Sista ordet är inte sagt om löntagarfonderna

Rudolf Meidners löntagarfonder var för maximalistiska, men det underliggande problemet är alltjämt levande.

Demonstration mot löntagarfonderna den 4 oktober 1987, med bland andra Antonia A:xon Johnson och Curt Nicolin, ordförande för Svenska Arbetsgivareföreningen 1976–1984. Foto Marie Hedberg / Aftonbladet / TT Bild
6 december 2023
10 min
Recenserad bok
Sista striden det ärHistorien om löntagarfonderna
Rikard Westerberg
Fri Tanke, 2023, 192 sidor

Rikard Westerbergs korta bok om löntagarfondernas historia är omöjlig att genrebestämma. Ska den läsas som en vetenskaplig skrift, en populariserad version av hans avhandling från 2020 med den något politiserande titeln Socialists at the gate – Swedish business and the defense of free enterprise, 1940–1985? Eller vill författaren presentera en politiskt reflekterande essä om sentida politik? Ett tredje alternativ: Kan skriften beskrivas som en ganska snabbt tillyxad Timbro-pamflett, endimensionell och med klent utförd faktakontroll? Alla tre ingredienser finns med i boken, jag skulle dock säga att dosen Timbro är överdimensionerad.

Westerberg vill med boken beskriva 1970- och 1980-talets kraftmätning mellan arbete och kapital och hur näringslivets motstånd mot löntagarfonderna resulterade i en närmast reservationslös seger för företagen. Med detta kom frågan om ägandet över näringslivet att avföras från den politiska debatten för överskådlig framtid.

Bokens tes kan sammanfattas i två meningar: 1975 presenterade Rudolf Meidner tillsammans med Anna Hedborg och Gunnar Font en 120-sidig rapport med förslag om löntagarfonder för LO:s kongress. 1991 suddades varje spår av begreppet »fond« ut från politiken. Mot detta kan ingen direkt ha något att invända: LO förlorade och det ekonomiskt stinna privata näringslivet, med SAF i spetsen, vann.

Tidsperspektiet är snävt; det tar sin början 1975, när Meidners och hans medförfattares rapport intensifierade den redan utdragna diskussionen om hur det privata näringslivets makt skulle reduceras och urholkas. En vägledande tanke bakom de förslag som fördes fram i rapporten var att de anställda skulle överta en del av ägandet i svenska företag. 20 procent av företagens vinster skulle omvandlas till riktade fondemissioner av aktier, som i sin tur skulle förvaltas av löntagarstyrda fonder. I ett något längre perspektiv skulle dessa fonder kunna överta runt hälften av aktierna i de större företagen.

Arbetarrörelsen prövade fondfrågan långt före 1975, närmare bestämt redan i mitten av 1950-talet. Upphovsmannen var Per Edvin Sköld, en gång finansminister och som regel på sin vakt mot alla revolutionära tendenser. I LO:s liberalt präglade utredning »Samordnad näringspolitik« från 1961 diskuterades branschfonder, både som metod för ökad kollektiv kapitalbildning och för löntagarmakt. LO:s på den tiden relativa skepsis mot fackligt ägande hade inte att göra med överdriven respekt för privatkapitalismen, den berodde snarare på risken att »hamna i två rivaliserande roller«.

Westerberg sätter etiketten »fackföreningsmarxism« på Meidners och hans medförfattares idéer, vilket är minst sagt missvisande både med tanke på att Marx hade en komplicerad relation till fackets maktambitioner och att fackets historiska inställning typiskt har varit att de inte kan representera löntagarna och samtidigt bära ansvar för bolagens skötsel.

I Westerbergs bok reduceras dock arbetarrörelsens intensiva och folkligt förankrade diskussioner under denna period till ett slags triangeldrama, från vänster till höger: Meidner-Palme-Feldt.

