Sabatakakis ger denna kortare del av resan en nyansrik och fängslande beskrivning.

Vilket har då värdet av Björnståhls resa varit? Han var den första att beskriva albanska stråtrövare i Thessalien, och hans resa översattes omgående till tyska och nederländska. Snart kom även en italiensk upplaga och delar översattes till franska och danska. Under en kort period var Björnståhls reseberättelse någorlunda känd i Europas lärda värld. Något avgörande avtryck verkar han emellertid knappast ha gjort och författarnas försök att lyfta fram hans betydelse framstår som ett utslag av nationell stolthet. Med det sagt har de alldeles rätt i att hans reseberättelse verkar ge »en på samma gång informationsrik och charmfull framställning av upplysningens tidevarv«. Det är ett omdöme som, trots de kritiska invändningarna, kan gälla även den här lästa volymen, inte minst tack vare alla bilder och fylliga bildtexter som mer än själva huvudtexten levandegör denna tid. Björnståhls resa lockar till att ge sig i kast med ursprungstexten.

Det är ju tyvärr inte ovanligt att antologier blir spretiga och otydliga i sitt syfte. Jag tror det finns flera förklaringar till detta. Dels håller vetenskapliga projektledare inte tillräckligt tydligt ihop de olika forskningsinsatserna och den gemensamma rapporteringen av dem. Dels verkar det saknas starka förlagsredaktörer som kan underordna de enskilda delarna en gemensam bokidé. Bägge dessa problem förklaras till stor del av brist på resurser för den förmedlande länken i det akademiska uppdraget, och ska alltså inte lastas enskilda författare eller redaktörer.

Publicerad i Respons 4-5/2022.

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.