Röda linjer kommer att dras sparsamt

Det talas mycket om ”röda linjer” i dag, om gränser som inte får överträdas, principer som inte får tummas på, samtal som inte får föras, och värre, argument som inte behöver bemötas och idéer som inte får utvecklas. Värst är det i det politiska livet där mängden röda linjer börjar göra landet ostyrbart. I stället för politiker som i demokratiska former söker framkomliga vägar får vi en samling gränspoliser som patrullerar sina allt torftigare territorier. 

Minsta felsteg i virrvarret av laserstrålar och alla klockor börjar ringa.

Men röda linjer gör sig påminda överallt. De präglar analyser och genomsyrar debatter. Att ”förstå” ett samhällsfenomen börjar bli liktydigt med att förstå var gränserna för vad som får sägas dras, vilket inte är det lättaste. Om de röda linjerna tidigare drogs i vida cirklar löper de i dag kors och tvärs genom det offentliga rummet. Alarmsystemen blir alltmer svårforcerade, ungefär som i en actionfilm där skurken vill ta sig fram till den hägrande diamanten i museets mest hårdbevakade utrymme. Minsta felsteg i virrvarret av laserstrålar och alla klockor börjar ringa. Min ambition är att Respons skall fortsätta att vara en tidskrift där de röda linjerna dras sparsamt.

Även framöver kommer vi publicera essäer, debatt och utblickar, men det är utgivningen av facklitteratur på svenska som huvudsakligen styr innehållet. Uppgiften är densamma som när Respons startade för tio år sedan: att värna svenskan som ett språk för intellektuell reflektion och vetenskaplig analys, fånga in litteratur som inte ges utrymme på dagstidningarnas kultursidor, upprätthålla ett tvärvetenskapligt forum i en tid av ökad specialisering och ge kvalificerade skribenter utrymme att föra fördjupande resonemang. Respons drar sedan länge en röd linje gentemot snärtiga kortrecensioner och ytliga betygsskalor. 

Egentligen är det nog inte elakheten i sig som väcker upprördhet utan de snabba snittens metodik, att kritikerna inte alltid tar sig tid att lyssna på om författaren eventuellt har någonting att säga innan de tar fram sina tjurfäktarvärjor.

Under sommaren har det puttrat en debatt om ny-elakhet inom svensk litteraturkritik. Egentligen är det nog inte elakheten i sig som väcker upprördhet utan de snabba snittens metodik, att kritikerna inte alltid tar sig tid att lyssna på om författaren eventuellt har någonting att säga innan de tar fram sina tjurfäktarvärjor. Inom facklitteraturen, där bedömningskriterierna är mer stabila, är problemet ett annat, nämligen att alltför många böcker flyger under den kritiska radarn och aldrig exponeras för den expertis som finns samlad i det svenska kunskapssamhället. Också här fyller Respons en viktig folkbildande funktion. Genom att föra samman författare och kunniga recensenter skapas underlag för friktion och debatt och en mer allsidig belysning av verkligheten såsom den framträder på den svenska bokmarknaden.

Trots byte på chefredaktörsposten förblir alltså det mesta sig likt. En garant för detta är även att Kay Glans blir kvar på redaktionen som senior editor. Förändringarna kommer synas på marginalen. Främst handlar det om att vidareutveckla Respons karaktär av just recensionstidskrift. Redan i detta nummer har vi ersatt den gamla temastrukturen med vad vi kallar ”I fokus”. Under denna rubrik ger vi utrymme åt artiklar som famnar bredare än vanliga recensioner. Tanken är också att recensenten skall träda fram på ett tydligare sätt. Först ut är filosofen Stina Bäckström som tar sig an Ola Sigurdsons trebandsverk om humorns teologi, filosofi och idéhistoria. 

Publicerad i Respons 2021-4