I slutet av 1960-talet omprövades den fackliga efterkrigsstrategin. Saltsjöbadsavtalet, det remarkabla samförstånd som hade upprättats i en tid när en stor del av kontinenten styrdes av fascister, betraktades nu som aningen obsolet. LO krävde medbestämmanderätt, bort skulle den förhatliga paragraf 32, som gav arbetsgivaren ensam makt att »leda och fördela arbetet«. Facket krävde en djupgående reformering av arbetsmiljön och antydde senare, kanske något slagordsmässigt, ambitionen att skapa »det goda arbetet«. Målet var definitivt att förändra maktbalansen inom det privatägda näringslivet. Det var innebörden i den annars ytterst försiktige LO-ordföranden Arne Geijers budskap redan vid Socialdemokraternas extra partikongress 1967. De fackligt inspirerade kraven skärptes naturligt nog efter storstrejkerna under sent 1960-tal. LO hämtade stöd från sociologen och professorn Edmund Dahlströms rapporter direkt från LKAB-strejken. Sara Lidmans reportagebok Gruva från 1968 blev också betydelsefull.

Ideologiskt var det sena 1960-talets radikalisering inte, som Westerberg antyder, ett studentikost påfund, iscensatt på kårhuset i Stockholm. I hela Europa pågick massiva arbetarprotester och strejker. Samtidigt pågick USA:s fullskaliga krig mot Vietnam. För att finansiera sitt angrepp tvingades USA bryta med det ekonomiska och finansiella samarbetet Bretton Woods, som gynnat efterkrigstidens ekonomiska utveckling. Europeiska regeringar tvingades delfinansiera bombkriget. Kombinationen av revolter mot det kapitalistiska maktsystemet, mot kriget och sönderfallet av den ekonomiska ordningen förändrade i grunden de politiska betingelserna, också för politiken i Sverige. Ett hegemoniskifte ägde rum. Arbetarrörelsen radikaliserades, skriver Westerberg. Men något annat hade inte varit möjligt. 

Maktrelationer och sociala villkor analyserades och presenterades i Koncentrationsutredningen (1961–1975). Något liknande hade inte skett sedan 1920-talets socialiseringsutredningar. Klassamhället skildrades samtidigt i den vetenskapligt epokgörande Låginkomstutredningen (1965–1975). Westerberg verkar vara obekant med den närmare innebörden av dessa arbeten. Låginkomstutredningen finns inte ens upptagen i litteraturlistan. I den då betydelsefulla tidskriften Tiden fördes en omfattande och kvalificerad debatt om den grundläggande maktproblematiken, där löntagarfonderna ingick som ett viktigt moment. Bland de medverkande fanns Villy Bergström, Walter Korpi, Anna Hedborg och Sten Johansson, vars åsikter ofta divergerade. I Westerbergs bok reduceras dock arbetarrörelsens intensiva och folkligt förankrade diskussioner under denna period till ett slags triangeldrama, från vänster till höger: Meidner-Palme-Feldt.

Olof Palme avvisade omedelbart fackligt ägda och styrda fonder med argumentet att eventuella fonder måste vara medborgarstyrda. Hans närmaste medarbetare Anders Ferm rekommenderade honom att ställa kabinettsfråga: LO skulle tvingas välja mellan honom och fonderna. Palmes uppgift var en helt annan, nämligen att hålla samman fack och parti. Förutsättningarna var synnerligen svåra. Socialdemokratin hade förlorat och gått bakåt i två val, 1970 och 1973. Ekonomin i västvärlden var kraftigt angripen av oljekrisen, de snabba strukturomvandlingarna och globaliseringens hårdnande konkurrens. Lönestriderna mellan SAF och LO blev kaotiska, rentav destruktiva. Samförståndet mellan socialdemokratin som regeringsparti och LO som löntagarkollektiv var på väg att bryta samman. Frågan är om det någonsin restaurerats. Under 1970-talet splittrades arbetarrörelsen på grund av kapitalismens »inneboende motsättningar«, för att tala med Marx.

Westerberg skildrar detta kompetent men utan att riktigt uppfatta vidden av konflikterna. Socialdemokraterna och LO kunde omöjligen ena sig om en ekonomisk krispolitik. LO-medlemmarnas intressen gick inte att förena med en strikt, återhållsam ekonomisk politik. Men ett inslag i löntagarfondsförslaget tilltalade Palme: förstärkningen av den offentliga kapitalbildningen, som hade varit ett självklart inslag i socialdemokratisk politik sedan 1930-talet. Han var också i princip för ekonomisk demokrati, men denna skulle enligt honom bygga på arbetets värde, inte på ägande. Palme föreställde sig att LO skulle nöja sig med ett slags tyskt »medbestämmande«, alltså systematisk styrelserepresentation i bolagen. Detta var en genant felbedömning som delvis hade att göra med Palmes direkt dåliga relationer till LO-ordföranden Gunnar Nilsson.

