Utblick

Ropen skalla: Dekolonisering för alla!

| Respons 3/2021 | 14 min läsning

En rad protester har under senare år svept över lärosäten i Sydafrika. Trots betydande skillnader har protesterna i denna ”falliströrelse” haft gemensamt krav på jämlikhet och avkolonisering. Vad innebär detta mer konkret i en utbildningskontext? Vilka idéer eller strukturer är egentligen koloniala och vad bör man göra åt dem? Magnus P. Ängsal har läst böcker utgivna de senaste åren som belyser skeendena i Sydafrika och avkolonisering som företeelse i samtiden.

Statyn av Cecil Rhodes flyttas från University of Cape Town 2015. Foto: Charlie Shoemaker / Getty Images

Våren 2017 skulle jag delta i en konferens på University of Cape Town (UCT). Men några månader dessförinnan meddelade arrangörerna att universitetets campus inte var en säker plats. Sammankomsten flyttades till den lugna lilla universitetsstaden Stellenbosch, några mil öster om Kapstaden. Vad var det som hade hänt? 

Med start våren 2015 svepte en bred våg av studentprotester över Sydafrika. Den utlösande händelsen var en aktion där aktivisten Chumani Maxwele kastade fekalier på statyn av Cecil Rhodes på UCT:s campus. Rhodes måste falla, proklamerade studenterna i Kapstaden, och med det hade rörelsen fått den hashtag och det namn som skulle hänga kvar under hela vågen av protester: #RhodesMustFall. Den brittiska Kapkolonins forne premiärminister uppfattades som sinnebilden för vit överhöghet, kolonialism och förtryck. Det var förvisso inte första gången som Rhodes-statyn blev måltavla för kritik. Nu var det dock dags att dekolonisera universitetet på allvar, att exponera och göra rent hus med den kvarlevande rasismen i högre utbildning och göra verklighet av den ”transformation” som utbildningsideologer och -politiker i Sydafrika har bekänt sig till sedan apartheidsystemets fall. 

En månad senare beslöt universitetet att avlägsna statyn. Protesterna fortsatte dock, sökte sig nya vägar, nya ärenden, och spred sig utanför Sydafrikas gränser. Även i engelska Oxford projicerades vreden och reformivern på en staty. Cecil Rhodes hade studerat vid det brittiska toppuniversitetet på 1870-talet. Vid sin död testamenterade han betydande summor till sitt alma mater, närmare bestämt Oriel College, där han står staty sedan 1911. Oxfords variant av #RhodesMustFall ledde inte till statyns avlägsnande men universitetets ledning lovade att ta studenternas missnöjesyttringar om lärosätets koloniala arv på allvar. Protesterna skulle sedermera få en ironisk twist när två sydafrikanska aktivister som kampanjat mot den gamle kolonialisten på hemmaplan utsågs till Rhodes-stipendiater för att ägna sig åt studier vid just Oxford. 

Hösten 2015 försköts protesternas centrum till University of the Witwatersrand i Johannesburg (Wits). Här var den tändande gnistan för protesterna en aviserad höjning av studieavgifterna, i sin tur ett svar på statens underfinansiering av högre utbildning. Protesterna vid Wits fick därför en annan hashtag: #FeesMustFall. När missnöjet spred sig till universitetet i Pretoria gavs protesterna också en språkpolitisk inramning, där radikala studenter krävde att #AfrikaansMustFall. Senare skulle det en gång helvita universitetet i landets huvudstad ställa om undervisningen till engelska och fasa ut afrikaans. Missnöjet tog sig vidare genom i stort sett hela systemet för högre utbildning, gavs olika förtecken och skiftande prioriteringar. Gemensamt var att någonting skulle falla och rörelsen har därför i efterhand kommit att kallas ”the Fallist movement”. I långa stycken var protesterna samma andas barn trots betydande olikheter lärosätena emellan: en rörelse för transformation, jämlikhet och avkolonisering. Att ”fallismen” var en effektfull strategi för protester också utanför utbildningsvärlden visade sig för övrigt under våren 2017 då landsomfattande demonstrationer krävde att den dåvarande presidenten #ZumaMustFall. 

