På plats

Svårt att avgöra varför andelen högutbildade administratörer växer på universiteten

| Respons 4-5/2022 | 11 min läsning

I en rapport visar Anders Kärnä att andelen högutbildade administratörer vid våra högre lärosäten har blivit fler utan att forskarnas administrativa börda har minskat nämnvärt. Kan detta bero på att samhällsvetare och humanister är skickliga på att skapa jobb åt sig själva inom offentlig sektor? Detta diskuterades vid ett SNS-seminarium den 29 augusti.

Mikael Witterblad, Mats Alvesson, Lars Strannegård, Ulrika Wallén och Anders Kärnä.

En väl fungerande administration är avgörande för varje organisation och företag. Trots detta talar man sällan om administration i positiva termer, särskilt inte när den växer, vilket den enligt många kritiker har en osund tendens att göra till synes helt oberoende av storleken på det som ska administreras. Tidigt ute med denna iakttagelse var historikern C. Northcote Parkinson, som i sin 1950-talsklassiker Parkinsons lag och andra studier i administrationens konst bland annat noterade att den brittiska flottan fått fler amiraler än den hade fartyg. Forskare och författare refererar än i dag till han humoristiskt präglade och tillspetsade reflektioner. Till den byråkratikritiska genren kan man med fog räkna en nyligen publicerad rapport framtagen av nationalekonomen Anders Kärnä, i vilken han med hjälp av registerdata från Statistiska centralbyrån (SCB) undersökt utvecklingen av de vanligaste yrkena vid svenska universitet och högskolor från 2004 till 2019. Syftet med rapporten, som ingår i SNS treåriga forskningsprojekt ”Högre utbildning och forskning”, är att undersöka hur universitetens och högskolornas administrativa apparat förhåller sig till själva kärnverksamheten, det vill säga yrkesgrupper kopplade direkt till forskning och utbildning. 

Kärnä konstaterar i sin rapport att antalet studenter mellan åren 2004 och 2019 ökade med ungefär 10 procent, från cirka 439 000 till cirka 486 000. Fler studenter innebär inte bara en större undervisningsbörda, de för också med sig finansiering i form av ökade intäkter. Med detta hade man kanske kunnat förvänta sig att antalet forskare och lärare skulle ha blivit fler. Analysen visar dock att det inte skett några större förändringar inom den kategorin. Inte heller kan man se någon ökning av antalet bibliotekarier. Gruppen högutbildad administration och chefer har däremot ökat från 6 000 personer år 2004 till drygt 10 000 år 2019.

Trots detta har det inte skett någon substantiell minskning av antalet timmar som forskare och lärare ägnar åt administration, åtminstone inte enligt deras egna uppskattningar.

När Kärnä tittat närmare på hur utvecklingen sett ut på universiteten, som är en betydligt större arbetsgivare än högskolorna, kan han konstatera att ökningen intressant nog är koncentrerad till kategorier relaterade till it, HR, generell administration och kommunikation, medan administrativ personal med lägre formell utbildning under perioden har minskat. Trots detta har det inte skett någon substantiell minskning av antalet timmar som forskare och lärare ägnar åt administration, åtminstone inte enligt deras egna uppskattningar. Rapportens rubrik ringar väl in kontentan i Kärnäs analys: ”Allt fler högutbildade administratörer på universiteten – avlastning eller belastning?”.

I samband med att rapporten släpptes anordnade SNS ett seminarium som gick att ta del av på plats i deras nyrenoverade lokaler på Jakobsbergsgatan i Stockholm eller följa direkt via länk. Att döma av den deltagarlista som sändes ut inför samtalet engagerar ämnet såväl politiker och tjänstemän, som forskningsrådsrepresentanter och enskilda forskare. Till det stora intresset bidrog med all säkerhet också den inbjudna panelen. Förutom rapportens författare var organisationsforskaren Mats Alvesson, Handelshögskolans rektor Lars Strannegård och Ulrika Wallén, högskolepolitisk policyexpert vid Svenskt Näringsliv, inbjudna för en diskussion med den övergripande rubriken ”Använder universiteten skattemedlen på bästa sätt?”.

Kärnä inledde med en presentation av rapportens resultat, under vilken han framhöll vissa möjliga förklaringar till utvecklingen. Visst skulle den kunna bero på generella fenomen i linje med teorier, framförda av bland andra Parkinson, som säger att administration i allmänhet har en tendens att expandera. Det faktum att tillväxten är koncentrerad till vissa yrken talar emellertid emot detta. Skärpta krav på att universitet och högskolor ska samverka med det omgivande samhället skulle därutöver kunna ligga bakom ett ökat behov av just kommunikatörer. Samtidigt kan man se en tillväxt i denna yrkesgrupp även i andra länder och inom andra sektorer, vilket talar emot detta som en förklaring. I den korta frågestund som följde på Kärnäs presentation bjöd den kvalificerade publiken på många relevanta inspel, men slutsatsen i denna seminariets första del var trots allt att det är svårt att avgöra exakt vad ökningen av högutbildad administrativ personal vid högre lärosäten i Sverige beror på. 

