Rapporter från samhällets skuggsida

En skamlig känsla av slumturism kommer över mig. Sida upp och sida ned av fattigdom, exploatering och kriminalitet. Jag förfasas och upprörs utan att för en sekund riskera min skyddade utsiktspunkt under läslampan. Jag är bara på besök, men jag blir onekligen nyfiken och fascinerad.

Denna känsla infinner sig under läsningen av två aktuella böcker som undersöker samhällets skugglandskap och yttersta marginaler: den amerikanska etnografen Forrest Stuarts bok Äkta om drillrappare i södra Chicago och den ryska journalisten Liza Alexandrova-Zorinas bok Imperiets barn om den postsovjetiska och rysktalande diasporan i Sverige.

Drill är en hypervåldsam och lokalt hemmasnickrad variant av gangsterrap som gör anspråk på att tonsätta och samtidigt dokumentera det kriminella livet på gatan. För att förstå denna miljö har Forrest Stuart nära följt en grupp som han kallar Corner Boys. Han har bjudit dem på mat, skjutsat dem till domstolsförhandlingar och födelsedagskalas och allt däremellan. Med hjälp av sina anteckningar, intervjuer och ett finstämt språk tecknar han en nyanserad bild av gruppens vardag präglad av kriminalitet och utsatthet.

Inte minst har Stuart intresserat sig för drillrapparnas användning av sociala medier. Att göra musikvideor på Youtube har för dem blivit ett sätt att slå mynt av allmänhetens fascination för urbant gängvåld. Det egna stigmat – att bo och leva i ett fattigt och brottsdrabbat område, att sitta fast där och inte lyckas ta sig vidare – görs till ett slags vara på en marknad. Ibland lyckas rapparna och når både status och pengar, men oftast blir framgången kortvarig. Ett mikrokändisskap blossar upp och bleknar sedan snabbt.

Det mest åtråvärda i denna uppmärksamhetsekonomi är clout, det vill säga den ryktbarhet och makt som en stark digital position för med sig. 

Stuart konstaterar att drillrapparna, trots de minimala chanserna att lyckas, ändå verkar lägga mer tid på sin lyrik och sina konton på sociala medier än på våld och brott, en utveckling som inte saknar hoppfulla sidor. Texter författas i trappuppgångar och i forskarens bil, flödena följs och analyseras i detalj. Drillrapparna utvecklar intrikata sätt att »tanka följare« från mer etablerade musiker och de eggas av den digitala konkurrensen. 

Det mest åtråvärda i denna uppmärksamhetsekonomi är clout, det vill säga den ryktbarhet och makt som en stark digital position för med sig. Clout kan också överföras på andra i ens närhet, inte minst till tjejerna i denna strängt maskulina värld. »Nu har hon min clout«, säger en rappare med det fingerade namnet Junior när han utmålar sin av-och-på-flickvän som en uppmärksamhetstörstande snyltare. Foton på paret drar till sig gillamarkeringar. »Hon blir berömd genom mig!«, utbrister han. Enligt Stuart fungerar clout som en valuta man kan sprida och förvalta. I bästa fall är den möjlig att omsätta i pengar och kan på så vis även fungera som en väg ut ur prekära levnadsförhållanden. Baksidan av myntet är att internet sällan glömmer. En kriminell framtoning hänger kvar och kan i framtiden göra det svårare för de unga att få jobb och hantera rättsväsendet.

Stuart visar hur autenticitet är centralt som ideal och metod i denna miljö, inte minst i konkurrensen med andra drillrappare. Att bli avslöjad som inautentisk och klassad som falsk är något man till varje pris vill undvika. På samma sätt är möjligheten att hänga ut andra ett kraftfullt vapen. Om drillrapparens verser klingar falskt eller, än värre, om han blir påkommen med att leva ett konventionellt snarare än ett hypervåldsamt liv, ja då faller hela skådespelet.

