Rika personporträtt som nyanserar bilden av muslimer

Simon Sorgenfrei har följt ett antal muslimer som kom till Stockholm under 1900-talets första hälft.

Familjen Soukkan på Gröna Lund i början av 1960-talet. Foto Türker Soukkans privatarkiv
21 november 2022
9 min
Recenserad bok
»De kommer att vara annorlunda svenskar«
Simon Sorgenfrei
Norstedts, 2022, 334 sidor

Den mesta forskningen om Sveriges muslimer har studerat perioden från arbetskraftsmigrationens början efter andra världskriget och framåt. Mycket har haft samtids-fokus. Två forskare i Skandinavien har de senaste åren gått mot strömmen: professor Garbi Schmidt vid Roskilde universitet och Simon Sorgenfrei vid Södertörns högskola, nyligen utnämnd till professor. De har utforskat fysiska och digitaliserade arkiv för att fördjupa synen på muslimska erfarenheter av Sverige och Danmark före andra världskriget. Båda har fokuserat på huvudstäderna i respektive land, städer som också är hamnstäder, vilket har betydelse för internationell rörlighet.

Sorgenfreis första bok i ämnet, Islam i Sverige – De första tusen åren (2018), var informationsrik, men vissa delar kändes överflödiga och texten fann aldrig riktigt sin form. Informationen var dock av bättre kvalitet än i tidigare studier, vilket väckte förhoppningar om en framtida, fokuserad genomgång. Dessa förväntningar infrias i Sorgenfreis nya bok »De kommer att vara annorlunda svenskar« – Berättelsen om Sveriges första muslimer. Titeln anspelar på ett jultal som Olof Palme höll 1965, en tid när en helt annan »invandrarpolitik« gällde. Riksdagspartierna tävlade i öppenhet och det fanns en stark vilja att inkludera människor som kom från andra delar av världen, även de som hade andra behov, vanor och värderingar än majoritetsbefolkningen. Sverige befann sig då i en annan socio-ekonomisk situation och de ankommande var färre, men det fanns också en förståelse för vikten av att skapa utrymme för människor på flykt eller i jakt på arbete i efterdyningarna av andra världskriget.

Sorgenfrei tar med oss på två resor. Den första går till en tid när nästan alla muslimer som bodde i Stockholm var tatarer eller turkar och kände varandra. Den andra leder oss genom förändringar i politik och offentlig debatt om invandrare. Här finns också en ambition att skildra ett Stockholm i förändring.

En gång i tiden möjliggjorde Östersjön att Sverige, Finland, Ryssland och Baltikum utgjorde en region. I den världen rörde sig köpmän av alla de slag och av olika etnicitet. Tatarerna var kända som goda körsnärer och tillsammans med ryska judar var de bland de viktigaste aktörerna på marknaden. Turkar var kända för sina kunskaper om mattor. De strukturer som handelsmän hade byggt upp genom resande och investeringar var avgörande för de tatarer som kom att bilda Finlands, och Nordens, första muslimska församling 1925. Samma nätverk möjliggjorde även för unga handelsresande, framför allt män, att resa till försäljningsplatser och mässor. Senare var det den typen av kontakter och resor som avgjorde hur människor kom att söka säkerhet i Sverige och Finland i samband med ökande oroligheter i Ryssland från det sena 1800-talet och framåt. 

Simon Sorgenfrei är religionsvetare, verksam vid Södertörns högskola. Foto Magnus Liam Karlsson

Sorgenfrei följer ett antal namngivna muslimer som ankom till Stockholm under 1900-talets första hälft. Genom dessa personers liv skildras hur muslimer som avsåg att leva i Sverige etablerade sig här.

Bokens trettioen kapitel är indelade i tre delar. Den första utgörs av en förhistoria om hur framför allt den ryskfödde tataren Ebrahim Umerkajeff etablerade sig i Stockholm. För att teckna Ebrahims bakgrund används bland annat ryska historiker (även på ryska), ett bevarat, svenskt polisprotokoll från 1919, där Ebrahim intervjuas, en roman och andra skildringar för att teckna stämningen i tatarska bondesamhällen och den utbildning som fanns tillgänglig samt familjen Umerkajeffs minnen och berättelser. Enligt familjens kollektiva minne kom Ebrahim till Stockholm första gången i samband med Allmänna konst- och industriutställningen sommaren 1897. Han var då 20 år. På mässan mötte han textilarbetaren Lisa Hult. De gifte sig snart och fick barn. Sorgenfrei testar berättelsen med hjälp av arkiv och finner att det mesta pekar på att familjens berättelse är trovärdig.

