Svenaeus antagonist liknar mer ett spöke än en värdig motståndare

Ledstångsbandet rörde sig i otakt med rulltrappans räfflade steg och min kroppshållning var något sned och framåtlutad när jag klev av i glasburen mellan järnvägsperrongerna. Ett år har gått men jag ser ännu allt framför mig: jackorna och glasögonbågarnas former i den mötande trappan, avgångstavlans siffror och tågdörren som inte ville öppna sig när kvinnan framför mig, på väg mot Arlanda med fem barn och dubbelt så många väskor, förgäves slet i handtaget.

Det är en trivial vardagshändelse, men den har etsat sig fast i mitt minne eftersom magen samtidigt vände sig, tinningarna pulserade och hjärtat snörde sig samman till en hård knut. Inget särskilt hade hänt, men i hörlurarna lyssnade jag till Mo Yans Det röda fältet (1987), närmare bestämt episoden där japanska soldater misshandlar och förnedrar Farbror Luohan. Han gör ett misslyckat flyktförsök, varpå soldaterna tvingar byns slaktare att flå honom levande. Spårlöst smälter en gurglande klump av kött och inälvor bort i nattens spöregn. Det var ett kraftigt obehag jag kände mellan tågspåren, men en upplevelse jag uppskattar i all sin plågsamhet. Fantasin som ljöd i öronen förberedde min kropp på att fly, spy och sörja, helt utan någon verklig orsak i min omgivning. Den brutala scenen rev av långtidsminnets filter och lät en händelselös morgon fastna som om den vore ett livsavgörande ögonblick.

Frågan om känslornas värde är svårbedömd. Å ena sidan framstår de som ovärderliga. Deras snabbhet kan rädda liv och utan deras skiftningar är det svårt att föreställa sig hur vi skulle kunna engagera oss i något eller stifta bekantskap med egenskaper som det skrämmande, vackra, vidriga eller äckliga. Å andra sidan är känslorna notoriskt opålitliga. De kan utlösas av lögner lika gärna som sanningar, och emellanåt leder de till missriktade handlingar och förspilld energi. Smärtan håller kroppen tillbaka, hungern river i den och begäret får oss att bryta våra löften. Emotioner som rädsla och ilska, stolthet, skam och svartsjuka ligger bakom varje tragiskt misstag som begås i sedelärande myter från världens alla hörn. Men vad vore ett liv utan något glädjeämne att riskera, utan någon rädsla att övervinna?

Inte undra på att filosofin från sina tidiga källsprång i Grekland, Kina och Indien strax började uppmärksamma den normativa frågan huruvida känslor är av ondo eller godo i moraliska, kunskapsmässiga, praktiska och andra hänseenden. För att besvara frågan var de tvungna att ta ställning till vad känslor är, hur olika typer av känslor skiljer sig från varandra, samt i vilken utsträckning och med vilka medel vi kan påverka dem för stunden eller som ett led i en permanent karaktärsförändring. Beroende på hur de frågorna besvarades drog antikens filosofer olika slutsatser om känslolivets värde och hur det bör hanteras. Känslorna betraktades som en oregerlig häst som måste tyglas, en livsnödvändig trädgård som måste odlas, en medvetandets sjukdom som måste botas, en stege som måste repareras innan den går att klättra upp på, eller ett yvigt träd som kräver hårdast möjliga beskärning.

De självbiografiska exemplen är träffande och sympatiska, och många av reflexionerna och stickspåren är insiktsfulla, inte minst den briljanta fenomenologiska analysen av den känsla av hemlöshet som präglar vissa sjukdomsupplevelser och sorgeprocesser.

