»Svenning missar forskningsbidraget«

Journalisten och författaren Olle Svenning har recenserat min bok Sista striden det är – Historien om löntagarfonderna i Respons senaste nummer (1–2/2023). Tyvärr missar han bokens forskningsbidrag och i kombination med de många felaktiga påståendena ger recensionen en vilseledande bild över innehållet. Därmed går Respons läsare miste om att förstå hur löntagarfondsfrågan påverkade marknadsvändningen i Sverige. 

Det har skrivits mycket om löntagarfondsfrågan, vilket knappast är konstigt då kampen om deras existens och utformning var en av 1900-talets mest uppslitande politiska strider i Sverige. Bråket om fonderna, vars ursprungliga förslag från 1975 syftade till att i den ekonomiska rättvisans namn överföra ägandet av svenska företag till fackföreningskontrollerade fonder, fram till det urvattnade införandet 1984, är relativt väl genomtröskat av tidigare forskning. Självfallet behandlar boken även detta men det huvudsakliga forskningsbidraget handlar om fonderna efter införandet, hur de fungerade som investerare och riskkapitalister, vart tillgångarna tog vägen samt den större frågan om hur löntagarfondsdebatten kom att påverka det som Carl Bildt på 1990-talet benämnde »valfrihetsrevolutionen«. Det jag velat undersöka empiriskt är hur ett förslag som från början syftade till att beröva kapitalägarnas deras makt tjugo år senare ledde till att nystartade privata verksamheter i välfärdssektorn fick tillgång till finansiering. Om jag lyckats med detta eller inte får Respons läsare knappast någon chans att bilda sig en uppfattning om då Svenning inte berör detta. I stället använder han recensionen till att ge sin egen bild om fondernas tillkomst, kryddat med diverse missuppfattningar om bokens innehåll. 

Jag kommer i den här repliken att bemöta de många märkliga påståenden som Svenning kommer med om innehållet i min bok samt diskutera hur löntagarfondsfrågan kom att påverka 1980- och 1990-talens marknadstillvända politik och därmed dess relevans för vår tid. 

Det jag velat undersöka empiriskt är hur ett förslag som från början syftade till att beröva kapitalägarnas deras makt tjugo år senare ledde till att nystartade privata verksamheter i välfärdssektorn fick tillgång till finansiering.

I det första stycket påstår Svenning att boken baseras på en »klent utförd faktakontroll«. Med undantag för plagiering är det den grövsta anklagelse som går att rikta mot en forskare. Påståendet följs aldrig upp med några belägg över vilka fakta som inte stämmer. Sedan rullar det på av bara farten. Svenning anser att bokens tes kan sammanfattas i två meningar: 

1975 presenterade Rudolf Meidner tillsammans med Anna Hedborg och Gunnar Font en 120-sidig rapport med förslag om löntagarfonder för LO:s kongress. 1991 suddades varje spår av begreppet »fond« ut från politiken.

Det är en ytlig och missvisande tolkning. Som jag skriver i det inledande kapitlet är bokens syfte är att beskriva löntagarfondsfrågans inverkan på marknadsvändningen i Sverige.

Vidare anser Svenning att »tidsperspektivet är snävt« och då beskriver jag ändå hur vinstdelningsfrågan varit en viktig fråga som debatterats sedan industrialismens genombrott i början på 1800-talet. Att som Svenning dra stora växlar mellan arbetarrörelsens debatter om branschfonder på 1950-talet och Rudolf Meidners marxistiskt inspirerade förslag från 1975 är knappast någon större poäng. I sin bok Spelet om löntagarfonder nämner Meidner inte den debatten alls. Däremot lyfter han fram den solidariska lönepolitikens inverkan på hans fondförslag liksom debatten i Västtyskland. 

Svenning påstår därefter att jag »sätter etiketten ›fackföreningsmarxism‹ på Meidners och hans medförfattares idéer«. Det gör jag inte. Däremot beskriver jag att det var så löntagarfondsmotståndarna såg på frågan (se till exempel sidan 157). Naturligtvis påstår jag heller inte att det sena 1960-talets politiska radikalisering  skulle vara ett »studentikost påfund«. Här börjar jag undra hur noggrant Svenning läst boken, en undran som fördjupas när jag läser meningar som:

I Westerbergs bok reduceras dock arbetarrörelsens intensiva och folkligt förankrade diskussioner under denna period till ett slags triangeldrama, från vänster till höger: Meidner-Palme-Feldt.

Och vidare:

Författaren låter striden personifieras av Olof Palme och Sture Eskilsson. Statsministern mot näringslivets ideologiproducent. De representerade, för att citera Westerberg, »sossesverige« respektive »valfrihetsrevolutionen«.

Om det verkligen är så dessa personer representeras i boken överlåter jag åt Respons läsare att bilda sig en egen uppfattning om. Svenning påstår också att jag verkar obekant med den närmare innebörden i Koncentrationsutredningen och Låginkomstutredningen trots att jag skriver om bägge samt deras inverkan på Socialdemokraternas radikaliseringsprocess.

