Svårigheten att kartlägga det som vill dölja sig

Gellert Hardi-Kovacs har tagit sig an den komplicerade uppgiften att teckna C-byråns historia.

Carl Petersén med fru under eller strax efter andra världskriget i Genève. Foto Ottosson & Magnusson ur boken »Hemliga makter«
21 november 2022
4 min
Recenserad bok
Hemligast av allaC-byrån. Berättelsen om Sveriges hemliga underrättelse under andra världskriget
Gellert Hardi-Kovacs
Carlsson, 2022, 515 sidor

På goda grunder har de svenska tryck- och offentlighetsprinciperna framhållits som ett föredöme, inte minst i jämförelse med andra nationer, där viljan att hemlig- eller undanhålla information från medborgarna har varit och är stor. Det finns dock anledning att nyansera berömmet för den svenska öppenheten. Bland svenskar som har haft hand om mer eller mindre känsliga handlingar har det funnits en faiblesse för att sekretressbelägga dem, inte sällan »för säkerhets skull«. Det finns också många exempel på att allmänna handlingar och arkiv har gallrats, liksom en ovilja att diarieföra när meddelanden i känsliga ärenden endast har varit avsedda för en specifik mottagare. En annan variant har inneburit att makthavare undvikit att dokumentera beslutsprocesser eller undanhållit allmänna handlingar som i stället har lagts i personarkiv, vilkas tillgänglighet har bestämts av den som skapat det. 

I det tidiga 2000-talet konstaterade Evabritta Wallberg, mot bakgrund av en lång yrkesgärning som arkivarie, att de olika sätten att undanhålla information på hade utnyttjats flitigast i anslutning till militär säkerhets- och underrättelsetjänst. Framför allt gallring, mestadels otillåten, har resulterat i att så gott som ingenting finns bevarat när det gäller IB:s verksamhet. Andra exempel på detta är att det bara återstår ett slumpvis bevarat material från C-byrån, den underrättelsetjänst som grundades 1939 och avskaffades 1946, och endast ett antal filmade rapporter från den efterföljande organisationen, kallad T-kontoret, vars verksamhet sträckte sig fram till mitten av 1960-talet.

Att det är en betydande utmaning att skriva historien om sådana organisationer är därför inte förvånande. Gellert Hardi-Kovacs, som tagit sig an uppgiften att teckna C-byråns kortvariga historia, återkommer med ojämna mellanrum till det emellanåt besvärliga källäget. Till exempel återstår inget primärmaterial avseende de samarbeten som C-byråns personal hade med sina tyska kollegor. Saken blir inte lättare av att de svenska underrättelseagenternas utbyten med tyskarna ofta har missförståtts eller feltolkats i tidigare forskning, understryker han.

Boken är i allt väsentligt kronologiskt ordnad. Efter en inledande historik över underrättelsetjänstens framväxt i Sverige och annorstädes följer 25 kapitel. Några av dem kretsar runt nyckelpersoner såsom pionjären och överstelöjtnanten Carlos Adlercreutz, Carl Petersén, major och tillika C-byråns »starke man« samt Helmut Ternberg, som var en hård kritiker av det underrättelsearbete som utfördes före andra världskrigets utbrott. Den senare, som var känd som en kvinnokarl, blir även utgångspunkten för ett resonemang om underrättelseagenternas ofta utsvävande liv och om de kvinnor som var knutna till organisationen. Många av kvinnorna förblir dock anonyma och skildras huvudsakligen genom Ternbergs hållning till dem. Till undantagen hör Karin Lannby och Adèle L., vilkas gärningar levandegörs med hjälp av bevarade handlingar från den militära underrättelsetjänstens arkiv.

Tyngdpunkten i Hardi-Kovacs bok ligger dels på C-byråns tämligen kortlivade verksamhet och dess uppgång och fall, dels de många operationer som C-byråns personal medverkade i. Läsaren förflyttas mellan olika europeiska metropoler och till mindre kända platser i Baltikum, samtidigt som mer eller mindre kända personer passerar revy. För den som redan är bekant med litteraturen på området är till exempel turerna kring de svenska affärsmän som agerade som kurirer för den polska motståndsrörelsen i många avseenden välbekanta. Icke desto mindre bidrar fokuset på C-byråns ledande gestalter till att historien om Warszawasvenskarna framstår i ett delvis nytt ljus.

Icke desto mindre bidrar fokuset på C-byråns ledande gestalter till att historien om Warszawasvenskarna framstår i ett delvis nytt ljus.

Detsamma gäller för skildringarna av Iver Olsens under lång tid okända verksamhet som amerikansk agent i Sverige. Han har i svensk historieskrivning varit känd som mannen som värvade Raoul Wallenberg till dennes uppdrag i Budapest 1944–45. Än en gång behandlas uppgifterna om att Wallenberg skulle ha varit agent och att Mellaneuropeiska handelsbolaget, som han arbetade för, egentligen var en del av C-byråns verksamhet. I detta och flera andra sammanhang understryker författaren att källäget är magert och att de uppgifter som står till buds är motsägelsefulla. Det finns emellertid en förkärlek hos honom att hellre fria än fälla när uppgifter om hemliga uppdrag, gärna med amerikansk anknytning, är föremål för diskussion. Till exempel mer än antyds att Wallenberg var verksam som en spion, trots att bland andra Per Anger med kraft underströk att han inte haft någon som helst anledning att misstänka att så var fallet. Eftersom de arbetade sida vid sida så gott som varje dag under deras tid tillsammans i Budapest, torde hans vittnesmål vara värt någonting, konstaterade Anger syrligt varje gång som rykten om Wallenberg som hemlig agent var i svang under 1970- och 80-talet.

Styrkan med Hemligast av alla – C-byrån är det omsorgsfulla detektivarbete som Hardi-Kovacs har utfört för att utröna den svenska underrättelsetjänstens arbete under och strax efter andra världskriget. Vad som framför allt saknas är ett samlat resonemang om svårigheterna att teckna en hemlig organisations historia. En fråga som pockar på svar är om den kompletterande information, som av nödvändighet infogats för att kunna tillhandahålla en sammanhållen berättelse om C-byrån, verkligen är att lita på.

Publicerad i Respons 4-5/2022.

Vidare läsning

Optimismen som vändes till uppgivenhet

Per Lindbloms omfattande bok om frivilliga svenska anarkister och syndikalister i spanska inbördeskriget ger unika inblickar i både livet vid fronten och i de första årens kollektiva entusiasm.