Revolutionen skapade revolutionärerna

Av en händelse råkade jag ta del av stormningen av Kapitolium när public service kanalen C-span sände direkt från den amerikanska senaten den 6 januari 2021. Märkliga saker hände på min mobilskärm medan jag väntade på maten på en restaurang i centrala Stockholm. Den pågående omröstningen avbröts och senatorerna evakuerades, men kamerorna fortsatte att rulla. Efter en stund kom en grupp främmande människor in i den anrika lokalen. De vandrade omkring lite planlöst bland bänkarna, lyfte på papper och provsatt stolarna.

Det var ett märkligt ögonblick. Jag fick känslan av att min mobiltelefon var en tidsmaskin som direktsände från en 1800-talsrevolution. Folket – eller snarare några som hävdade att de representerade »folket« – hade stormat maktens boning och tagit den i besittning. Så här måste den gamla regimens försvarare ha upplevt det när rasande folkmassor stormade fram i Europas huvudstäder 1848, tänkte jag – ett barbariskt angrepp på den bestående ordningen.

Det var ett märkligt ögonblick. Jag fick känslan av att min mobiltelefon var en tidsmaskin som direktsände från en 1800-talsrevolution.

Jag menar inte att jämställa högerextremistiska Proud Boys med de liberaler och radikaler som krävde allmän rösträtt och sociala reformer i mitten av 1800-talet. Men, som den australiensiske historikern Christopher Clark skriver i sin nya och fullständigt överväldigande bok om 1848 års revolutioner, Revolutionary Spring, finns påfallande likheter. Dagens »instabila ledarskapsstrukturer, den lösa sammanslutningen av disparata ideologier och de mobila, ständigt muterande och improviserade formerna för politiska protester«, menar han, påminner om 1848, liksom de intellektuellas försök att tolka dessa uttryck för en politisk ordning i gugning.

Clark måste visserligen ha påbörjat sitt nästan 900-sidiga verk långt innan stormningen av Kapitolium. Snarare var han inspirerad av den arabiska våren 2011, en tumultartad utveckling som likt en kedjereaktion spred sig över hela Mellanöstern. Det antogs ofta att den snabba spridningen berodde på internet och Facebook, men enligt Clark fortplantade sig den oroliga revolutionära andan med nästan samma hastighet under år 1848, fast då med hjälp av post och dagstidningar.

Den första revolutionen 1848 ägde rum i Palermo i januari när sicilianarna gjorde uppror mot den härskande Bourbondynastin. I februari exploderade Paris. Kungen tvingades abdikera och den andra franska republiken utropades. Sedan följdes det som kallade »folkens vår« slag i slag. Under mars och april utbröt revolter i Preussen, Bayern, Sachsen och en rad andra tyska statsbildningar. Många folkgrupper – serber, kroater, ungrare, polacker, slovener, tjecker, slovaker, italienare – som ingick i det habsburgska riket krävde självständighet. Långvarigast blev upproret i Ungern, som leddes av den karismatiske politikern och journalisten Lajos Kossuth. Även i mer stabila stater som Storbritannien, Holland, Danmark och, på marginalen, Sverige förekom oroligheter och krav på demokratiska reformer. 

Folkens vår slutade i en reaktionens höst. Inom något år hade de gamla eliterna återtagit kontrollen, om än ibland inom ramen för nyskapade författningar. I Frankrike kom Napoleon III till makten, den habsburgska ordningen återställdes i Östeuropa och revolutionärerna i de tyska statsbildningarna fördrevs, många sökte sig till USA. Men, menar Clark, år 1848 var inte så mycket ett revolutionärt misslyckande i sin egen tid som en historisk kristallisering av en rad konflikter som vi än i dag inte lyckats lösa: nationalism mot internationalism, socialism mot liberalism, jämlikhet mellan männen mot jämställdhet mellan könen.

Att bringa reda i de bakomliggande orsakerna till 1848 års revolutioner är som att plocka sönder en radio och försöka sätta ihop den igen. Vi känner hjälpligt igen delarna: försämrade levnadsvillkor eller »pauperismen« som det hette med tidens modeord, jordbrukskriser och potatispest, sönderfallet av »feodalismens mögliga band«, som Marx uttryckte det, i marknadskrafternas spår, den uppvaknande nationalismen, de liberala kraven på parlamentariska församlingar, socialisternas drömmar om jämlikhet och den närmast teatrala förtjusningen i revolutionär symbolik. Men hur hänger allt ihop? 

