Smular sönder den populära bilden av ingenjören som innovatör

Nyamko Sabuni inledde sin korta tid som Liberalernas partiledare med att dra en lans för ingenjören. För en politisk programförklaring var det snudd på originellt. Ingenjörerna hör ju inte precis till den politiskt mest påpassade yrkeskategorin. Under devisen »Hellre teknikoptimism än klimatångest«, slog hon fast att det var med teknisk utveckling och innovation som klimat- och hållbarhetsfrågorna skulle lösas. I hennes vision skulle ingenjörerna ta Sverige in i framtiden. Det var de som i egenskap av uppfinnare, innovatörer och entreprenörer skulle leverera den nya, gröna tekniken. Det Sabuni gjorde i sitt första Almedalstal sommaren 2019 var att knyta an till en lika populär som seglivad föreställning om ingenjören som hjälte. Med kreativitet, snillrikhet och optimism löses alla problem! Eller som Sabuni uttryckte det: »Nästan ingenting är omöjligt för en ingenjör.«

Det är en bild som smickrar förstås. Tekniska högskolor drar också gärna växlar på den. Innovation och entreprenörskap utgör numera stapelvaror i deras varumärkesbyggande. Samtidigt har denna föreställning upprepade gånger genom historien lett till höga politiska förväntningar på att just ingenjörerna ska ta hand om samtidens och framtidens stora frågor. Under mellankrigstiden förväntades de lösa de sociala problemen, till exempel.

Historiker har dock länge misstänkt att denna bild inte riktigt stämmer. Samtidigt har den inte varit helt lätt att ifrågasätta, eftersom det saknats kunskap om vad ingenjörer faktiskt gör. Det finns rätt många analyser av den högre tekniska utbildningens framväxt och institutionalisering. Det finns även skildringar av enskilda ingenjörskarriärer, ofta i biografins form. Typiskt har de uppmärksammat just uppfinnare, innovatörer och entreprenörer. Men eftersom systematiska undersökningar av ingenjörers karriärer och arbetsuppgifter över längre tidsperioder i stort lyst med sin frånvaro, har det varit svårt att värdera hur representativa dessa individuella karriärer varit för ingenjörskollektivet som helhet. 

Det är just denna brist på kunskap om ingenjörerna som grupp som gör historikern Rolf Torstendahls nya bok så värdefull. Engineers in Western Europe är en brett anlagd studie av ingenjörsprofessionens framväxt och villkor i Västeuropa mellan 1850 och 1990. Torstendahl har både ny och viktig kunskap att komma med. Intressantast i mitt tycke är resultaten av den undersökning av ingenjörernas karriärer som utgör bokens empiriska kärna. Torstendahl följer här de utexaminerade ingenjörerna från de två välrenommerade tekniska universiteten Eidgenössische Technische Hochschule (ETH) i Zürich och École Centrale Paris (ECP) mellan 1880 och 1990. ECP ska inte förväxlas med det äldre och mer berömda École Polytechnique. Han gör även vissa jämförelser med KTH.

Torstendahls undersökning smular ganska effektivt sönder den populära bilden av ingenjören. Historiskt har de flesta ingenjörer jobbat med produktionsprocesser, inte med att utveckla ny teknik. Dessutom har de flesta av dem varit anställda i stora företag, inte haft egen verksamhet. 

Av de arbetsuppgifter ingenjörerna ägnade sig åt fem, femton respektive trettio år efter examen var de operativa hela tiden vanligast. Fem år efter examen dominerade de totalt. Efter femton år var fortfarande ungefär hälften av ingenjörerna operativt verksamma. Trettio år in i karriären hade de operativa arbetsuppgifterna visserligen minskat, men de var fortsatt vanligare än andra arbetsuppgifter. Många ingenjörer ägnade sig också åt administrativt arbete, främst i form av arbetsledning. Inte så överraskande ökade den andelen ju äldre de blev. Trettio år efter examen var omkring en fjärdedel av dem verksamma inom administration. Endast en mindre del av ingenjörerna hade ny teknik, det vill säga forskning, utveckling och design, som arbetsområde. Efter trettio år jobbade mellan en tjugondel och en femtedel av dem med ny teknik.

Den typiske ingenjören arbetar med drift och underhåll och är anställd.

Under 1880-talet börjar antalet utbildade ingenjörer att öka. Det är också då som de regelmässigt börjar anställas i större företag. En viktig anledning är framväxten av industriella byråkratier. I och med byråkratiseringen av de stora industriföretagen rör sig ingenjörerna från verkstadsgolvet till kontoret. De skaffar sig en tjänstemannaidentitet. Slutligen, och relaterat, är det då som ingenjörerna börjar organisera sig. Verein Deutscher Ingenieure (VDI), brittiska Institution of Civil Engineers (the Civils) med efterföljare och Svenska Teknologföreningen är exempel på nationella organisationer som samlar ingenjörer vid den här tiden. Det är nu som det etableras en ingenjörsprofession i egentlig mening. Intressant nog är ingenjörerna den första profession som till övervägande del består av anställda. Torstendahl beskriver den typiske ingenjören som professionell och byråkrat.

Naturligtvis fanns det ingenjörer som uppfann och grundade företag. Gustaf de Laval är ett exempel. Gustaf Dalén ett annat. Men de hörde till ett litet fåtal. Faktum är att många av dem som grundade företag baserade på egna uppfinningar var autodidakter. Werner Siemens hade till exempel inte någon högre utbildning i bagaget, inte heller Lars Magnus Ericsson för den delen. Däremot kom många ingenjörer att ta anställning i deras företag.

