Raljant om Ekelöfs liv och verk

Jag har tre starkt kritiska synpunkter på Jesper Högströms biografi över Gunnar Ekelöf. Den första gäller bokens grundläggande instinkt att söka och ingående uppehålla sig vid misskrediterande företeelser i poetens liv och personlighet. Invändningen gäller inte biografens berättigade uppgift att belysa dessa sidor, utan hans maliciösa framställning därav.

Högström beskrev inför bokens utgivning sin metod i en programartikel publicerad i Dagens Nyheter (16/6 2023). Där formulerar han sin syn på biografins egenvärde, ej som serviceindustri åt litteraturkritiken eller motsvarande utan i uppdraget att skapa förståelse för personen, utan tillrättalägganden eller eftergifter till föremålets självförståelse, efterlevandes krav eller akademisk konvenans:

Ärlighet är förståelsens förutsättning. Närgångenheten ingår i uppgiften. Förutom den allt överskuggande för varje författare, som den formulerades av gamle John Dryden: »instruction and delight«. Att underhålla och belära läsaren, att berätta en god historia, helt enkelt.

Dessa principer förefaller enkla att ställa sig bakom. Även jag som Ekelöfforskare har genom åren besvärats av liknande krav på hänsynstaganden till olika intressenter, och skulle välkomna en rättfram och väldokumenterad biografi om den jämte Edith Södergran mest inflytelserike svenskspråkige poeten under 1900-talet. 

Detta innebär inte nödvändigtvis att Högström lyckas med denna metod. I stället ackompanjeras de förmenta sanningsambitionerna av raljanta, sarkastiska, insinuanta och patroniserande gliringar om Ekelöfs karaktär och handlingar som återkommer på flertalet av bokens 590 sidor. Med en frenesi som inte kommer hans poesi till del utreds Ekelöfs sociala och sexuella tillkortakommanden och karriär som alkoholist. Högström dammsuger sitt omfattande material på varje uttryck för missaktning eller misstänkliggörande av Ekelöf hos hans samtida, och ger sitt medgivande även åt uppenbart dubiösa förebråelser av skilda slag. Först under de avslutande sidorna där biografens föremål är döende i cancer, upphör det ihållande duggregnet av beskäftiga bemärkningar om hans vandel.

Ett allmänt drag i framställningen är den aggressiva bristen på förståelse av Ekelöfs utpräglat romantiska och modernistiska poesi, där skalden enligt Högström gör sig märkvärdig.

Min andra invändning gäller biografins svaga uppmärksamhet på Ekelöfs verk. Här avses inte det förhållandevis begränsade utrymme som ägnas författarskapet utan de alltför många platta, triviala synpunkter på detsamma som följer ur bokens raljerande huvudtendens. Med andra ord: jag accepterar Högströms premiss att en biografi inte behöver tjäna några särintressen, även om det givetvis är som poet Gunnar Ekelöf har sin ojämförligt stora betydelse och därmed även värde för en biografi. Men hans kommentarer om författarskapet håller alltför låg standard.

Högström speglar sitt förhållningssätt till Ekelöfs diktning i en intervju som Matts Rying gjorde med författaren 1951, där samtalet kom att kretsa kring Karin Boye:

I en storslagen bild uttryckte han sin ovilja mot en litteratursyn som förnekade poesins rötter i futtiga personliga omständigheter – Karin Boyes poesi var »ett gracilt träd ovanpå det stora rotsystemet K.B.« och ville man veta något om detta träd måste man vända det upp och ner, »med kronan i jorden och rötterna i himlen. Man får inte sky att ta i daggmaskar, gråsuggor eller ormyngel.« Det är en träffsäker metafor för förhållandet mellan liv och dikt, men Ekelöf visste nog innerst inne att den lika gärna kunde tillämpas på honom själv.

Minnet och rädslan tillämpar väsentligen denna optik, där dikterna skymtas genom livets rotsystem och de kryp som får tjäna som förklaringsmodeller. Det blir då både för mycket som skymmer sikten och för litet av vilja att förstå texternas egenart, funktioner, betydelse och kraft. I bästa fall kan Högströms arbete med författarskapet beskrivas på detta sätt.