Clark är allmänt skeptisk till deterministiska förklaringar. I hans förra och välförtjänt hyllade bok The Sleepwalkers – How Europe Went to War in 1914 (Allen Lane, 2012) lade han provokativt ansvaret för det första världskrigets utbrott på bristfällig diplomati och utrikespolitik. I den nya boken menar han att det inte fanns några ödesbestämda sociala och ekonomiska faktorer som direkt ledde fram till 1848 års revolutioner. Men till skillnad från The Sleepwalkers, där Clark mer eller mindre hävdade att första världskriget helt kunde ha undvikits, skapar Revolutionary Spring en känsla av att en omvälvning av något slag var oundviklig, även om dess form inte var förutbestämd.

Under 1830- och 1840-talet drabbades industriarbetare, hantverkare och jordbrukare av svåra kriser som stundtals ledde till revolter med politiska övertoner. Pauperismen var inget journalistiskt påfund. En folkräkning i Bologna visade att 10 000 av stadens 70 000 invånare levde av att tigga. Mellan 50 och 60 procent av Paris befolkning levde på existensminimum. Människor i medelklassen – doktorer, jurister och köpmän – var i snitt nästan tre centimeter längre än textilarbetare, frisörer och kuskar. Än värre var det på landsbygden, där en dålig skörd ledde till undernäring och kroniska sjukdomar.

Enligt Clark hade dock levnadsvillkoren för stora grupper börjat försämras redan före industrialiseringen. Däremot förvärrades situationen av den marknadsekonomiska utvecklingen. Allmänningar privatiserades och berövade fattiga betesland och möjligheter att samla ved. Köpmän lagrade spannmål för att driva upp priserna medan människor svalt. Men som ekonomen Amartya Sen har påpekat är hunger ett politiskt problem. De styrande i den spanska staden Jerez de la Frontera gjorde vad Elisabeth Svantesson nyligen hade så svårt att göra: de sammankallade grossisterna som kontrollerade mattillgången och krävde att de skulle sänka priserna.

På andra håll utbröt våldsamheter och uppror. I Pyrenéerna utbröt ett Guerre des Demoiselles där män klädda i kvinnokläder utmanade lagen genom att fortsätta att samla in veden på traditionellt sätt. Den kanske mest kända revolten är vävarnas återkommande resningar i Lyon under 1830-talet. De byggde på en stark känsla av solidaritet eller så kallad association, en form av sammanslutning som av många sågs som lösningen på de sociala missförhållandena – individens svaghet i den kapitalistiska konkurrensen skulle motverkas genom kollektiv sammanhållning.

Men dessa matupplop, strejker och uppror inträffade åren innan 1848. Än mer signifikant, menar Clark, är att de ägde rum i områden som tillhörde de mer lugna under själva revolutionsåret. Pauperismens betydelse var snarare att den bidrog till det turbulenta idéklimat som fick människor att ifrågasätta den gamla ordningen och drömma om nya sätt att leva tillsammans. Kommunistiska manifestet, som publicerades just år 1848, är antagligen den mest kända skriften från denna tid. Clark visar dock att publikationsfloran var mångt större och mer varierad än vad vi vanligtvis uppfattar från vår tids horisont.

»Det finns en monstruös makt, en form av gudomlig lag, sträng och skrämmande på sitt antika fundament med ett påbud på sina läppar«, skrev den franska journalisten Claire Démar år 1833: »fadersmakten«. Vi känner de tidigare feministerna mest som enstaka namn: en Olympe de Gouges eller en Mary Wollstonecraft. Men Clark avtäcker en feministisk miljö decennierna före år 1848, framför allt i Frankrike, med egna tidningar och en vital debatt. Denna debatt med dess konflikt mellan sexuell emancipation – vilket många manliga socialister var entusiastiska till – och ett fullvärdigt kvinnligt medborgarskap ekar långt in i vår tid.

Feministerna använde gärna slaveri som metafor för att beskriva kvinnornas underordning, liksom socialisterna talade om arbetarna som förslavade under arbetsgivarna. Intresset för det reellt existerande slaveriet av afrikaner var mer ljumt. Många av 1848 års revolutionärer var i princip för slaveriets avskaffande, men såg inte detta som någon central fråga. Undantaget var Victor Schœlcher som utformade det dekret som den franska regeringen utfärdade i april 1848, vilket stadgade att varje slav som nuddade fransk mark automatiskt var fri. Ytterst, menar Clark, var det dock de slavrevolter som utbröt i de franska kolonierna som drev emancipationen.

Makthavarnas oförmåga att åtgärda de sociala orättvisorna skapade ett tomrum för en virvelvind av motsägelsefulla idéer som i sin tur väckte svårförverkligade förhoppningar.