Även inom modern filosofi har känslornas väsen och värde debatterats. Framför allt under de senaste fyrtio åren har en mängd nya eller återupplivade teorier om olika aspekter av känslolivet utvecklats, ofta i nära samspel med natur- och samhällsvetenskaplig forskning. I Sverige har ämnet inte prioriterats i samma utsträckning, vilket gör Fredrik Svenaeus nyligen utkomna bok Världen vaknar välkommen. Den ger emellertid ingen överblick av det aktuella forskningsfältet och positionerar sig inte inom det på något sätt. I stället presenteras en idiosynkratisk helhet där författaren samlar olika insikter som inbegriper eller tangerar ämnet känslor. Svenaeus hämtar intryck från enstaka inlägg i det pågående känslofilosofiska samtalet, från ett fåtal tyska 1900-talsfenomenologer samt från evolutionspsykologi och medvetandefilosofi. En tydlig nackdel med upplägget är att boken därmed inte kan tjäna som introduktion till känslornas filosofi, samt att många tillfällen till dialektisk utveckling försummas när författaren undviker att samla och bemöta tidigare kritik och motexempel till de idéer som läggs fram.

Bokens två inledande kapitel ger en delvis spekulativ historisk redogörelse för hur människan som art och kulturvarelse utvecklat känslolivet i den form vi känner det. De två följande kapitlen tecknar utvecklingen av självreflexiva känslor, empati och kollektiva emotioner och diskuterar dessa fenomen. Därefter avhandlas frågan om hur känslor motiverar, genomsyrar eller väcks av tänkande och vetenskaplig forskning. Bokens två sista kapitel reflekterar kring upplevelser av sjukdom, sorg och den sista tiden i livet. Efter en summering vägs ont mot gott och författaren konstaterar att lyckoupplevelser, stora som små, trots allt gör livet värt att leva.

Svenaeus återkommer ofta till sina favoritämnen: artificiell intelligens och den organiska kroppens betydelse, kritik av identitetspolitik samt etiska och politiska frågor om dödshjälp. De fenomenologiska resonemangen tar ofta avstamp i självbiografiska exempel som är både träffande och sympatiska, och många av reflexionerna och stickspåren är insiktsfulla, inte minst den briljanta analysen av den känsla av hemlöshet som präglar vissa sjukdomsupplevelser och sorgeprocesser. På rak arm är det dock svårt för mig att lyfta fram en distinkt filosofisk position om just känslornas plats i våra liv i denna »vaggan till graven«-berättelse. Boken vill slå ett slag för den kroppsliga känslans betydelse mot en antagonist som mer liknar ett spöke än en värdig motståndare: en filosof som ignorerar kroppens betydelse för känslor, betraktar människan som en datormaskin och förnekar känslornas värde helt och hållet utifrån en blind övertro på det rationella tänkandets förtjänster. Jag gör därför ett försök att destillera de känsloteoretiska ställningstaganden som kommer till uttryck och relatera dem till det forskningsläge Svenaeus förbiser.

En tilltalande teori om känslornas natur bör rimligen åtminstone hjälpa oss att avgränsa och individuera känslor. Med andra ord: den bör göra det möjligt att sortera känslor (till exempel ilska eller njutning) från icke-känslor (till exempel minnen eller omdömen), och den bör erbjuda en struktur som gör det möjligt att skilja olika slags känslor från varandra, till exempel smärta från hunger och törst från beundran. En sådan definition saknas hos Svenaeus. Inledningsvis konstaterar han att det är känslorna som gör att omvärlden vaknar till liv, men också »ytterst avgör vad som spelar någon roll för dig i världen«. Han påpekar att känslor inte är identiska med tänkande: vi kan känna en sak och tänka en annan, och ibland förstår vi inte vad vi känner. Samtidigt är det tack vare känslorna som »verkligheten erhåller sin struktur.« Utan dem skulle vi inte kunna uppleva något, tänka eller ens »dela en värld som består av sådant som sängar, stolar, bord, böcker, datorer, blommor, träd, moln, katter, hundar och andra människor.« Därefter följer en taxonomi. Känslor, menar Svenaeus, kan indelas i (1) biologiskt förankrade grundaffekter, (2) emotioner som handlar om saker i världen, icke-sociala och sociala, samt (3) stämningar, som har hela tillvaron som sitt föremål eller snarare »öppnar upp en livsvärld«. Termen »känsla« (4) används däremot »helt generellt för att tala om alla dessa olika saker och några till«.

