Drivs intellektuella av genuint engagemang eller eftersträvar de egen vinning? Detta är en omdebatterad fråga inom filosofisociologin. I en ny bok om Jean-Paul Sartre visas hur denne opportunistiskt tog hjälp av nationella myter om motståndsrörelsen för att få genomslag i efterkrigstidens Frankrike. Men även andra personliga bakomliggande motiv kan ha bidragit till att skapa ikonen av en intellectuel engagé.
Det framväxande forskningsfältet filosofisociologi har de senaste decennierna blivit ett alltmer livaktigt ämne. Denna vetenskapsdisciplin, som är underordnad kunskapssociologin, intresserar sig för filosofisk verksamhet ur ett sociologiskt perspektiv. I centrum för disciplinen står frågor som: ”Finns det ett samband mellan filosofiska och politiska ståndpunkter?”, ”Hur blir man en stor och inflytelserik filosof?”, ”Hur går det till när vissa filosofiska positioner och argument etableras som mer eller mindre självklara?”, ”Hur kan filosofisk kreativitet förklaras sociologiskt?”, ”På vilka grunder väljer filosofer att inta vissa ståndpunkter snarare än andra?” På den internationella scenen har ett flertal betydande böcker och artiklar publicerats som behandlar dessa och liknande frågor både i relation till skolbildningar eller personer som Martin Heidegger, Jacques Derrida och Jean-Paul Sartre. Den sistnämnde behandlas i Cambridgesociologen Patrick Baerts nyligen utkomna monografi The Existentialist Moment – The Rise of Sartre as a Public Intellectual (2015).
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