Så avfärdas den tidiga dikten »Ett stjärnfall gnistrar på himlen…«, vilken Ekelöf själv har utpekat som avgörande i hans utveckling, som »högstämd hinsideslängtan i pekoralets gränsmarker«. Vällustigt uppehåller sig Högström vid tidningsvärldens spydigheter mot debutdiktsamlingen sent på jorden (1932), sedan han förberett läsaren på att han i ej obetydlig utsträckning delar dessa bedömningar, och muntras uppenbart av att Ekelöf här framstår som »driftkucku« och tillägger att även landsortspressen gläds över »denna senaste manifestation av urbant och pretentiöst esteteri«. Sarkastiskt infogar Högström att Ekelöf i sina Stagneliuselegier året därpå »åberopar de inom världslitteraturen populära mytologiska figurerna Endymion och Prometheus och bör ha övertygat alla läsare om sin klassiska bildning«.

I en mer allmänt syftande bemärkning heter det att »lyckligtvis fungerar ju poesi så att de fnoskigaste idéer kan ta sig sublima uttryck« – Högström försöker återkommande visa att dikter av Ekelöf, vilka må övertyga som sådana, återgår på dylikt. Ett allmänt drag i framställningen är den aggressiva bristen på förståelse av Ekelöfs utpräglat romantiska och modernistiska poesi, där skalden enligt Högström gör sig märkvärdig. Den omfattande folkhemskritiska diktningen under 1940- och 50-talet avfärdas däremot som utslag av hans alkoholism och grälsjuka reaktioner på specifika konflikter med myndigheter. Finns det inte mer intressanta saker än så att säga om exempelvis den ofta kommenterade »Till de folkhemske« i Non serviam (1945), med dess sammanhang i en lång romantisk tradition, spektakulära fusion av insekters och människors samhällsordning, nyskapande poetisk humor och starka inflytande in i vår tid?

Betecknande är att Högström nästan hundra år senare faller in i drevet mot sent på jorden. Att den provokativa, avantgardistiska debuten blev löjad i offentligheten av oförstående skribenter kom snart att ligga dem ordentligt i fatet, eftersom man inom kort insåg att boken utgjorde den högmodernistiska poesins dittills djärvaste och mest målmedvetna framstöt. Med tiden kom otaliga författare och konstnärer att tillmäta den närmast oöverskådlig historisk betydelse och även hylla den för dess estetiska kraft. Den oförstående receptionen av sent på jorden är mycket omskriven och har blivit en av de klassiska dummerjönsanekdoterna i svensk litteraturhistorieskrivning.

Är Högström ens medveten om detta? Frågan är faktiskt inte så lätt att besvara, av skäl som för mig in på min tredje grundläggande invändning mot boken. Nämligen att referenser till den omfattande forskningen och avancerade essäistiken i ämnet, med några få undantag som jag snart ska återkomma till, lyser med sin frånvaro. Biografins primitiva förhållningssätt till Ekelöfs verk, menar jag, hänger samman med detta.

Hur kan man annars förstå att den så flitige arkivforskaren Högström undviker att nämna och ta ställning till de alltmer fördjupande och fruktbara samtal om Ekelöfs författarskap som pågått inom litteraturforskning och literary criticism sedan slutet av 1940-talet? Det rör sig om närmare 30 böcker på svenska, danska, norska, engelska, tyska och italienska samt hundratals längre artiklar och essäer om Ekelöfs verk. Det handlar med andra ord om tiotusentals sidor och frukterna av hundratals arbetsår av lidelsefullt engagerade och kapabla skribenter, allt tillgängligt genom bibliotekens försorg.

