Sörj, och organisera er!

Enligt en metod för psykodynamisk korttidsterapi (ISTDP) intensifieras en behandling när patienten hamnar i ett tillstånd av inre kris. Det som håller liv i det psykiska lidandet är olika försvar, eller ångest, som ligger i vägen för att känna de plågsamma känslor som tidigare trauman och konflikter skapat. När försvaren inte längre får möjlighet att göra sitt jobb måste man i stället uppleva känslor som ilska, sorg eller hopp, vilket är första steget mot förändring. Kanske kan den samhälleliga kris vi är mitt uppe i ha samma transformerande verkan, om vi låter den bryta ner våra vanemässiga försvar och handlingsförlamande ångest?

I stor skala vore det önskvärt med lika omfattande katastrofhantering för klimatet som för pandemin – med samma alarmerande allvarskänsla som manar till handling. I mindre skala kan vår plötsliga omställning av livet få oss att se tillvaron på nytt. Studenten Johanne Nedergaard skriver i danska Politiken (29/11 2020) om hur pandemin fått hennes generation av prestationsinriktade unga att för första gången slösa med tiden. Vi upplever en ”global sygedag” med plötsligt inverterade påbud. Att inte planera varje minut utan stanna hemma och spela tevespel är önskvärt, och framtidsfixeringen har gett vika för en nyttominimerande långsamhet.

Men något av det jag saknar mest är det oplanerade: det är mötet med en främling, ett samtal som tar en oväntad vändning.

Vi pratar mycket om att krisen skjuter alla planer på framtiden. Men något av det jag saknar mest är det oplanerade: det är mötet med en främling, ett samtal som tar en oväntad vändning. Det är att få ett infall och gå på bio för att omslutas av ett kollektivt mörker som skärper uppmärksamheten, på ett sätt som strömlinjestreamingen inte förmår. Agnes Lidbeck skriver i Dagens Nyheter (25/11) om svårigheten att bli förvånad och förälskad, både i kärleken och i kulturen, när vi har så stor tillgång till välproducerade serier, liksom till väl iscensatta tinderdejter. För att ryckas med av en känsla krävs något bortom vår kontroll, som öppnar oss för det okända. ”Det handlar”, skriver Lidbeck, ”om att titta så noggrant på en annan människa, en skådespelare, att man ser dess detaljer.”

”Det gjelder”, skriver Karl Ove Knausgård i Min kamp, ”å feste blikket”. Citatet är centralt för den analys Martin Hägglund gör av Knausgårds romansvit, i sin hyllade Vårt enda liv. Att fästa blicken handlar lika mycket om att låta den dröja, och inte snabbt hasta vidare, som att få den att fästa: att fästa sig. Det är att se världen som meningsfull i sin detaljrikedom och inneboende bräcklighet. Det är att låta den andre blir tilltalande när hennes tal får beröra och vi talar tillbaka. Det är att visa omsorg om det sörjbara livet, för att tala med Judith Butler.

Men om det är något som Hägglund, Butler och andra sårbarhetsfilosofer övertygar om, så är det att världens tragik hänger intimt samman med dess egenvärde.

Det är svårt att formulera tankar om pandemins tänkbart gynnsamma sidor, utan att verka avfärdande inför dess så uppenbart mörka. Men om det är något som Hägglund, Butler och andra sårbarhetsfilosofer övertygar om, så är det att världens tragik hänger intimt samman med dess egenvärde. Att stanna upp och se sjukdom greppa kring sig, på den plats dit våra val av nödvändighet och slump har fört oss, kan skärpa vår uppmärksamhet och ge oss tid att sortera, så att vi ser klarare vad som är av verkligt värde för oss, både som kollektiv och som individer. Att inte kunna umgås över generationsgränserna får oss att fundera över hur vi värderar vår återstående tid och laborerar med risk. Han som vanligtvis räds ensamheten och därför graviterar mot händelsernas centrum har blivit nödd att se mer av sig själv och sina rädslor. Och hon som gärna stänger dörren om partner och barn för att ostörd få slösurfa på det sanitära tjänstemannakontoret, måste med ens se familjedammet i dagsljus.

På ett seminarium om sorg, anordnat av Aalborg universitet häromveckan, nämndes slagordet ”Don’t mourn, organize!” och Judith Butler rynkade, något internetfördröjt, på ögonbrynen. Enligt henne finns ingen motsättning mellan sorg och organisering, tvärtom! Men om vi tar hänsyn till att citatet kommer från Joe Hill, som inför sin avrättning uppmanade till fortsatt kamp, blir det mer begripligt. Även om sorgen är oundviklig behövs också andra känslor, som ilska och hopp, för att vi ska få kraft att kämpa vidare. Och det skulle alla ISTDP-terapeuter jag känner med hyttande näve gärna slå fast.

Publicerad i Respons 2020-6