Schampogossen från Lidköping som tog glamouren till Sverige

I en ny bok om Björn Axén skildras en hårmagiker med ena foten i hovet och den andra i 1970-talets discokultur. Några sprickor i den tillrättalagda framgångssagan hade inte skadat.

Björn Axén ser till att lockarna hamnar rätt på Denise Vestin (1987). Foto: Björn Lundberg/Expressen/TT
20 mars 2024
10 min
Recenserad bok
Björn Axén Haute Coiffure
Susanna Strömquist
Bokförlaget Max Ström Press, 2023, 336 sidor

En blandning av biografi, företagshistoria och marknadsföring i formen av en coffee table-bok, så beskrivs bäst curatorn och modekritikern Susanna Strömquists Björn Axén Haute Coiffure. I boken får vi följa frisören Björn Axén genom karriären, grundandet av den framgångsrika frisörsalongen och företaget som bland annat gör hårvårdsprodukter. För den som är intresserad av skönhetskultur ger boken intressanta inblickar i det exklusiva frisöryrket. Boken är också fylld av bilder, till viss del från Axéns liv, men framför allt av moderiktiga och tidstypiska frisyrer från 1960-talet och framåt. 

Björn Axén, född 1938, växte upp i Lidköping i en familj där mamman var hemmafru och pappan drev en sportbutik. Förväntningarna på honom som äldste son var att han skulle ta över butiken, men Axén hade andra planer. Som liten följde han ofta med sin mamma till frisören och fascinerades av miljön i salongen. Mamman led av reumatism och mellan frisörbesöken var det sonen som skötte om hennes hår. Som femtonåring sökte han en ledig plats som elev på en damfrisering, men fick till sin besvikelse veta att den inte var tänkt för en pojke. Han kontaktade då flera salonger tills han erbjöds möjligheten att börja som »schampogosse« på en av dem. Han tog sig sedan vidare till Stockholm, gick en frisörutbildning och hamnade till slut i Paris. Efter att ha arbetat sig upp från elev till assistent hos den berömda frisören Monsieur Alexandre fick han assistera vid stora haute couture-visningar och blev populär bland betydande kunder. 

Monsiuer Alexandre lär Björn konsten att skissa frisyrförslag. Denna skiss från sent 1960-tal har Alexandre skapat inför haute couture-visningar i Paris, där Björn assisterade. Bild ur boken / Monsieur Alexandre

Men Axén ville vara »där det hände«. När modevärldens blickar under 1960-talet så vändes från Paris mot det ungdomliga och kulturellt föränderliga »Swinging London«, begav han sig följaktligen dit. I London lät unga män inspirerade av The Beatles håret växa, medan kvinnorna klippte sig i korta lättskötta frisyrer. Axén tog intryck av det normbrytande nya modet och snart efter hemkomsten till Stockholm 1963 kände han sig redo att starta sin egen salong, Björn Axén Coiffuer de Dames, som enligt boken snart kunde »mäta sig med de allra främsta i världen«. I salongen kombinerade Axén sina kunskaper om klassiska uppsättningstekniker från det glamourösa Paris med de nya influenserna från London. I Strömquists bok beskrivs salongen som ett nytt kapitel i Stockholms frisörhistoria. Axén var mån om att synas och minglade med »innefolket« – bland kunderna fanns kungligheter som Estelle Bernadotte och prinsessan Sibylla – och byggde strategiskt upp sitt personliga varumärke. Han deltog i prestigefyllda internationella tävlingar och vann priser.

Framgångssagan fortsatte under 1970-talet när Axén blev anlitad av Drottning Silvia för att göra hennes håruppsättningar vid statsbesök och Nobelmiddagar, av vilka en hel del finns porträtterade i Strömquists bok. Under 1980-talet utnämndes han till hovleverantör och stod så med ena foten i hovet och den andra i 1970-talets trendiga kretsar och discokultur.  

I slutet av 1970-talet flyttade Björn Axéns salong in på Nordiska Kompaniet och han lanserade i samma veva egna hårprodukter. Men under 1990-talet kom framgångssagan att få sig en törn. Lågkonjunkturen påverkade verksamheten och Axén utsattes samtidigt för omfattande bedrägerier av en kollega som ansvarade för företagets räkenskaper. Under samma period insjuknade Axén i aids. Han valde att inte vara öppen med sin sjukdom utan kämpade med att upprätthålla sin glamourösa fasad. Till slut gick det inte längre. Sommaren 1993 hittades Björn Axén 55 år gammal död i sitt hem.