Denna lista och framför allt den sista punktens vaghet medför att »känslor« hos Svenaeus ibland syftar på alla möjliga former av fenomenellt medvetande (»känslan av att finnas till«), ibland enbart på de aspekter av det fenomenella medvetandet som visar »vad och vilka du bryr dig om när du handlar, talar och tänker«. Det finns dock en viktig skillnad. Diskussionen om känslornas värde och hur vi bör reglera dem har aldrig handlat om känslan av att finnas till, om interoceptioner, perceptioner, balans och rörelse, rumsuppfattning, tidsuppfattning och andra »kroppsliga känslor« i ordets vida bemärkelse. Den har handlat om affektiva fenomen. Även detta är en förhållandevis bred kategori av mentala episoder, men den inkluderar inte alla »känslor« utan enbart sådana som har valens (en upplevd positivitet eller negativitet) och ett därmed förknippat inslag av motivation (attraktion och aversion). När Svenaeus inkluderar både icke-affektiva och affektiva känslor i sin filosofiska utredning om deras plats i människans liv blir utfallet oklart. Det verkar riktigt att världen inte skulle kunna träda fram för oss, och att vi inte skulle kunna utveckla begrepp för träd, moln och katter utan någon känsla av att finnas till och utan sinnesintryck. Längre fram verkar dock Svenaeus resonemang gå ut på att det är just sådana känslor som talar om »vad och vilka du bryr dig om« (rimligen en form av affektiva känslor) som är den enda tänkbara grunden för motivation till mänsklig samvaro, varigenom barn lär sig kommunicera och dela en värld med andra. Gäller det alla affektiva känslor? Inte ens de känslokritiska stoikerna föreslog att alla känslor är av ondo. Och är det säkert att affektiva episoder, med sina inslag av fenomenell lust och olust, är den enda tänkbara formen av motivation till sådan samvaro? 

Hur förhåller sig Svenaeus framställning till frågan om hur känslornas rike ska indelas? Hans angreppssätt – att fokusera på människoartens och enskilda individers utveckling – gör att de kategorier som etableras blir identiska med olika grader av biologisk och kulturell mognad och förfining. Först finns en känsla av att finnas till, en karakteristisk grundstämning, som i ett senare skede kan ta form i nyanser av ett begränsat antal grundaffekter. Vid någon punkt kopplas dessa grundaffekter till föremål i världen och börjar handla om dem (de blir emotioner) och andra människor och relationer (de blir sociala emotioner) i samspel med kulturella praktiker. Denna kategorisering skiljer sig en aning från gängse synkrona analyser inom samtida känslofilosofi. 

Ett vanligare sätt att karakterisera affektiva episoder i det sammanhanget är att de alltid har en »bas«. Basen kan vara sensorisk och härröra från yttre stimuli (skadlig inverkan på kroppsvävnad ger upphov till lokaliserad smärta) eller från inre stimuli (fallande blodsocker ger upphov till hunger). Affektiva episoder kan även ha en kognitiv bas och kallas då emotioner: föremål, händelser eller situationer som vi ser, hör, doftar, minns, tänker på eller fantiserar om, och som på olika vis uppfattas som biologiskt eller personligt betydelsefulla: förnimmelsen av en farlig situation initierar rädsla, tanken på en förolämpning initierar ilska, minnet av en förlust initierar sorg, och så vidare.

Förhållandet mellan bas och affekt är inte bara kausalt; sömnbrist kan vara den viktigaste orsaken till en episod av ilska över en försenad buss, men ilskan handlar inte om sömnbristen utan om lokaltrafiken. Därför skulle man kunna hävda att även sensoriska affekter är intentionala med tanke på de specifika former av motivation de inbegriper: hungern orsakas inte bara av lågt blodsocker utan verkar också handla om just denna homeostatiska rubbning eftersom den motiverar till att äta snarare än, säg, att dricka eller fly. Man skulle alltså kunna hävda att det som utmärker emotioner inte är intentionalitet utan egenskapen av att ha en kognitiv bas. Sådana frågor försvinner när man utgår ifrån att våra kroppsliga och mentala förmågor sammanfaller med successiva faser i en utvecklingskedja.