Stuart lutar sig mot Erving Goffman, den sociolog som blev berömd för begreppet intrycksstyrning och användningen av teatern som metafor (även om han använde flera synsätt i sina studier). Goffman menade att människor i vardagen iscensätter sig själva och agerar som om de stod på en scen. Vi spelar oss själva och försöker förmedla en övertygande föreställning inför »publiken«, vars stöd och gillande upprätthåller vår fasad – och ytterst vår självbild och identitet. Bakom scenen, backstage, kan vi förbereda vår självframställning och slappna av en smula, även om vårt beteende också där påverkas av omgivningens förväntningar. Utöver detta tar vi enligt Goffman dessutom ansvar för andras intryck av oss själva och blir omväxlande publik och aktörer inför varandra. 

Stuarts anknytning till Goffman är klockren i bemärkelsen att drillrapparna uppenbarligen är djupt engagerade i intrycksstyrning och nästintill tvingas upp på gangsterscenen, även om de i praktiken ägnar merparten av sin tid åt att spela helt andra, icke-våldsamma roller, som fäder, söner, älskare eller vänner – och som kunder, arbetare eller hemlösa. Rivalernas ansträngningar att fånga dem off guard kan tolkas som försök att tränga in i och avslöja hur de egentligen är och beter sig backstage. Ändå blir Stuarts anknytning till Goffman ytlig. Han snuddar bara vid teaterliknelsen och hoppar över mycket av den mer sofistikerade begreppsapparat som han utvecklade, till exempel det som berör regivinkar, ingruppsolidariet och regionbeteende. Dagens sociala medier ger goda möjligheter att genomskåda trovärdigheten i de versioner av sig själva som människor förevisar, med Goffmans ord, misskreditera intryck. Goffmans iakttagelse att vi kan vara vår egen publik (eller inbilla oss att vi har en publik) har också bäring i Stuarts material. Men i stället för att ansluta sig till de forskare som utvecklar Goffmans dramaturgiska perspektiv i relation till sociala medier stannar Stuart vid en enkel applicering av det.

Även om han har teoretiska ambitioner med sin bok är den klart starkast i de etnografiska beskrivningarna. Stuarts skildringar av rapparnas försök att sticka hål på konkurrenternas image är både talande och underhållande. Den drillrappare som inte är försiktig i sin vardag kan ertappas med att inte alls bete sig så coolt och kriminellt som han ger sken av i sina musikvideor och i värsta fall till och med bli filmad och publicerad på sociala medier.

Att fånga ens opps – alltså ens rivaler och fiender – på detta sätt och exponera dem är att betrakta som en fullpoängare. Att själv drabbas är förstås en katastrof. I en tillvaro präglad av extrem ojämlikhet och fattigdom är det mycket som står på spel. Mängden visningar på Youtube kan vara nästintill det enda man har som förbinder en med en rikare och mer välmående värld utanför de egna kvarteren. Populariteten på sociala medier blir som en aktiekurs som drillrapparna febrigt bevakar. 

Om drillrapparens verser klingar falskt eller, än värre, om han blir påkommen med att leva ett konventionellt snarare än ett hypervåldsamt liv, ja då faller hela skådespelet.

Även den värld som Liza Alexandrova-Zorina målar upp i Imperiets barn är rå och eländig. I fyra år har hon samlat på sig berättelser från det hon kallar det ryska parallellsamhället i Sverige, som består av folk utan uppehållstillstånd. De kan ha tagit sig in i landet illegalt, stannat kvar efter ett avslag på en asylansökan eller efter att deras uppehållstillstånd slutat gälla. Här möter vi svartarbetare, maffiatyper och allehanda vinddrivna existenser. 