Löntagarfonderna blev ingen central fråga under valrörelsen 1976. Utredningar stod och väntade och den socialdemokratiska regeringen kunde begära uppskov. Det privata näringslivet hade ännu inte inlett sin massmobilisering. Socialdemokraternas historiska valnederlag 1976 följde alltså inte av kampen om fonderna. Förlusten var, något förenklat, resultatet av Thorbjörn Fälldins ledarskap, hans villkorslösa nej till kärnkraft och den förvandling Centerpartiet genomgått under hans ledarskap, från ett språkrör för bönder och glesbygdsbor till mer av ett livsstilsparti. Moderaterna förstod Fälldins kraft och underordnade sig hans politik, åtminstonde temporärt.

Till saken hör att borgerligheten sedan 1970 hade varit enad och att ett traditionellt socialdemokratiskt angreppsmål mot oppositionen därför gått förlorat. Socialdemokraterna har aldrig varit ett klassparti. Redan Hjalmar Branting poängterade att borgerligheten inte består av en enda reaktionär massa. Socialdemokratin måste alltså ha ett parti till höger om sig för att kunna regera. Hela denna strategi låg nu sönderslagen.

I själva verket är frågan om den ekonomiska demokratin fortfarande högaktuell. Kapitalismens karaktär är i grunden förändrad.

Kanske var det ändå striden om löntagarfonderna som gjorde slut på arbetarrörelsens politiska hegemoni. Meidners modell var för maximalistisk, för svagt förankrad i socialdemokratins historiskt återhållsamma syn på ägandet och de privata maktapparaterna. Steget från Saltsjöbaden och Harpsund till löntagarmakt och fackligt ägande var enormt, helt enkelt omöjligt att ta. Fonderna stannade vid en byråkratisk konstruktion, där teknokrater förmerade aktiekapital till bolagen, ungefär som en gång Sveriges investeringsbank hade gjort. 

LO:s nederlag var totalt. Dess kongress hade ju 1975 inte bara godkänt utan också radikaliserat Meidner-modellen. När beslutet var fattat ställde sig ombuden spontant upp i bänkarna och började unisont sjunga Internationalen. Medan LO gradvis förlorade inflytande fortsatte Socialdemokraterna att vinna val. Detta till synes paradoxala fenomen diskuteras inte av Westerberg. Hans huvudtes är nämligen en helt annan: 1970-talets stora vinnare var det privata näringslivet, dess olika institutioner och ideologiska verkstäder. 

Rikard Westerberg är ekonomhistoriker och knuten till Handelshögskolan. Foto Juliana Wolf Garcindo

Westerberg vill främst framhålla det privata näringslivets oerhörda mobilisering mot ekonomisk demokrati och därmed för obegränsat privat bolagsägande. Författaren låter striden personifieras av Olof Palme och Sture Eskilsson. Statsministern mot näringslivets ideologiproducent. De representerade, för att citera Westerberg, »sossesverige« respektive »valfrihetsrevolutionen«. Bokens framställning blir aldrig mer komplicerad än just så.

Westerberg berättar huvudsakligen ordinärt journalistiskt och ställer aldrig frågor till den privata maktapparat som han av allt att döma har så god insyn i. Hur är den privata ekonomiska makten organiserad? Är det ett problem att medborgarna saknar meningsfull insyn i de privata bolagen? Hur mycket politisk makt bör den ekonomiska eliten lägga beslag på? Hur oberoende blir den forskning som det privata näringslivet betalar för?

Westerberg nämner mest i förbigående att löntagarfondskapital slussades in i »nyttiga« forskningsfonder. Vad betyder detta för forskningens frihet och allsidighet?