Ett viktigare ställningstagande som Svenaeus gör i sin utvecklingsberättelse handlar om biologisk determinism. Han ansluter sig till de tänkare (till exempel Paul Ekman eller Jaak Panksepp) som menar att människor har ett begränsat antal grundaffekter, såsom ledsenhet, ilska, rädsla, äckel, överraskning och glädje. Alla andra känslor, som exempelvis skam, beundran, tristess, rörelse, avund eller upplevelsen av det sublima, utgör enligt detta synsätt kulturberoende förfiningar eller kombinationer av grundaffekterna (eller utmaningar som kräver att listan utökas).

Det finns emellertid alternativa synsätt som författaren inte överväger särskilt noggrant. För det första har många forskare pekat på den enorma variationsrikedom av emotionstermer och emotionsnormer i olika kulturer som bevis på att emotioner bör betraktas som sociala konstruktioner. Idén finns i åtminstone två varianter. Den ena (till exempel James Averill) betraktar emotioner som iscensättningar av kulturberoende skript i enlighet med sociala roller. Den andra (till exempel Claire Armon-Jones) betonar den begreppsliga kategoriseringens betydelse, och åberopar experiment där deltagarna ovetande injicerades med adrenalin men tolkade sin förhöjda kroppsliga aktivering som irritation respektive lycka beroende på situationen de försattes i. Teorin säger att när olika slags information från omvärlden antingen uppfyller eller bryter mot våra förväntningar initieras olika kroppsliga processer. Dessa resulterar i förnimmelsemönster som till sist kategoriseras som en viss typ av känsla enligt en kulturspecifik repertoar. Min ilska på busshållplatsen består i att jag tillämpar begreppet ilska på det som sker inom och runt omkring mig.

I en not hänvisar Svenaeus till Lisa Feldman Barretts populära, men ofilosofiska framställning av denna sistnämnda version av social konstruktivism och avfärdar den som »märklig«. Här hade en mer ingående och välvillig argumentation kring respektive synsätts styrkor och svagheter varit på sin plats.

Ytterligare alternativ till den form av biologisk determinism som Svenaeus godtar finner vi i den schweiziske psykologen Klaus Scherers verk. I likhet med grundaffektsteorin betonar Scherer biologiskt förutbestämda dimensioner, men hävdar att dessa inte utgörs av basaffekter som sammanfaller med prototypiska känslotermer som ilska eller rädsla. I stället föreslår han att den kognitiva basen blir föremål för en automatisk och icke-medveten bedömningsprocess: hur oväntad, sensoriskt behaglig, viktig i förhållande till mina mål, förutsägbar, akut, kontrollerbar, kongruent med mina ideal, och så vidare är föremålet eller sakförhållandet? Utslagen av dessa kontroller ger upphov till olika fysiologiska, motoriska och motivationella processer. När dessa framträder i medvetandet upplever vi emotioner. Om vi gör en underslagsräkning och postulerar 10 sådana parametrar som kan variera i 10 grader (det vill säga från helt oförenlig [0] till fullt förenlig [10] med mina mål), skulle det innebära att vi kan befinna oss i tio miljarder olika emotionella känslolägen! Återkommande kluster inom denna rymd kategoriserar vi som »skam«, »nostalgi«, »rörelse« och så vidare på olika sätt i olika språk och kulturer. I Svenaeus framställning förblir det helt outforskat varför basaffekter snarare än sådana dimensioner förtjänar en plats i berättelsen om hur vi som art och individer utvecklat och utvecklar känslor.

Den andra stora frågan som Svenaeus indirekt tar ställning i handlar om emotionernas väsen eller essens. Det råder bred enighet bland psykologer och filosofer om vilka delar som ingår i prototypiska emotionsepisoder: en kognitiv bas, en värdering av dess innehåll i förhållande till personliga och biologiska mål, fysiologiska förändringar, motoriskt uttrycksbeteende i ansikte och resten av kroppen, benägenhet att handla på specifika sätt, samt olika upplevelsemässiga kvaliteter (att känna ilska är inte detsamma som att känna rädsla). Hybridteorier betraktar emotioner som en kombination av sådana egenskaper. Aristoteles definierade till exempel ilska som ett tillstånd där blodet kokar och något värderas som anstötligt och ett begär att hämnas infinner sig. Ett samtida exempel i samma anda finner vi i Klaus Scherers komponentprocessmodell, där samtliga ovan anförda komponenter ingår i en rekursiv kausal kedja.