Skildringen är levande och långtgående, så långtgående att Sorgenfrei reserverar sig, som här på sidorna 11–12:

Kanske hade Ebrahim liksom Balban äppelträd och ankdamm på gården och en tupp som tvingade upp honom på morgonen för att leda gårdens får på vall. Kanske. För arkivmaterialet är sparsmakat när det kommer till sådana detaljer.

Ebrahim etablerade sig som affärsman och som en central person i Stockholm för nyanlända enskilda och familjer med muslimsk bakgrund. Han hjälpte till att finna bostad och arbete åt dem och var även instrumentell i grundandet av Sverige första muslimska församling 1949.

Parallellt med berättelsen om hur tatarer och turkar etablerade sig i Stockholm finns andra utvecklingar, i vilka islam spelat roll. Den indiske, karismatiske sufiern Inayat Khan reste runt i Europa och USA och fick anhängare till sin synnerligen eklektiska sufism. Lärarinnan Elsa Haglund lyckades få Inayat Khan till Stockholm (1924) efter att ha blivit trollbunden av honom vid ett föredrag i Bryssel. Elsa, sedermera med tillnamnet Ulma, grundade Sufirörelsen i Sverige och översatte och gav under lång tid ut Inayat Khan på svenska. Märkligt nog var hon granne med just familjen Umerkajeff under flera år. Inget tyder dock på att de lärde känna varandra.

Bokens andra del täcker perioden från början av andra världskriget till tidigt 1960-tal, eller från flyktinginvandring i samband med krig fram till att svenska arbetsgivare började värva arbetskraft i södra Europa. Under denna period grundades Sveriges första muslimska församling, framför allt som en tatarisk och turkisk församling, bestående av vänner och släktingar som hade ett behov av en mötesplats vid högtider. Denna tidiga församling är en av de mest religiöst liberala muslimska miljöer som funnits i Sverige. I centrum stod fyra män och ett konditori: Ebrahim Umerkajeff, Ali Zakerov, Osman Ali Soukkan, den finsktalande polisen Bror Hemphälä och Kjellsons konditori på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Ali var en av dem som fick hjälp av Ebrahim att etablera sig. Osman var en intellektuell äventyrare som 1930 hade satt sig på en cykel i Turkiet och lyckats ta sig hela vägen till Finland, där han anställdes som lärare och fann Emine Nisametdin som han äktade. Han förälskade sig i Stockholm dit familjen flyttade under sent 1940-tal. Som intellektuell och islamkunnig fick han snabbt en position bland tatarer och turkar i Stockholm. Bror Hemphälä var inte själv muslim, men gav råd om regler för ideella föreningar, skrev inlagor och förklarade myndighetstext för den unga muslimska grupp som höll på att etablera sig där.

Kjellsons konditori klingar legendariskt för en islamolog. Det var där som planerna till Sveriges första muslimska församling föddes. Av juridiska skäl – det var komplicerat att upprätta en icke-kristen församling – kallades den »Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och Kultur«. Konditoriet låg nära Ebrahims affär och verkar ha uppskattat sina stammisar.

Del två beskriver alltså hur den muslimska närvaron i Sverige sakta börjar producera institutioner. Man behövde en plats att begrava de döda, likaså en plats att möta de levande. Någon behövdes för att undervisa de unga, viga de vuxna och förrätta de ritualer som man ville utföra. Under slutet av del två och i del tre av boken beskrivs hur det generationsskifte som alltid står för dörren fullbordades. Ebrahim Umerkajeff dog och en yngre generation med personer som Ali Zakerovs dotter Didar började ta plats.

Den tredje delen täcker tiden från tidigt 1960-tal till mitten av 1970-talet. Didar Zakerov, senare Samaletdin, kom under många år att engagera sig i Turk-Islam Föreningen. För de muslimska arbetskraftsinvandrarna från södra Europa, som inte alltid fick de bästa levnads- och arbetsförhållandena, blev Didar en viktig länk till det svenska samhället. Hon hjälpte dem att formulera kraven på rättvis behandling. Vid ett tillfälle, 1970, röstades Didar fram som ordförande för församlingen som då samlade muslimer från hela södra Europa, till och med från längre bort än så. Hon bör vara bland de första kvinnor i Europa att leda en muslimsk församling bestående av invandrare.