Det råder delade meningar om huruvida Axén själv valde att avsluta sitt liv eller om hans död var en olyckshändelse. Något ingen kände till var att han testamenterat salongen till den blott 27-årige kollegan Johan Hellström, som chockades över det oväntade arvet av ett företag som snart skulle visa sig ha stora ekonomiska problem. Tillsammans med den nära kollegan Peter Hägelstam tog sig Hellström an utmaningen att rädda salongen. Nu såg det ut som att historien upprepade sig när de unga männen genom hårt arbete byggde upp verksamheten på nytt. Ledarduons arbete präglades, som det heter i boken, av »skyhöga toppar och bråddjupa dalar«. Resultatet blev ett blomstrande företag som är framgångsrikt än i dag. År 2020 gjorde man sitt bästa resultat någonsin. På detta sätt innehåller berättelsen om Björn Axén alltså inte bara en, utan två framgångssagor. 

Inför en visning på The International Beauty Show i New York 1989 skapar Björn och hans unge medarbetare Peter ett antal innovativa frisyrer, bland annat en uppsättning med en dragkedja i nacken. Foto Ralf Turander

I boken återges en storslagen historia om »schampogossen från Lidköping« som erövrade världen. Axén är onekligen en i raden av framgångsrika manliga frisörer som lärt upp varandra. Han utbildas av den svenska »mästaren« Oscar Gustafsson och, som redan nämnts, Paris »megastjärna« Monsieur Alexander, vilken i sin tur lärt sig yrkets hemligheter hos det tidiga 1900-talets pionjär Monsieur Antoine. 

Axéns framgång byggde på hårt arbete och strategisk karriärplanering, ändå framställs han i Strömquists bok främst som en unik och briljant person som skapade »hårmagi« och som »tog glamouren till Sverige på 1960-talet«. Han framstår kort sagt som den geniala kreatören som gick sin egen väg och blev »den bästa i branschen«. I liknande ordalag berättas inte sällan de stora modeskaparnas livshistorier, som Coco Chanels och Christian Diors. Men om vi ska lyssna på modeteoretikern Valerie Steele är designers sällan några geniala individer, utan snarare »trendkänsliga barometrar«. Och visst framgår det att Axén var noga med att hålla sig uppdaterad via populärkultur och internationella modemagasin, men det är historien om den geniala stjärnfrisören som dominerar. Att företagets betydelse går utöver den hos en vanlig skönhetssalong befästs till exempel genom historier som den om en kund som blev mycket nöjd med sin nya kortklippta frisyr och som ett år senare lycklig kom tillbaka för att bjuda personalen på champagne. Klippningen, menade hon, hade varit startpunkten på en positiv förändring i hennes liv som innebar att hon både vågat lämna en destruktiv relation och byta arbete.

I en mening kan Axén beskrivas som en extremt hård och krävande chef, men i nästa konstateras att han månade om personalen, bjöd hem dem på middagar och gav dem personliga julklappar.

Om man skrapar på framgångssagan skönjer man dock en dold historia om Björn Axén. I korta avsnitt beskrivs han som en chef med höga, eller om man så vill orimliga, krav på personalen. Hans upphöjda position befäste han själv, inte minst genom att kalla personalen för »sina barn«. Men överlag slätar författaren över sådana tendenser så fort texten närmar sig kritik. I en mening kan Axén beskrivas som en extremt hård och krävande chef, men i nästa konstateras att han månade om personalen, bjöd hem dem på middagar och gav dem personliga julklappar. Det sammanfattande omdömet lyder att han var »lynnig men också kärleksfull«.

En intressant aspekt som hade kunnat lyftas fram tydligare är hur beroende Axén var av hovet för att bibehålla sin position och sitt anseende. I boken får vi till exempel veta att han en gång blev »rasande« när en av de anställda rakade av sig håret, eftersom han menade att drottningen förmodligen inte skulle uppskatta det. Det borde ha krävt vissa strategier att navigera mellan kungligheter och kändislivet, och på samma gång behålla anseendet inom hovet. Strömquist hade med fördel kunnat gräva i hur Axén byggde upp sin persona genom att både hålla sig à jour med det senaste och samtidigt upprätthålla ett renommé som gjorde att han kunde anförtros kungligheternas frisyrer vid viktiga tillfällen.

Med influenser från punk och syntpop gör de starka färgerna intåg i hårmodet på 1980-talet. Agneta Nordber inför hårshow på Hamburgerbörs vid mitten av 1980-talet. Foto Ralf Turander

Historiskt sett har frisör varit ett manligt yrke och kunderna främst varit män. I samband med att skönhetskulturen kommersialiserades i början av 1900-talet och skönhetsvården alltmer flyttades från hemmen till den offentliga sfären växte damfrisörer fram som en yrkesgrupp, vilket Eva Klope påpekar i sin avhandling Respektabla frisörer – Femininitet och (yrkes)identitet bland tjejer i gymnasieskolans frisörutbildning (2020). Hon lyfter fram att det var de korta 1920-talsfrisyrerna som bidrog till att fler kvinnor ville klippa sig på salong och som skapade ett större utrymme för kvinnliga frisörer. I takt med att fler och fler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden blev yrket efter hand feminint kodat. Med denna förändring kom frisöryrket successivt att få lägre status och betraktas som både trivialt och onyttigt.