Fram tonar alltså en mera prosaisk bild av ingenjören än den heroiska som Sabuni och många med henne traderar. Ingenjören som uppfinnare, innovatör och entreprenör är en sällsynthet. Den typiske ingenjören arbetar med drift och underhåll och är anställd. Egentligen är det en karaktäristik som inte borde förvåna, givet hur omfattande den konstruerade världen blivit. Det har uppskattats att teknosfären, det vill säga den samlade massan av människoskapat material, numera väger mer än jordens hela biomassa. En inte obetydlig del av teknosfären består av komplexa system och teknologier i stora organisationers regi. Utan ingenjörer skulle dessa inte fungera. De ser helt enkelt till att hjulen rullar, skutan flyter och planen flyger.

Professioner brukar beskrivas som grupper vilka gör karriär på kunskap. För att ta reda på hur det ligger till med detta undersöker Torstendahl sambandet mellan betyg och karriär. Det gör han genom att jämföra den tiondel av de utexaminerade ingenjörerna med högst betygssnitt med den med lägst betygssnitt. Hans undersökning visar att lika många ur vardera grupp gjorde chefskarriär. I princip lika många ur vardera grupp gjorde forskarkarriär. Historiskt har alltså sambandet mellan betyg och karriär varit obefintligt. 

Betyg är ju tänkta att fungera som ett kvitto på hur väl studenterna tagit till sig den kunskap som lärs ut. Torstendahls resultat pekar därför i riktning mot något mycket intressant, nämligen att den kunskap som lärdes ut i den högre tekniska utbildningen tycks ha varit av begränsad betydelse för ingenjörernas karriärer. Det som däremot spelade roll var examensbeviset. Kom detta från en välrenommerad högre utbildningsanstalt som ETH, ECP eller KTH, desto bättre. Var man läste var sålunda mycket viktigare än vad man läste. Professionsteoretiskt framstår det samtidigt som en smula förbryllande att kunskapen skulle ha spelat en underordnad roll. Kan det verkligen stämma? Då vore ju ingenjörerna strikt taget inte att betrakta som en profession. Torstendahl avfärdar att så skulle vara fallet, men reder i mitt tycke inte ut frågan om kunskapens betydelse. Hans fortsatta resultat antyder dock att det fanns andra former av kunskap vid sidan av den akademiska, och att de var av betydelse för ingenjörernas karriärer. 

En sak som utmärkte ingenjörerna som grupp var deras höga rörlighet. De rörde på sig geografiskt. De rörde på sig socialt. Och de bytte ofta jobb. Fem till sju olika arbetsgivare under en karriär var inte ovanligt. Faktum är att de inte var främmande för att lämna sin profession. Ingenjörerna skiljde sig därmed från andra professioner. Jurister blev ofta ämbetsmän inom staten och stannade som regel kvar där. Läkare skaffade en praktik och höll fast vid den. När naturvetare började utbildas vid universiteten var det för statliga ämbeten. 

Torstendahl menar att resandet var ett sätt för ingenjörerna att skaffa sig information, ofta om en specifik teknologi, och att de var intresserade av att dra nytta av den inhämtade kunskapen i sitt arbete. Även ingenjörernas tendens att byta arbetsuppgifter, arbetsplats och arbetsgivare måste åtminstone till viss del ha handlat om att tillägna sig ny kunskap i syfte att öka sin attraktivitet på arbetsmarknaden. Men vad för slags kunskap handlade det om? Torstendahl förblir oklar på den punkten. 

Här hade idé- och lärdomshistorikern Anders Lundgrens begrepp produktionskunskap kunnat bidra till en mer utvecklad analys. I boken Kunskap och kemisk industri i 1800-talets Sverige från 2017 driver han tesen att produktionskunskap är en för industrin helt central kunskapsform. Produktionskunskap definierar han som »den kunskap som behövs för att utveckla, förstora och övervaka fullskaliga industriella processer«. Att tillverka en produkt i ett laboratorium är en sak, att tillverka den i kontinuerlig produktion en helt annan. Till skillnad från den akademiska kunskapen är produktionskunskapen utpräglat lokal till sin karaktär. Den måste alltså läras in på plats. Det gör den unik och svåråtkomlig. Den högre tekniska utbildningen, påpekar Lundgren, har varken haft kapaciteten eller intresset att lära ut produktionskunskap. 

Kan det vara behovet av att tillägna sig produktionskunskap som förklarar ingenjörernas höga rörlighet? Och att produktionskunskap är den kunskap de gör karriär på? Givet att majoriteten av ingenjörerna arbetade operativt, det vill säga med industriella processer, vore det i alla fall inte orimliga antaganden. 

Sammanfattningsvis är inte ingenjörerna de unika förändringsagenter som Sabuni och andra tror att de är. Historiskt har deras huvudsakliga uppgift varit att se till att produktionen löper på, inte att utveckla den genom innovation. Förhoppningen att just ingenjörerna skulle ha framtiden i sina händer torde därför vara missriktad. 

Ingenjörerna gör alltså inte det många trott att de gör. Det innebär inte att det de faktiskt gör är oviktigt. Tvärtom. Ingenjörerna var kanske inte industrialiseringens uppfinnare, innovatörer och entreprenörer, men utan dem hade maskineriet inte fungerat. De var helt enkelt en förutsättning för industrialiseringen. Vad Torstendahls resultat antyder är att ett ensidigt fokus på ny teknik inte kommer vara tillräckligt för de genomgripande omställningar vi har framför oss.