Den omdiskuterade Aftonbladsbilden på Didar Samaletdin, 1970. Foto Aftonbladet

Men en bild på den 27-åriga stockholmskan i moderiktig kort kjol med Koranen framför sig som publicerades i Aftonbladet blev för mycket för många. Enligt Didar själv gav reportaget genklang till och med i Turkiet och hon motades bort från ordförandeposten. Detta var en symbolisk förändring. Hennes far och hon ledde en tatarisk och turkisk kulturförening med viss betoning på islam. Nu hade ett skifte skett och föreningen var en islamisk församling. Den bytte snart namn och struktur. Det skedde vid en tid som är bättre belagd inom forskning kring muslimer i Sverige, den historia som täcker 1970-talet och framåt, när muslimska riksorganisationer grundades. Det är här Sorgenfreis bok slutar.

Genom att koncentrera sig på livshistorier har Sorgenfrei flyttat forskningsfronten. Han har idogt grävt i arkiv, spårat upp levande släktingar, rest, intervjuat och lagt pussel med informationen han samlat in. I bokens fotnoter kan man få syn på det imponerande arbete som ligger bakom boken.

Parallellt med denna historia berättar Sorgenfrei om svensk migrationshistoria och -politik. Det var en annan tid när en motsträvig socialdemokrati sakta accepterade den öppenhet som torgfördes av högerns partier. Självklart skulle folk få praktisera sina religioner och ha sina specifika behov! Sorgenfrei utgår mestadels från sekundärlitteratur när det gäller migrationspolitisk historia. Hans urval fyller funktionen som tankeställare. Migrationspolitiken var då liksom i dag framför allt reaktiv och fungerar bland annat som något som oppositionen kan profilera sig med utan att behöva ta ansvar i stunden, medan de styrande pragmatiskt måste hantera den föränderliga migrationen. Samtidigt saknas en del av komplexiteten i Sorgenfreis skildring, till exempel homogeniseras högerns öppenhet, men mer exakta nyanser är snarast sådant som kan få utrymme i avhandlingar och artiklar om periodens migrationspolitiska historia. 

Boken är vidare fylld av stockholmsskildringar, huvudpersonernas tankar och funderingar, beskrivningar av kläder, frisyrer, känslor och svåra val. Struktur och rubriker speglar de individuella dramer som utspelar sig. Vi får följa människor i deras liv, flykt och flytt, försöken att finna en plattform, hjälpande händer och tarvligheter, förluster och framgångar. Ett återkommande tema är vänskap och kärlek. Där det saknas faktiskt material fyller Sorgenfrei ut med stämningsskapande bilder grundade i romaner och observationer om snarlika situationer, med syfte att få läsaren att förstå, komma ihåg, översätta något specifikt till det generella och sedan åter till det specifika.

Boken är något så ovanligt som ett akademiskt formexperiment med en prosa som de flesta nog associerar med romaner. Får man skriva forskning på det sättet? Inte om man hittar på, men den som inte kan sortera stämningsskapande beskrivningar från fakta i Sorgenfreis text är ingen vidare skicklig läsare. Syftet med presentationsmetoden är glasklar: att ge rikare personporträtt av dessa tidiga muslimer i Stockholm för att framställa dem som individer med sin egen historia. Ett problem med migrationsdebatten är osynliggörandet av människors egna berättelser. Ofta diskuteras invandrare till Sverige mest i relation till statliga och kommunala behov och majoritetsvenskars perspektiv. Det gör att forskning, journalistik och debatt ofta saknar den komponent som kännetecknar verklig förståelse.

Sanningar om befolkningssegment är sällan enkla. Gäller generaliseringar alla eller bara vissa? Tas individuella öden och förutsättningar i beaktande? Försöker man alls förstå andra eller är allt skrivet med utgångspunkt i ens egen situation och historia? I en tid när många som deltar i den offentliga debatten är påfallande ansvarslösa i sina formuleringar och profilerar sig på attack och anklagelser och hellre har fel än skriver balanserat med en medvetenhet om vad hetsiga onyanserade ord kan ställa till med för enskilda och för minoriteter, behövs språkligt tillgänglig, balanserad forskning mer än någonsin. Sorgenfreis bok syftar tydligt till att nyansera bilden av muslimer i Sverige. Genom att arbeta med namngivna människor och genom att synliggöra deras liv, kan läsare oavsett bakgrund förhoppningsvis få en djupare förståelse för de strävanden, val och situationer som präglade tillvaron för några av Sveriges första muslimer.

Publicerad i Respons 4-5/2022.

Vidare läsning

Optimismen som vändes till uppgivenhet

Per Lindbloms omfattande bok om frivilliga svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget ger unika inblickar i både livet vid fronten och i de första årens kollektiva entusiasm.