Detta skulle komma att diskuteras under seminariets andra del, som började med att samtalets moderator Mikael Witterblad, tillika chef för SNS forskningsprogram, bad panelen att komma upp på scenen. Redan i de inledande reflektionerna, vilka Witterblad bad skulle vara kortfattade, stakades huvudlinjerna ut. Medan Wallén valde att framhålla analysen som ett viktigt underlag för att diskutera matchningsproblematiken på svensk arbetsmarknad, ville Strannegård betona att Kärnäs uppdelning mellan ”kärnverksamhet” och ”administration” i praktiken inte så lätt låter sig göras. Alvesson, som visserligen bjöd på många tankeväckande inlägg under samtalets gång, var dock den som mest bokstavligt tolkade uppmaningen att hålla den inledande kommentaren kort: ”Jag tycker att det är en bra rapport. Jag har egentligen inga direkta invändningar, mer än att jag själv inte är citerad i den.”

Denna kommentar lockade till skratt i den välfyllda lokalen, men egentligen är det inte en orimlig invändning. Under de senaste åren har han genomgående kritiserat vissa, som han ser det, egendomliga drag som präglar samtiden, och som inte sällan leder till just ökad administration inom arbetslivet. Hit hör bland annat uppfattningen att lagar och regler löser och förbättrar det mesta, även om det inte sällan leder till ett fokus på att göra saker rätt snarare än att göra rätt saker, som han uttrycker det i sin bok Extra allt (Fri tanke, 2019). Denna kritik är även Kärnä inne på.

’Det kan vara värt att hålla ögonen på detta så att vi inte får en situation där den fria forskningen styrs i en viss riktning av anledningar som vi inte riktigt har koll på.’

Den senare påpekar i sin analys att det finns en omfattande styrning av den högre utbildningens verksamhet. Intentionerna må vara goda, men formulerade som krav blir följden oundvikligen en växande administration: ”En aspekt är ju att staten hela tiden lägger på ytterligare regleringar på högskolor och universitet. Jag har till exempel gått en kurs i Örebro om hur jag ska se till att få in fler kvinnor och grupper som inte tidigare studerat på universiteten. Vi ska vara hållbara, miljömedvetna och innovativa och det är såklart någon som måste jobba med att följa upp detta. Universiteten är ju myndigheter, vi måste ju lyda vad regeringen vill. Om regeringen säger att vi måste bli mer hållbara, så måste man anställa en hållbarhetsstrateg som ser till att vi blir det”, sade Kärnä, som i sin rapport lyfter fram att regleringar dessutom tenderar att öka med tiden, eftersom nya regler ständigt tillkommer och gamla sällan tas bort.

Trots att Strannegård tillstod att regleringar av diverse slag, och inte minst den rapportering och dokumentering som följer av den, kan vara en administrationsdrivande olägenhet, vill han betona att utvecklingen till viss del är logisk. Nu skiljer sig visserligen Handelshögskolan från de flesta andra högre lärosäten i Sverige, men som han påpekade under seminariet har tiderna också förändrats. Universiteten är inte längre de elfenbenstorn som de var för ett tjugotal år sedan, när forskare ibland kastade in ett forskningsresultat i undervisningen och ”sedan var det inte mer med det”. Dagens studenter är vana vid it-system av en hög standard och förväntar sig att sådana saker ska fungera: ”Att det fortfarande finns lärare som har overhead-apparater, det accepteras inte riktigt. Då behöver man se till att alla learning management-system fungerar. Det är visserligen få lärare som i dag har hjälp av sekreterare för att göra sina presentationer, men där bakom så krävs det ju en enorm digital infrastruktur som också växer.”

Man kan dock fråga sig om det verkligen behövs en eftergymnasial utbildning för alla typer av administrativa uppgifter som denna infrastruktur skapar. Kanske inte, men här verkar en annan samtida trend ytterligare driva på administrationstillväxten, nämligen det Alvesson kallar den ”allmänna överutbildning av folk”. Visst finns det i viss utsträckning fog för att anställa personer som arbetar med kommunikation, HR och mångfaldsfrågor, menar han, men utvecklingen drivs också av ett tryck att anpassa arbetslivet efter hur utbildningsstrukturen ser ut: ”Hälften av alla som läser på högskolan läser samhällsvetenskap, juridik och humaniora. Det är inte rimligen så att det överensstämmer med behovet inom näringslivet eller samhället i stort, eller möjligheten att få riktigt bra jobb i linje med den här enorma utbildningen.”