De etnografiska bilderna är färre hos Alexandrova-Zorina än hos Stuart och boken ger egentligen inte någon känsla för postsovjetisk vardag i Sverige. I stället är den full av drastiska berättelser som tillsammans bildar en kör av röster. Till denna hör en rullstolsburen kvinna med grav cerebral pares och stort hjälpbehov, som underhåller både journalisten och läsarna med skrönor och dräpande kommentarer. Städare berättar om sexistiska arbetsvillkor – med allt från tafsande till våldtäkter – och förväntningar om lydnad och underdånighet. Svartjobbare i byggbranschen berättar om uteblivna löner, slavliknande arbetsdagar och arbetsskador. Maffialedare skryter om kontakter men döljer de viktigaste och mest komprometterande, vilka Alexandrova-Zorina ändå nosar upp. Gemensamt för de karaktärer som uppträder i boken är den postsovjetiska bakgrunden och det ryska språket. Ryskan är »vår engelska«, skriver hon, som själv har en liknande blandad bakgrund, med en halvt rysk och halvt ukrainsk mamma och en halvtatar och halvazerier som pappa. 

De flesta i boken arbetar hårt och osvenskt: långa pass, outtröttligt och utan skydd, obekvämt och utan chans till extra ersättning eller avancemang, antingen hemifrån eller dolda i andras hem och på byggarbetsplatser. En del arbetsgivare har hållhakar på sina offer, som gömda pass eller dunkla löften om en bättre framtid. Andra verkar mest undanhålla kunskap och information om alternativen. Diasporan som dessa personer ingår i är löst organiserad kring sajter som Svenska Palmen (ett obegripligt namn som ingen verka kunna förklara) och Sjvedskaja ruletka. Sidorna är fulla av kontakter och annonser om det mesta: svartjobb, förfalskade papper, sexköp, begagnade bildäck, bostäder och sovplatser i överfulla lägenheter eller mindre nogräknade vandrarhem. Till dessa lägenheter och vandrahem tar sig Alexandrova-Zorina. Hon sätter också in en egen annons för att erbjuda städjobb, vilket leder henne till en hel del intervjuer och inblickar.

Stora delar av Alexandrova-Zorinas bok kretsar kring svarta arbetsmarknader och korrupta bygg-, städ- och skönhetsbranscher. Men hon skildrar även radikaliserade muslimer med postsovjetisk bakgrund och kaukasisk maffia, framför allt tjetjener som ganska oförblommerat ägnar sig åt utpressning, indrivning och beskyddarverksamhet. De intervjuade får ibland recensera varandras halvsanningar och självbilder på ett klart underhållande sätt. Alexandrova-Zorina drar sig inte för att sätta fingret på det komiska, äckliga och absurda. När städaren Fatima från Tadzjikistan blir sjuk och får huvudvärk genomgår hon hijama, ett slags blodkoppning, hos Hassan i Rinkeby. Hon visar ett foto på sig själv från Hassans mottagning: 

»På bilden har hon sex koppor – tre på nacken, tre på halsen. Under varje koppa har det skurits ett snitt i huden med ett rakblad. Kopporna har sedan fyllts med blod. Jag mår illa av att se det.«

Men varför går du inte till läkare, frågar Alexandrova-Zorina, och poängterar att det finns de som hjälper folk som befinner sig i landet illegalt:

»Nej, aldrig i livet, säger Fatima skrämt. De fångar bara in en och skickar ut en, och vad ska jag göra då?«

Sjukdomar, nedbrutna kroppar och för tidigt åldrande är ett starkt tema i boken. Den postsovjetiska diasporan i Sverige mår kort sagt inte särskilt bra. En förhoppning om att ändå få det lite bättre än i en håla i Ryssland eller Uzbekistan tycks hålla motivationen uppe. Men detta sker inte utan litanior, sarkasm och galghumor. 

Det jag skulle önska av boken är en bättre struktur. Dess labyrintliknande upplägg gör att man som läsare lätt tappar bort denna dolda världs etablerade mönster och rutiner. Jag hade till exempel gärna läst en koncentrerad analys av det vanliga förloppet när man rekryteras till ett jobb och sedan i princip hamnar i slavarbete, när man luras på lönen och samtidigt blir instängd i en grottillvaro.