Andra tänkare har emellertid insisterat på att någon av de olika aspekterna utgör emotionernas essens. Den moderna diskussionen lanserades år 1884 av den nordamerikanske psykologen William James i ett tankeexperiment:

Om vi föreställer oss någon stark emotion och sedan försöker eliminera varje kroppslig sensation av dess karakteristiska kroppsliga symptom från vår medvetna upplevelse av den, finner vi att ingenting återstår, inget mentalt stoff som kan utgöra emotionen, och att ett kallt och neutralt tillstånd av intellektuell varseblivning är allt som finns kvar.

James menade därför att emotioner är intryck av kroppsliga förändringar. Svenaeus gradualistiska förklaring av emotioner som nyanser av en kroppslig grundstämning som vid någon punkt börjar handla om föremål i världen tycks förenlig med detta synsätt. Men en rad argument brukar framföras mot teorin i den filosofiska litteraturen: att kroppsförlamning till följd av ryggradsskador inte hindrar emotioner, att kroppsliga känslor är mer obestämda än emotioner (effekten av en adrenalininjektion kan som sagt uppfattas som ilska respektive glädje beroende på sammanhang), att teorin inte förklarar emotionernas utåtriktade intentionalitet och motiverande kraft, samt att den resulterar i en orimlig fenomenologisk beskrivning. Ponera att de kroppsliga förändringar som pågår under akut rädsla skulle vara identiska med de som inträffar mellan två intervaller under en löprunda i skogen. Upplevelserna skulle ändå vara av helt olika karaktär.

Invändningar av det slaget har resulterat i att James och hans moderna anhängare (till exempel António Damásio) fått motståndare. Motivationsteoretiker (till exempel Nico Frijda, Julien Deonna, Fabrice Teroni och Andrea Scarantino) har på olika sätt hävdat att emotionerna till sitt väsen är tillstånd av handlingsberedskap. Rädslans essens är att hela vår kropp och sinne är inriktat på att fly. Mot dessa teoretiker har andra forskare invänt: Vilken är den framträdande motivationen i känslor som beundran? Hur skiljer sig emotioner från motivationer som inte är emotioner? Hur kan rädsla och äckel skilja sig från varandra, om bägge har en identisk handlingstendens (att undvika föremålet). Kvasivärderings- (till exempel Robert Solomon, Martha Nussbaum) och perceptionsteoretiker (Ronald de Sousa, Christine Tappolet) föreslår därför att emotionernas väsen består i den värderande komponenten: de är kvasi- eller icke-begreppsliga, analoga registreringar av att något i världen, minnet eller fantasin exempelvis är farligt, anstötligt eller lyckosamt för oss. Nyligen har också en idé från fenomenologen Dietrich von Hildebrands doktorsavhandling under Edmund Husserl återupplivats (av till exempel Kevin Mulligan, Íngrid Vendrell-Ferran och Jean Moritz Müller) om att emotioner måste betraktas som svar på snarare än intryck av värdeegenskaper, vilket ytterligare komplicerar bilden och ifrågasätter känslornas privilegierade koppling till värden och det som spelar någon roll för oss.

Världen vaknar är en uppslagsrik bok med många läsvärda utflykter och ett underutforskat utvecklingsperspektiv på känslorna, men bland alla tänkare som nämndes i förra stycket är Damásio den ende som Svenaeus hänvisar till. Bokens känsloteoretiska grund hade vunnit på att muras med större varsamhet och lyhördhet för verkliga motståndares tankar. Den präglas av ett större mått av intellektuell ensamhet än man hade kunnat förvänta av en filosof som talar så varmt om samvarons betydelse för tänkandets utveckling.