En inventering av Minnet och rädslan med avseende på hur Högström gått till väga med Ekelöflitteraturen ger för handen att allt detta saknas i hans bok, från Carl Fehrmans och Göran Printz-Påhlsons viktiga essäer på 1950-talet över exempelvis Reidar Ekners, Bengt Landgrens och Anders Olssons omfattande forskningsinsatser under de följande decennierna, och vidare på samma vis med övriga böcker och artiklar på en mängd språk fram till i dag. Följande undantag kan noteras:

• Ett fåtal litteraturforskare nämns, men bara i egenskap av att ha deltagit i korrespondens med Ekelöf, skrivit dagsrecensioner eller agerat chaufför åt honom – varje längre text förtigs.
• Fem hänvisningar till förlagsmannen Carl Olov Sommars Ekelöfbiografi förekommer, men han tillhör alltså en annan yrkeskategori än litteraturforskarna som sorgfälligt undviks.
• Vardera två böcker av Bengt Landgren och Anders Olsson är visserligen inskrivna i källförteckningen, men förtigs i brödtext, noter och personregister, med undantag för ett unikt, och intressant, omnämnande av den förre.
• Reidar Ekners Ekelöfbibliografi nämns i förbifarten men saknas i källförteckningen.

Undantaget från detta uppseendeväckande mönster är att forskningsinsatser av emeriterade litteraturprofessorn Johan Svedjedal, som dessutom är personligt bekant med Högström, vid talrika tillfällen åberopas i uppskattande ordalag. 

Under läsningens gång funderade jag ofta över i vilken omfattning Högström tagit del av den omfattande Ekelöflitteraturen, som naturligtvis är en ofrånkomlig utgångspunkt för envar som tänker skriva en bastant biografi om författaren. Min bedömning är att han verkar ha skummat igenom åtskilligt, till att börja med av enkla skäl som att informera sig, undvika grova misstag etcetera. I en kombination av förakt för akademisk forskning och oförmåga att sätta sin egen framställning i dialog även med kloka – men alltför kunniga – synpunkter tycks han dock valt att konsekvent utesluta eller mörklägga dessa informationskällor. Då kunde den unika hänvisningen till en textkommentar i Bengt Landgrens Polyederns gåta (1998) på sidan 301 förklaras som ett tillfälligt misstag, en bortglömd detalj, under arbetet med att redigera bort generande överensstämmelser med Ekelöflitteraturen.

Gång efter annan anas Högströms ansträngningar att göra sig ovetande, oavhängig dessa besvärande sammanhang, genom det sätt på vilket han gör dem diffusa i konturerna. Även somliga av det tusental trycksidor jag själv har publicerat om Ekelöfs författarskap förefaller Högström ha behandlat på samma sätt, märker jag, men i detta finner jag mig alltså vara i gott sällskap. Att han tackar mig i bokens efterord – låt mig tillägga: för råd han inte har följt – förvånar mig dock.

Minnet och rädslan kan läsas som en ofrivillig roman, där levnadstecknarens egen karaktär långsamt och indirekt men likväl alltmer påtagligt träder fram. Vad är det för en berättare, tänker man, som överreagerar så och röjer sin alltför svaga instinkt att behärska skadeglädje över Ekelöfs personliga tillkortakommanden på det sociala och sexuella planet? Som inte bara nitiskt har insamlat utan även fyller oproportionerligt stora delar av boken med utförliga utläggningar om detta och därtill sannolikt samtliga vittnesmål han lyckats komma över om Ekelöfs alkoholism? Hur är det med den aggressivt fryntliga levnadstecknarens övertydliga aversioner mot poesi där skalden tycks förhäva sig? Och varför hettar det till så när Ekelöfs kritik av det socialdemokratiska folkhemmet berörs och avfärdas som grälsjuka?

Ingivelsen att läsa biografin som en roman leder dock fel. Det här är på flera sätt en gammaldags uppbyggelseskrift, nära det förra sekelskiftets »studier öfver personligheten«, inriktad på värderande karaktärsteckning, där upphovsmannen installerar sig som en farbroderlig men dominant ciceron till läsaren: låt oss harmas tillsammans! Bokens ressentiment är emellertid mer up to date än så, i en utformning som svarar upp mot Högströms ambition att »underhålla och belära läsaren«. Denna maliciösa underhållning är uppenbart samtida med tv-soffornas muntra och höggradigt normativa kritik av fel slags avvikande livsstil.