Vad kan då dekolonisering betyda konkret inom högre utbildning? Är det en legitim rörelse för att bredda perspektiven eller en politisering som hotar att inkräkta på fri forskning? Det har på senare tid publicerats en rad böcker som belyser både skeendena i Sydafrika under fallist-vågen och avkolonisering som företeelse i samtiden. Redan 2017 utkom As by Fire – The End of the South African University, skriven av Jonathan Jansen, före detta rektor för University of the Free State i Bloemfontein och frispråkig debattör i utbildningsfrågor. I kölvattnet av de omfattande manifestationerna gav han en ganska dyster bild av högre utbildning i Sydafrika. Underfinansiering – själva bränslet för #FeesMustFall – var ett avgörande problem. Han pekade också ut oroliga protester och politiskt motiverade krav på dekolonisering som bekymmersamma.

Det ska sägas att Jansen talade från sin position som rektor. Ett helt annat perspektiv ges i antologin Decolonising the University av Gurminder K. Bhambra, Dalia Gebrial och Kerem Nisancioglu. Redaktörerna är alla verksamma vid brittiska universitet och antologin riktar främst in sig på dekolonisering vid universitet i den nordvästliga hemisfären, även om erfarenheter från de sydafrikanska protesterna får visst utrymme. Ett sätt att se på dekolonisering är att avvisa ordets metaforiska innebörd: allt som inte handlar om att handgripligen återföra land och makt till ursprungsbefolkningar är då något annat. Men i utbildningssammanhang innebär avkolonisering snarare att bryta med kolonialt betingade föreställningar. Och mer än så: ”The point is not simply to deconstruct such understandings, but to transform them” skriver redaktörerna för Decolonising the University i ett inledande kapitel. 

Utmaningarna man ställs inför i nästa steg är av åtminstone två slag. För det första behöver man avgränsa vilka idéer eller strukturer som egentligen är koloniala och därför klandervärda. Är kolonialt idégods detsamma som rasistiska föreställningar? Är också sådana idéer, ting och sedvänjor koloniala som inte i sig är direkt rasistiska men har växt fram under frånvaron av inflytande från förtryckta grupper? Är det kanske helt enkelt något typiskt västerländskt? När avgränsningen väl har gjorts ställs man inför nästa utmaning, som består i att identifiera vad som ska förändras och hur. Gäller dekolonisering då utbildningens innehåll? Undervisningsformer och forskningspraktiker? Är det studenters och lärares representativitet som ska förändras? Handlar dekolonisering om symboliska handlingar som namngivning och hantering av statyer? 

Decolonising the University ger en lång rad exempel på hur den andra utmaningen kan tacklas och är på så vis ganska handfast. Men till den första utmaningen, behovet att definiera vad det koloniala egentligen är, blir man i långa stycken svaret skyldig. Det är på sitt sätt både symptomatiskt och besvärande. En antydan till svar ges kanske när utgivarna slår fast att ”the foundations of universities remain unshakably colonial”. Påståendet äger kanske sin riktighet, åtminstone på sina håll i världen, men svarar likväl inte på frågan vad det orubbligt koloniala egentligen består i. Behovet av gränsdragning och klarhet i begreppsanvändningen kvarstår. Om det är oklart vad som ska dekoloniseras är det svårt att bedöma om projektet är legitimt och om metoderna är relevanta. Oklart är också om dekolonisering ska erbjuda kompletterande synsätt jämsides med de hävdvunna i forskning och undervisning, eller om det innebär en radikal omdaning av universitetet som sådant. Mycket tyder på det senare. Flera teoretiker på fältet avgränsar också begreppet från arbete för mångfald eller ”diversity”, som beskrivs som något additivt snarare än radikalt.

Ett mycket instruktivt kapitel är i det avseendet Rosalba Icazas och Rolando Vázquez rapport från Universiteit van Amsterdam (UvA). Bakgrunden är studentprotester som emanerade i den nederländska huvudstaden ungefär samtidigt med #RhodesMustFall i Sydafrika: ”No democratisation without decolonisation” löd en av parollerna, varpå universitetsledningen inrättade en mångfaldskommission (där kapitelförfattarna deltog). Man kartlade universitetet och tog fram en katalog med reformförslag. Initiativet var heltäckande i så måtto som det adresserade demografin bland studenter och lärare, utbildningens innehåll och pedagogiska metoder liksom beslutsstrukturer. Icazas och Vázquez föreslår med utgångspunkt i arbetet på UvA att icke-normativa röster ska få större utrymme, att universitet ska bli mångstämmigt också med hänsyn till andra identiteter än kulturell bakgrund. Intersektionalitet är den teoretiska ledstjärnan här. Mer än så: även undervisningen ska reformeras. Öppna och dynamiska undervisningsmetoder förordas i kontrast till ”auktoritär envägskommunikation”, vilken underförstås vara en kolonialt präglad undervisningsstil. Genom en pedagogik präglad av ”relationality” ska studenter med olika slags bakgrunder känna sig inkluderade och bemyndigade. 

