Priset för att ifrågasätta postkolonialism
Postkolonialismen som teori och aktivistisk praktik har fått en hegemonisk ställning i Sverige.
Hösten 2020 skapade Köpenhamns konstakademi stort rabalder. En gipskopia av en byst föreställande Fredrik V (1723–1766) kastades i havet. Syftet med aktionen, som filmades och publicerades på nätet, var att uppmärksamma sambandet mellan dansk slavhandel och dansk konsthistoria. Man misstänkte givetvis att det var studenter som låg bakom dådet, tills en av skolans lektorer, Katrine Dirckinck-Holmfeld, tog på sig ansvaret. Varje gång man nämner ett konkret exempel på de postkoloniala teoriernas omsättning i praktiken får man höra att man argumenterar med »anekdotisk bevisföring«. Problemet är att det börjar bli rätt många »anekdoter« nu.
Samma höst skakades Konstfack i Stockholm om i grunden. Studentgruppen Brown Island hade under en längre tid krävt att den stora utställningssalen »Vita havet« skulle byta namn, eftersom färgen vitt är »rasistiskt kodad«. Namnet har följt med Konstfack till alla dess nya adresser sedan 1950-talet, som en republikansk kommentar till den kungliga festsalen på Stockholms slott. Konstfack har också ett mindre rum, »Svarta havet«, för föreläsningar och uppträdanden.
Ärendet hade legat i långbänk, men efter tre år av sammanträden föreslog en arbetsgrupp bestående av lärare, studenter och representanter för Brown Island ett namnbyte. Salens historia var visserligen renons på rasism, det höll alla med om, men man kunde ändå tolka »vita« i namnet som rasistiskt. Därför borde salen bara heta Havet. Som argument anfördes bland andra Sara Ahmeds postkoloniala teorier om bruna kroppar i ett hav av vit hud.
Det var nu Sara Kristoffersson, professor i designhistoria på Konstfack, fick nog. Hon hade försökt diskutera saken i flera års tid. Utvecklingen på Konstfack, som är en skattefinansierad myndighet, oroade Kristoffersson så pass mycket att hon skrev en artikel i Dagens Nyheter, där hon är fast skribent (något som alltid har räknats till en av hennes meriter). Då bröt helvetet loss. Kristoffersson anklagades för maktutövning mot värnlösa elever, ett upprop i DN samlade 44 lärare och studenter.
Den delen av historien har alla mediekonsumenter kunnat följa, men vad som hände internt på Konstfack har varit höljt i dunkel fram till nu, när Sara Kristoffersson givit ut sin version, Hela havet stormar – Fallstudie inifrån en myndighet.
Det är en förfärlig historia om kollegor som fegar ur eller tar avstånd från henne, en rektor som spelar falskt, en opportunistisk HR-chef som från början valt parti och en rad andra nyckelfigurer som bänder på sanningen. Många agerade anonymt, vilket identitetspolitiska eller postkoloniala aktivister ofta gör. Det blir svårare att bemöta dem då, svårare att förstå hur många och vilka de egentligen är. Att inte veta vad ens kritiker heter skapar paranoia och till slut blir man ett nervvrak. En annan taktik är att skriva en replik och sedan högdraget dra sig undan, som om inget mer finns att säga och inga nya argument gills.
Det höll på i evigheter. Kristoffersson beskriver vägen från att vara en självklar forskarkollega och uppskattad lärare till att bli någon som skolan helst vill bli av med – för en enda artikel där hon offentligt ifrågasätter skolans postkoloniala aktivism och den ängslighet som följer med den.
Handlar det om Sveriges omvittnade svaghet för allt utländskt och vänsterns faiblesse för amerikansk medborgarrättskultur? Eller ska vi söka svaret i vår skuldbearbetning över att vi höll oss utanför andra världskriget?
Boken första 55 sidor är ytterst angelägna. Kristoffersson målar upp problemet och beskriver Konstfack som institution. Hon nystar så smått i den postkoloniala teorin och Brown Islands anklagelser om skolans rasistiska strukturer, utan att de känner sig tvingade att ge något enda konkret exempel. Hon radar upp alla postkoloniala utbildningsdagar och antirasistiska ordböcker som personalen tvingats plugga in. Och så vidare.
Men sen övergår boken till att bli en litania över hur illa hon behandlades. Det blev hon också, det Sara Kristoffersson varit med om är för jävligt och en viktig del av historieskrivningen, men i denna bok blir den huvudärendet. Det hade kunnat bli en fallstudie som öppnar sig mot något större, men blir i stället en närsynt uppgörelse med en enskild arbetsplats.