Samma sak gäller de bakgrundsberättelser som säljs till asylsökande inför möten med Migrationsverket. Jag vill veta hur det går till eller i alla fall hur de säger att det går till – hur själva mönstret ser ut. Nu är boken mestadels biografiskt organiserad: en människa i taget, hennes liv och hennes röst. Det blir litterärt tilltalande men efter ett tag lite otillfredsställande. Särskilt intressant hade varit att studera åtagandeprocesser, alltså hur människor i marginalen snärjs i exploatering och underordning, inte i ett slag eller genast, utan stegvis. Den nyligen avlidne sociologen Howard S. Becker – berömd för sina studier av utanförskap och sociala avvikelser – beskrev commitment ungefär så. Människor knyts till vissa åtaganden när deras »sido-satsningar«, det vill säga deras lite halvhjärtade försök att ordna tillvaron för sig själva, successivt visar sig leda till markant begränsade framtidsutsikter. Utan att det var avsikten »blir man fast i något«. Andras krav och förväntningar blir styrande, handlingslinjen orubbad. Jag hade gärna sett en sammanhängande analys av det rysktalande parallellsamhället av det slaget.

Med det sagt är boken som helhet en oerhörd bedrift, inte minst i den ovanliga kombinationen av egenartade människoporträtt och krasst faktasamlade. Ett bra och ytterst läsvärt exempel på detta berättargrepp är det sätt på vilket Alexandrova-Zorina spårar upp och plattar till den förespeglat politiskt förföljda Ismagil, med hans tydliga kopplingar till »Putins svärfar« Marat Kabajev (Putins älskarinnas pappa) och organisationen Muslimer för Putin.

Alexandrova-Zorina och Stuart har det gemensamt att de försöker komma så nära undanskuffade miljöer och människor som möjligt. Men om Stuart arbetar i en akademisk och synnerligen självreflexiv tradition, skriver Alexandrova-Zorina snarare ett långt journalistiskt reportage, naket, abrupt och lite skruvat. Ibland blir det kvällstidningsprosa – delar av boken har tidigare publicerats i Expressen – ibland hamnar hon faktiskt snubblande nära den belarusiska nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitjs ton och stil. 

En förhoppning om att ändå få det lite bättre än i en håla i Ryssland eller Uzbekistan tycks hålla motivationen uppe.

Ämnet slumturism återfinns explicit i ett kapitel i Stuarts bok. I det beskriver han hur en av drillrapparnas största beundrare, som författaren kallar Chad Campbell, flyger in en av rapparna – den ovan nämnda Junior – till sitt hem i den välbärgade staden Beverly Hills för att bättre kunna avsmaka och rentav imitera den stämning och stil som råder i det nedgångna södra Chicago. Det blir Chads tragikomiska försök till sightseeing i en fruktad ghettokultur för att, som Stuart skriver, »motverka sin egen slätstrukenhet«. 

Det är nära att mötet tar en ände med förskräckelse. Chad får reda på att Junior har varit hemlös i långa perioder. Hemlös?! Riktigt så djupt ner i misären vill inte Chad. Junior ska helst vara berömd och framgångsrik, visserligen marginaliserad och kriminell, men ändå – eller just därför – viftandes med sedelbuntar. Även Stuart själv får under projektets gång anledning att reflektera över sina motiv. »Skulle du ens ha brytt dig om att jag fanns?«, frågar en av informanterna vid ett tillfälle. Skulle han ens ha uppmärksammat villkoren för unga svarta män i södra Chicago om han inte blivit fascinerad av olika musikvideor med våldsamt innehåll? Frågan träffar honom i magen som en syrlig påminnelse om sökandet efter sensationer och underhållning.

Både Liza Alexandrova-Zorina och Forrest Stuart lyckas med konstycket att rida på detta intresse och samtidigt analysera det. Genom att peka på förbindelselänkar mellan det konventionella samhället och dess ytterkanter – via marknader, sociala medier, exploatering och myndighetsutövning – utvecklar de angelägen kunskap. 

Slumturisten och voyeuren, köparen på en marknad och följaren på nätet, politikern och myndighetspersonen eller för all del forskaren – alla ingår de på ett eller annat vis i reproduktionen av samhällets skuggsidor.