Här kan man stanna upp ett slag och fråga sig varför studenter av utomeuropeisk härkomst skulle känna sig mer hemma i en sådan pedagogik än i katederundervisning. Av vilket skäl skulle dessa studenter antas vara annorlunda än studenter med västeuropeisk bakgrund, och skulle sådana skillnader vara så betydande att de påverkar arbetet för mångfald? Här förefaller författarna tillskriva grupper av människor egenskaper à priori. Är inte sådan exotism uttryck för samma sorts tänkande som genljuder i kolonialismens fördomar och stereotyper?

Här förefaller författarna tillskriva grupper av människor egenskaper à priori. Är inte sådan exotism uttryck för samma sorts tänkande som genljuder i kolonialismens fördomar och stereotyper?

Nu skulle man kunna rycka på axlarna och tänka att sådana idéer är marginella fenomen. Men den 100-sidiga rapporten över mångfaldsarbetet vid UvA, ”Let’s do diversity” från 2016, gick direkt till lärosätets ledning. Den innehöll flera skarpa förslag på allt från att utveckla ett gemensamt icke-stigmatiserande ordförråd till att utbilda universitetets lärare och forskare i en viss kunskapssyn. Arbetet för avkolonisering tog sig således inte uttryck i en allmän strävan efter bredd och mångfald. I stället sökte man stöpa lärosätet i en enhetlig ideologisk form. Författarna hävdar visserligen att dekolonisering handlar om epistemologi och inte om ideologi men det räddar knappast resonemanget. Den planerade omdaningen måste sägas ha svurit mot principen om forskningens och undervisningens frihet, den negativa friheten att slippa ideologiska direktiv ovanifrån. 

För svensk del är det lätt att se parallellerna till det pågående arbetet med jämställdhetsintegrering vid landets lärosäten. Detta arbete syftar som bekant inte bara till att skapa rättvisa karriärvägar, utan också till att utbildningarnas form och innehåll ska färgas av jämställdhetsperspektiv. Det rör sig om en innehållslig påverkan på akademin från högsta politiska nivå med stöd från Jämställdhetsmyndigheten. Man ska däremot vara noggrann med att skilja genusvetenskap från jämställdhetsintegrering. Det förra är ett legitimt och värdefullt inslag i utbildning och forskning. Det senare är i delar ett ingrepp i den akademiska friheten. På motsvarande sätt är det viktigt att avgränsa dekolonisering som möjlig tolkningsram i utbildning och forskning från dekolonisering som universitetspolitisk strategi. Där det senare får råda finns stor risk att politisk logik kolliderar med och inkräktar på akademiska värden. 

Adam Habib. Foto: The University of the Witwatersrand

Att arbetet för avkolonisering i universitetsvärlden kan leda till krockar mellan politiska och akademiska normsystem blev tydligt också i Sydafrika under fallist-rörelsens år av protester. Skeendet har beskrivits utförligt av statsvetaren Adam Habib. Den kontroversielle sydafrikanen verkar numera som rektor för School of Oriental and African Studies i London och har där ådragit sig hård kritik för att i ett problematiserande sammanhang ha citerat n-ordet inför en studentgrupp. Vid tiden för studentprotesterna i Sydafrika var han rektor vid Wits-universitetet i Johannesburg. Hans bok om ämnet, Rebels and Rage – Reflecting on #FeesMustFall, är en uppslagsrik skildring att ta del av. Habib, som en gång slogs mot apartheid, har genom åren utmärkt sig som radikal kommentator. Men i chefsposition får han finna sig i att representera etablissemanget och vara den som studenterna vill driva framför sig i rörelsen för radikala förändringar och transformation. Habib är i grunden positiv till studenternas krav. Han ser också att de förhållandevis höga studieavgifterna i Sydafrika är ett allvarligt hinder på vägen mot ett mer jämlikt samhälle. Stödsystemen lämnar en stor grupp studenter utanför. ”The missing middle”, som de brukar kallas, har för höga inkomster för att berättigas studiestöd, men har inte möjlighet att själva betala för sin utbildning. 