Sara Kristoffersson skriver att hon blev beskjuten från alla håll, och så var det nog på själva Konstfack, men i övrigt stämmer inte påståendet. Frågan är snarare om någon som utmanat det postkoloniala härket någonsin fått så mycket stöd som Kristoffersson fick de där månaderna, och fortfarande får. Hon räknar själv upp en rad namn: Per Svensson, Hynek Pallas, ett par tunga kulturprofiler på P1, Ulrika Knutson, Therese Bohman och många fler. Själv försvarade jag Kristoffersson i en podd på Sveriges radio flera veckor i rad. Det räcker nu, var den samlade bedömningen. Vi kan inte hålla på så här, vi måste dra en gräns för dumheterna.
Problemet är att försvaret för Kristofferssons kamp mot namnbytet reducerades till att handla om yttrandefrihet och debattetik. Den postkoloniala teoribildningen undslapp även denna gång en ordentlig diskussion.
Vad går den teorin egentligen ut på? Vi har hur många exempel som helst på skruvade slutsatser och aggressiva utfall. Minns när Börje Salming tvingades be om ursäkt för att han låtit sig fotograferas som sin store idol Sitting Bull eller när Thomas Ledin uppmanades lägga ner sitt antirasistiska engagemang – vit man vet ingenting, byt om och håll käften. Men har det postkoloniala idégodset inget mer att ge än så, har den verkligen inga poänger alls? Och framför allt: varför har den teorin fått ett sådant fäste i just Sverige? Förklaringen, som Kristoffersson ger, att »studenterna är aktivister« och att alla andra »springer i flock« räcker inte.
Handlar det om Sveriges omvittnade svaghet för allt utländskt och vänsterns faiblesse för amerikansk medborgarrättskultur? Eller ska vi söka svaret i vår skuldbearbetning över att vi höll oss utanför andra världskriget? Att vår ambition att vara en humanitär stormakt har gett oss hybris och en storvulenhet som får oss att vilja överträffa alla andra? Vi har visserligen ingen kolonial historia att be om ursäkt för som Belgien och Portugal, men vi ska ändå klä oss i mer säck och aska än alla andra. Då kan man säga att vita kroppar är »äckliga«, utan att någon tar anstöt.
Till förklaringen hör säkert också det som den indiske sociologen Vivek Chibber brukar anföra: arbetarrörelsens tillbakapressning gör många, och kanske särskilt ett progressivt land som Sverige, svältfödda på nya legitima kamper och rörelser. Identitetspolitiker driver dessutom frågor som ofta inte kostar någonting; klasskamp kostar pengar, det är hela poängen med resursfördelning, men ett namnbyte är gratis. Det tragiska ur en vänsterståndpunkt är att pratet om vita, kränkta män också råkar vara näringslivets våta dröm; så splittras den mångetniska arbetarklassen. Med det sagt, är även näringsidkare livrädda att cancelleras för en glass med fel namn eller nonchalans med mångfalden.
Till detta måste vi också lägga att Sverige har månghövdade, välutbildade minoriteter som reagerar mot både inbillad och faktisk särbehandling. Och till detta finns naturligtvis också ren och skär karriärism, både bland minoriteterna och dem som vill försvara sina positioner genom att spela rollen som mest progressiv av alla.
Det tragiska ur en vänsterståndpunkt är bara att pratet om vita, kränkta män också råkar vara näringslivets våta dröm; så splittras den mångetniska arbetarklassen.
Varför springer vi i flock i Sverige? Jag har inget bra svar själv på den frågan. Sverige har blivit ett svårpratat land. Det är vanligt att man jämför med 60- och 70-talets dogmatism; jag har själv skrivit om vår tids polisiära medvetande, men det leder fel. Den teoribanala sekterism vi sett prov på de senaste femton åren har blivit en hegemoni. Myndigheter, muséer, kulturinstitutioner, högre utbildningar – alla tvingas förhålla sig till det postkoloniala synsättet. Den är till och med en kravspecifikation för många ledande befattningar. Denna utveckling har rullat på under såväl borgerliga som rödgröna regeringar.
De som bagatelliserat postkolonialismen som teori och aktivistisk praktik kommer nog på andra tankar om de vågar läsa Hela havet stormar. Sara Kristoffersson är den första, mig veterligt, som berättat om vilket strupgrepp den tagit på en hel myndighet och vad som står på spel för den som anmäler en avvikande uppfattning. Det finns många exempel på människor som på liknande sätt cancellerats på sina arbetsplatser. De har valt tystnaden som överlevnadsstrategi. Måtte de våga prata nu.
När Fredrik V:s byst hade kastats i havet, började huvudena rulla på konstskolan i Köpenhamn, men på Konstfack verkar allt gå sin gilla gång. Katrine Dirckinck-Holmfeld lämnade sin tjänst. Nu har hon annat på gång. Hon har nämligen fått stöd från Statens Kunstfond att göra en utställning om den ödelagda bysten. Kritikerna kokar av ilska, men det är kanske inte så dumt ändå att ge henne en chans att rota i sig själv? Det har nämligen avslöjats att en av hennes egna förfäder var slavhandlare. Allt är alltid så mycket knepigare så snart man vågar låta blicken vandra från teorierna till verkligheten.