I denna kritik får han medhåll av Kärnä, som också framhåller konsekvenserna av dagens ”kapprustning när det gäller utbildning”. I rapporten lyder resonemanget att det helt enkelt finns en stor mängd individer med hög utbildning som inte är alltför eftertraktade av den privata sektorn, men som är skickliga på att skapa jobb åt sin kompetensprofil i offentlig sektor, där det finns en ”mjukare budgetbegränsning” än i privat sektor. ”Vi trycker ju ut ganska många inom samhällsvetenskap, humaniora och inte minst nationalekonomi varje år och så många nya lektorat öppnas ju inte upp, framför allt inte när lektorerna jobbar tills de är 75. Då ska man hålla sig kvar i universitetsvärlden och var hamnar man då?”, frågade Kärnä retoriskt under samtalet och påpekade att det därav också finns anledning att vara vaksam på vad utvecklingen kan föra med sig: ”En annan aspekt som jag inte går in på så mycket här men som är värd att passa vidare är att de här mer högutbildade yrkena också är mer kontrollerande. HR till exempel har ju mycket mer ansvar och kan styra forskning på ett sätt som sekreterare inte gjorde. Det kan vara värt att hålla ögonen på detta så att vi inte får en situation där den fria forskningen styrs i en viss riktning av anledningar som vi inte riktigt har koll på.”

’Allt som är gott här i livet måste inte regleras, allt som är ett värdigt liv måste inte bestämmas i lag.’

Det är inte underligt att Wallén gång på gång framhöll vikten av att utgå från arbetsmarknadens faktiska behov: ”Tittar man på hur man dimensionerar högskoleutbildning i Sverige så gör man det efter studenternas efterfrågan i högre grad och man har en svag arbetsmarknadskoppling”, sade hon och lyfte fram en rapport som Svenskt Näringsliv tagit fram som visar att arbetslösheten är hög bland dem som har slutfört en akademisk utbildning tre år efter examen och bland akademiker generellt. Särskilt beklämmande anser hon att resultatet i Kärnäs rapport är med tanke på att svenska studenter i snitt bara har elva timmar lärarledd undervisning i veckan: ”När man lägger dina resultat på de resultat vi har så indikerar det ändå att det är en hög administration på bekostnad av studenternas undervisningstid”.

Som Kärnä påpekade har vi, inte minst inom samhällsvetenskap och humaniora, trots allt att göra med begränsade resurser. I rapporten lyfter han fram detta som en anledning till att i framtiden i mindre utsträckning inrikta sig på att rekrytera högutbildad personal, eftersom de medför högre lönekostnader, vilket i sin tur innebär mindre tillgängliga medel för forskning och utbildning. Men då gäller det också att lagstiftare tänker sig för innan de ytterligare ökar den administrativa bördan.

Som Kärnä framhöll när det var dags att runda av kan krav och regleringar, oavsett hur välmotiverade de är, vara förödande. Dessutom kan man fråga sig om de alltid är nödvändiga. ”Allt som är gott här i livet måste inte regleras, allt som är ett värdigt liv måste inte bestämmas i lag”, konstaterade han och gav så slutligen Alvesson den citering han efterlyste: ”Det blir väldigt lätt alldeles för mycket av det. Det blir extra allt.”

Det inspelade samtalet går att ta del av via SNS Play.

Publ. i Respons 4-5/2022 781
I FOKUS | Respons 2012–2022
Relaterat
Krönika

Detta blir Respons sista krönika

Vi har alltid haft låga stränder, för att travestera Tomas Tranströmer. När Respons startade 2012 var ambitionen att vi efterhand skulle kunna bära våra egna kostnader genom betalande prenumeranter, en...


Jenni Sandström

Jenni Sandström är redaktionschef på Respons. Läs alla texter

Ur samma nummer

Mest lästa artiklar

  1. Klassikern
    Tröstlös pessimist, moralist och sann manierist
    Tacitus (cirka 55–120 e. Kr.) skildrade den tid när det kejserliga...
  2. I Fokus | Sverige under kriget
    Något har gått snett i den svenska synen på andra världskriget
    Synen på den svenska samlingsregeringens agerande mot Nazityskland har de senaste...
  3. I Fokus | Integrationsdebatt
    De integrationspolitiska utredningarna som kulturkrig
    Invandring och integration har blivit så laddade frågor att många forskare...
  4. I Fokus | Meningslös och menlös forskning
    Refuserad på grund av hudfärg
    Vilka risker finns det när den sociala och politiska aktivismen blir...
  5. Analys/Reportage
    Varför vänstern har så svårt att se antisemitism hos invandrargrupper
    Myten om global judisk makt är antisemitismens kärna. I Sverige har...