Hur ska vi då se på läroböckernas återkommande triad nationalism, socialism och liberalism som drivande krafter bakom 1848 års revolutioner? Clark tillmäter dem stor betydelse, men inte som sammanhållna ideologier representerade av politiska grupper och partier. Det var inte revolutionärerna som gjorde revolutionen utan revolutionen som skapade revolutionärerna, hävdar han. Makthavarnas oförmåga att åtgärda de sociala orättvisorna skapade ett tomrum för en virvelvind av motsägelsefulla idéer som i sin tur väckte svårförverkligade förhoppningar.

De nationella känslorna var starka, men nationalismen som tankesystem var spretigt och det var långt ifrån alla som omfamnade de nya gemenskaper som tog form. Ett begär efter att tala sitt eget språk i sitt eget land, att klä sig och umgås enligt sina egna traditioner (som inte alltid var så urgamla) och välja landsmän till makthavare i fria val var en mäktig idé som grep många intellektuella, konstnärer och medelklasspersoner, inte minst inom det habsburgska imperiet. Många av dessa hade en öppen syn på vilka som tillhörde nationen och fokuserade på språk och medborgarskap. Fria nationer i gemenskap var Europas framtid, menade en finsk tidning 1848. Men det fanns också de som förespråkade »etniskt rena nationer«, som exempelvis den tyske gymnasten och patrioten Friedrich Ludwig Jahn.

Nationalismen var en berusande idé som bar mycket av tidens revolutionära entusiasm. Men Clark påminner oss om att nationalstatens framgångar (och katastrofer) gör att vi tenderar att projicera den bakåt i tiden. Alla ville inte vara patrioter. När polska adelsmän i Galicien samlade sina bönder för att mana dem till att frigöra Polen från det habsburgska imperiet vägrade de inte bara att delta i kampen utan angrep adelsmännen, hackade en del av dem i småbitar och överlämnade andra till det kejserliga gendarmeriet. De ansåg att det var bättre att styras från Wien än att hunsas av den lokale godsägaren som tvingade dem till dagsverken och våldtog deras döttrar.

De galiciska böndernas motvilja mot adelsmännens revolt tangerar en konflikt som var genomgående för 1848 års revolutioner – var målet social rättvisa eller en liberal samhällsordning? Slagorden var ofta desamma: frihet, författningsreform och utökad rösträtt. Men för radikaler och socialister var dessa krav snarast medel för sociala reformer, framför allt rätten till arbete, medan de för liberaler var mål i sig själva.

Så länge man hade en gemensam fiende i den sittande regimen var dessa motsättningar underordnade men de kom till ytan när revolutionen väl var genomförd. Mest väbekanta är de så kallade junidagarna i Paris 1848 då omkring 40 000 desperata arbetare tog till barrikaderna i protest mot att regeringen hade stängt de »nationella verkstäder« som inrättats för att försörja dem. Gatustriderna blev blodiga och slutade med nederlag för arbetarna.

Riktigt så våldsamt blev det inte på andra platser, men revolutionen hade väckt förhoppningar om ett bättre liv som inte infriats. Ett vanligt scenario var att nyskapade nationella garden bestående av studenter och personer ur medelklassen kommenderades ut för att stoppa arbetare från de fattigare stadsdelarna som demonstrerade och plundrade. Detta kan tyckas som en bekräftelse på den slitna frasen om att revolutionen äter sina egna barn, men Clark ser det inte så. Även om en ny och konservativ ordning upprättades i många länder – Bismarck menade exempelvis att det var händelserna år 1848 som banade hans väg till makten – var Europa i grunden förändrat. Vi lever fortfarande med konsekvenserna av denna revolutionära vår.

Vid det här laget undrar Respons läsare antagligen vad Clark har att säga om Sverige. Svaret är ingenting alls. Sverige nämns bara på ett ställe, nämligen i samband med Runebergs dikt »Vårt land«, som skulle komma att bli nationalsång i Finland. Det är förmodligen rättvist. Visserligen dödades uppemot 20–30 personer vid marsoroligheterna i Stockholm 1848, men de politiska konsekvenserna blev marginella. Som ett lokalt kvickhuvud konstaterade: »ett parisiskt teaterstycke ofta förlorar någonting när det översätts till svenska«. Fast Sverige hade förstås redan en författning som införts 1809. Men det är en annan historia.

Lyckas då Clark montera ihop den sönderplockade radion till slut? Jag vet inte om jag ärligt kan säga det. Revolutionary Spring är en bok som spänner över hela Europa (undantaget Sverige då) och rymmer så många berättelser och analyser att den insikt man förvärvat i det kapitel man precis läst snabbt förträngs av den aha-upplevelse man får i det som följer. Men det är ju i grunden samma kritik som kejsaren riktade till Mozart: det är för många toner i ditt verk.