Habib avvisar dock resolut vissa av de former som protesterna tog sig vid Wits, liksom metoderna som de mest radikala studentledarna använde sig av: kompromisslösheten, den självpåtagna rollen av avantgarde, de retoriska fintarna, oviljan att ta ansvar för en helhet, våldsamheterna. Habib talar här på sätt och vis i egen sak, och som part i målet har han också fått utstå kritik från anställda och studenter vid Wits. Kritiken har bland annat gått ut på att Habib militariserade universitetets huvudcampus under 2016, då protesterna mot studieavgifterna tog fart igen. Habib konstaterar att det stora flertalet studenter som inte deltog i protesterna, utan ville studera och skriva sina slutprov i fred var de som drabbades hårdast av radikalernas krav på nedstängning av campus. Allra tuffast var det för dem som inte hade råd att pausa från studierna. 

Oavsett hur skuldbördan för oroligheterna ska fördelas noterar Habib att studentprotesterna i Sydafrika utspann sig enligt en partipolitisk logik. Redan när de inleddes var president Zuma djupt impopulär och det radikala uppstickarpartiet Economic Freedom Fighters (EFF) med den före detta ANC-politikern Julius Malema i spetsen hade luft under vingarna. Flera av de radikala ledarna var också anknutna till EFF eller andra radikala rörelser. Universitetens campus blev ytterligare en arena för förbittrade strider med partipolitiska förtecken. Det saknades heller inte rasistiska inslag i retoriken från några av de mest radikala rösterna. Försök att avbryta möten och störa talare från fiendelägret med blockader, vuvuzelor och högljudda talkörer hörde också till kampmetoderna. 

För de radikala studentledarna var sådana offer och missöden troligen av underordnad betydelse. Revolutionären har alltid siktet inställt på allt det goda i en ljus framtid. Ändamålen helgar medlen. Adam Habib menar ändå att protesterna förde något gott med sig. Under trycket från demonstrationerna lyckades man förändra saker i positiv riktning. Frågan om studieavgifterna hamnade rentav på presidentens bord. Stödinsatserna för mindre bemedlade studenter byggdes ut. På Wits återanställde man servicearbetare vilkas arbeten lagts ut på entreprenad hos privata utförare. Dekolonisering? Kanske inte, men några små rättvisesteg. 

Delar av Konstfacks vårutställning 2019 i ”Vita havet”. Foto: Gustav Karlsson Frost

En viktig lärdom från fallisternas protester och liknande initiativ är hur olika logiker krockar med varandra när frågor knutna till identitet, inkludering och kultur står på spel. Skillnaderna i tänkesätt ska troligen också sökas i olika idéer om universitetet, vad det är till för, vilka syften det ska tjäna. Om det ska vara en arena för social rörelse och politisk förändring eller primärt en plats för fri kunskapsbildning, fredad från ideologiska förändringslogiker. Svaret på vad dekolonisering kan och bör vara i akademin avgörs av sådana synsätt.

Universitetet har oavsett svaret sin plats i samhället. Det återstår att se om den sortens politiska campuskultur som är vanlig på många andra håll i världen, också i USA, får fäste här i Sverige. En kultur av anmälningar och reprimander har vi redan, det har fallet med Inga-Lill Aronsson och hennes användande av n-ordet vid Uppsala universitet visat. Uppståndelsen runt namnet på lokalen ”Vita havet” på Konstfack i Stockholm har därtill vittnat om en oförmåga i vissa aktivistled att grunda den radikala förändringsivern i historiska omständigheter. Sådana rigida och polariserande metoder kan å ena sidan sägas svära mot grundläggande akademiska förhållningssätt. Men kanske kan debatterna som alltid springer ur den här typen av konflikter å andra sidan hjälpa oss att få syn på de verkligt värdefulla idealen och normerna för universitetet.


Litteratur


Jonathan Jansen
As by Fire – The End of the South African University (Tafelberg, 2017, 327 s.) Isbn: 9780624080305
Gurminder K. Bhambra, Dalia Gebrial & Kerem Nisancioglu (red.) Decolonising the University (Pluto Books, 2018, 272 s.) Isbn: 9780745338217
Adam Habib Rebels and Rage – Reflecting on #FeesMustFall (Jonathan Ball Publishers, 2019, 258 s.) Isbn: 9781868428960

Relaterat
Essä

Dekoloniseringen av Sápmi och vetenskapen

De senaste 20 årens forskning om samers historia och livsvillkor har präglats av postkolonial teoribildning med fokus på ojämlika maktrelationer, trauman och rasifiering och har vuxit fram i nära samspel...


Magnus P. Ängsal

Magnus P. Ängsal är språkvetare och docent i tyska vid Göteborgs universitet. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  2. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...