Klope tecknar en översiktlig bild av frisöryrkets utveckling, i första hand byggd på brittisk och amerikansk forskning (det finns helt klart utrymme att fördjupa den svenska historien om frisörer och frisyrer). Hon menar att de flesta kända damfrisörer är män, Björn Axén nämns som exempel, men att många av de manliga damfrisörerna inte varit särskilt intresserade av att följa trender. Den kanadensiska forskaren Allyson Stokes använder begreppet »glass runway« för att beskriva hur det i modebranschen oftast är manliga designers som beskrivs som begåvade och att det är deras kreationer som lyfts fram som banbrytande, trots att branschen som helhet domineras av kvinnor. Vad gäller frisöryrket slås man av en liknande paradox: Björn Axén förknippades genom hela sin karriär med lyx och glamour i positiva termer, medan yrket i sig generellt betraktats som kvinnligt och banalt.

Etnologen Marie Nordberg, som forskat om manlighet och frisyrer, menar i studien Det hänger på håret – Maskulinitet, femininitet, makt, mode och konsumtion från 2004 att herrmode och manlig skönhetskultur förbisetts inom maskulinitetsforskningen. Fältet har visserligen utvecklats sedan dess, men forskningen om skönhetskultur och modehistoria i Sverige domineras alltjämt av ett fokus på kvinnor. 

I Strömquists bok om Axén är det männen som har huvudrollerna, men det hade varit intressant att få berättelsen om dessa manliga stjärnfrisörer och deras förmåga att navigera i olika kulturella kontexter satt i relation till yrket i stort. Den, enligt beskrivningarna, radikale och banbrytande frisören Axén hade dessutom kunnat fungera som ingång till hur frisyrmodet utvecklades under den långa tid som han var verksam.

Björn Axén förknippades genom hela sin karriär med lyx och glamour i positiva termer, medan yrket i sig generellt betraktats som kvinnligt och banalt.

Under 2023 utkom en annan populärhistorisk bok på temat ut, nämligen Joel Watz – Sin tids mest kände frisör och hans hårvatten (Stockholmia förlag). I boken berättar författaren Jan Söderström historien om sin morfar, frisören och entreprenören Joel Watz (1872–1930), mest känd för hårvattnet Watzins Keratin. Boken bygger på ett gediget källmaterial, av vilket det framgår att Watz – i likhet med Axén – gjorde karriär, startade egen salong 1895 och så småningom byggde egna fabriker där han bland annat tillverkade hårvatten och rakvatten. Han var engagerad i Stockholms frisörförening och arbetade för att förbättra frisörernas status. Watz är navet i berättelsen men bokens styrka är att dennes livsgärning används för att säga något mer om sekelskiftets Sverige och för att belysa frisöryrkets förutsättningar, branschens expansion och förändring under hans period som verksam inom den svenska skönhetsindustrin.

På samma sätt hade Björn Axén Haute Coiffure  vunnit på att relateras till den föränderliga omvärld som Axén verkade i, vilket inte minst gällde frisöryrket i sig. En mer utbroderad historisk kontext hade också kunnat fördjupa berättelsen om Axén själv. Exempelvis nämns hans insjuknande i aids enbart i förbifarten, trots att denna sjukdom under 1980- och 1990-talet var enormt stigmatiserande och därmed utgör en aspekt av frisörens liv som hade kunnat ge framställningen djup.

Susanna Strömquist är visserligen bokens författare, och en mycket kunnig och skicklig sådan, men det är tydligt att avsändaren är företagets ledning och ägare Johan Hellström och Peter Hägelstam. Detta faktum sätter såklart ramarna för hur historien kan berättas. Boken bjuder på en intressant levnadsberättelse, men den hade kunnat få ett helt annat djup om fler sprickor hade tillåtits i den tillrättalagda framgångssagan. Här finns helt klart förutsättningar för en mer mångbottnad historia, såväl om Björn Axén som person som om skönhetskulturens utveckling sedan mitten av 1900-talet. Jag kan inte låta bli att önska mig en bok om Axén författad av samma Susanna Strömquist, men med möjlighet att skriva under andra och friare förutsättningar.

Vidare läsning