Begreppet »demokrati« är också frånvarande i Westerbergs bok. Detsamma gäller medborgarrätt. Jag får intrycket att författaren anser att »privat äganderätt« och ett slags marknadsekonomi är demokratins enda fundament. Westerberg förebrår läsarna att de inte förstått att Friedrich von Hayek, Milton Friedman och deras anhängare önskade en stark stat. Ingen kan rimligen ha förbisett detta. De nyliberala ideologerna förenar ju extremkapitalism med auktoritärt styre. Sådan var Margaret Thatchers praktik och den tillämpades också av hennes vän generalen Augusto Pinochet. Båda dessa politiska ledare hade för övrigt Friedman som nära rådgivare. 

Jag får intrycket att författaren anser att ›privat äganderätt‹ och ett slags marknadsekonomi är demokratins enda fundament.

Jag ställer mig därtill frågande till några av författarens arbetsmetoder. Westerberg, som är ekonomhistoriker och knuten till Handelshögskolan, utlovar intervjuer, men i den ytterst begränsade förteckningen över samtalspartners förekommer inte en enda person knuten till arbetarrörelsen. Han verkar ha fört ett ytterst summariskt samtal med Carl Tham, som dock var folkpartist under striden om löntagarfonderna. Litteraturlistan är också klen, nästan helt befriad från standardverk om relationerna mellan svenskt näringsliv och politik. Vare sig Sven Anders Söderpalms Direktörsklubben (1976) eller Leif Lewins och Niklas Stenlås, grundläggande avhandlingar Planhushållningsdebatten (1967) respektive Den inre kretsen (1998) finns nämnda. Inte heller Walter Korpis internationellt uppmärksammade studie om den historiska kompromissen mellan arbetarrörelse och näringsliv diskuteras.

I Westerbergs litteraturlista förekommer dock ett antal studier och böcker skrivna av högt kvalificerade akademiker, till exempel Ben Jackson och Jonas Pontusson, som båda är medarbetare i den marxistiska New Left Review. Jackson är tydligt välvillig till kollektiva löntagarfonder, medan Pontusson diskuterar fonderna ur ett uttalat kritiskt vänsterperspektiv, vilket inte är helt ovanligt. Båda forskarna är ytterst kritiska till nyliberalism och betraktar den privata maktkoncentrationen inom näringslivet som ett hot mot demokratin. Westerberg nämner dock inte ett enda ord om deras analyser. Boken saknar därtill en teoretisk ansats, trots att studier av maktteorier och om relationer mellan politik och ekonomi är närmast oändliga till antalet. Han gör det enkelt för sig och ställer John Maynard Keynes mot Friedrich von Hayek och Milton Friedman. Det är som om Karl Polanyi och hans Den stora omvandlingen (1944) inte ens existerar.

Westerberg kallar djärvt sin bok Sista striden det är. Allt är redan avgjort, löntagarfonder finns inte längre. Slutsatsen påminner om Francis Fukuyamas numera överspelade tes om »historiens slut«. Meidners utredning om löntagarfonder kan i dag kallas makulatur.

I själva verket är frågan om den ekonomiska demokratin fortfarande högaktuell. Kapitalismens karaktär är i grunden förändrad. 80 procent av svenskt aktiekapital kontrolleras av institutionella ägare. Kapitalet är, som Bo Rothstein påpekat, »ansiktslöst«. Indexfonder förvaltar 20 procent av börsen men utövar ingen ägarmakt – det »huvudlösa kapitalet«, för att åter citera Rothstein. Fonderna hyr ut kapital och har abdikerat från rollen att styra företagen. Frågan om vem som ska ta sig an den uppgiften kommer rimligen att ställas, och ett inte osannolikt svar är: de anställda. Till exempel är den sociala ekonomin redan framgångsrik och omfattande i såväl USA som Europa. 

Man behöver inte vara marxist för att tolka historiens, ekonomins och politikens konflikter i dialektiska termer. Man kan också nöja sig med att dra samma slutsats som Anthony Giddens, sociologen som skapade Tony Blairs tredje väg, det vill säga att relationerna mellan politik och ekonomi är en empirisk fråga på vilket svaret kan variera över tid och rum.

Vidare läsning

»Svenning missar forskningsbidraget«

Olle Svennings recension av »Sista striden det är« ger en vilseledande bild över innehållet. Det menar bokens författare Rikard Westerberg, som här bemöter påståendena. Svenning svarar direkt.