Och så fortsätter det. Boken ska tydligen »förebrå läsarna att de inte förstått att Friedrich von Hayek, Milton Friedman och deras anhängare önskade en stark stat«. Jag skriver att »till skillnad från vad många tror« så önskade de tidiga nyliberalerna »en stark och oberoende stat«. Det finns inget förebrående i detta. Att jag ägnat ett kapitel åt att berätta vart löntagarfondernas tillgångar tog vägen menar Svenning vara »mest i förbigående«. Litteraturlistan med sina 90 titlar är »klen«. Därtill borde jag diskuterat Sven Söderpalms bok Direktörsklubben samt Leif Lewins och Niklas Stenlås avhandlingar. Det är utmärkta verk som jag på djupet behandlar i min avhandling från 2020. Ingen av dessa handlar dock om löntagarfonderna så varför de skulle uppta någon större plats i den här boken är för mig oklart. 

Mest bisarrt är dock att Svenning fått »intryck att författaren anser att ›privat äganderätt‹ och ett slags marknadsekonomi är demokratins enda fundament«. Varför i hela fridens namn skulle jag anse det? Återigen en grundlös och allvarlig beskyllning.

Slutligen ställer sig Svenning frågande till »några av författarens arbetsmetoder« då han anser att jag skulle intervjuat fler personer från arbetarrörelsen. Jag har bland annat intervjuat två av vd:arna från löntagarfonderna och en styrelseledamot samt det statsråd som var ansvarig för att det tillsattes en statlig utredning. Likt många andra historiker före mig insåg jag under arbetets gång att intervjuer med personer som i dag är i sjuttio- eller åttioårsåldern om händelser som utspelade sig för upp till ett halvt sekel sedan har begränsat värde. Därför består också bokens primärkällor huvudsakligen av arkivmaterial och inte av intervjuer. 

Vidare anser Svenning att ›tidsperspektivet är snävt‹ och då beskriver jag ändå hur vinstdelningsfrågan varit en viktig fråga som debatterats sedan industrialismens genombrott i början på 1800-talet.

I boken hävdar jag att utfallet av löntagarfondsstriden är en viktig pusselbit för den som vill förstå det motsägelsefulla i dagens Sverige där en socialdemokratiskt uppbyggd välfärdsstat samexisterar med en liberaliserad ekonomi med få kvarvarande statliga monopol och betydande inslag av privata välfärdslösningar. 

De fem regionalt indelade löntagarfonder som sjösattes 1984 hade utöver namnet inte så mycket gemensamt med Rudolf Meidners ursprungliga förslag från 1975. Den konfiskatoriska aspekten med överförande av aktier från företag till fond var skrotad. Finansierade via en ny vinstskatt och en allmän höjning av ATP-avgiften så köpte fonderna i stället börsaktier, dock maximalt 8 procent i enskilda bolag, likt andra institutionella investerare. En mindre del av pengarna investerades som riskkapital i det lokala näringslivet. Avkastningen gick tillbaka till pensionssystemet, som hade urholkats i den ekonomiska krisens spår. Styrelserna utsågs av regeringen och kontrollerades av fackföreningsaktiva. I praktiken fick vi skattefinansierade, fackföreningskontrollerade pensionsfonder.

Urvattningen till trots förblev fonderna den symboliskt viktigaste frågan för Arbetsgivareföreningen SAF och löntagarfondsmotståndarna i de borgerliga partierna under 1980-talet. I deras ögon tillhörde det socialdemokratiska samhällets kollektivism, ytterst symboliserat av löntagarfonderna, det förflutna. Nu var det dags för någonting nytt. 

Demonstrationen den 4 oktober 1983 följdes upp av nya stora manifestationer 1984, 1987 och 1989. Enligt organisatörerna i den SAF-sponsrade 4 oktober-kommittén utvecklades motståndet till en »anti-socialistisk rörelse« som utöver fondernas snara avskaffande propagerade för individualism, valfrihet, lägre skatter och privat ägande. Fondmotståndarna kopplade också ihop löntagarfonderna med den större frågan om vilken typ av ekonomiskt system som skulle råda i Sverige. Marknadsekonomin och friheten i väst stod mot planekonomin och diktaturen i öst. Som det hette på en valaffisch från Moderaterna 1991: ”Efter valet stoppar vi allt vad löntagarfonder och socialism heter”. Bildtregeringens första proposition handlade om löntagarfondernas avskaffande, vilket säger något om frågans dignitet i tider av svår finansiell kris.

Med maktskiftet skulle kampen mot socialismen slutligen vinnas. För de inom näringslivet och borgerligheten som hela tiden varit emot förslaget innebar kampen, och segern när löntagarfonderna försvann, ett stärkt självförtroende. För arbetarrörelsen fick frågan motsatt effekt. Meidner menade att arbetarrörelsens folkhemspolitik slutligen besegrades av de globala marknadskrafterna. Löntagarfondsfrågan blev »i grunden den sista öppna konflikten mellan arbete och kapital«. Andra ledande socialdemokrater har analyserat utfallet på liknande sätt; arbetarrörelsens ställning blev aldrig densamma efter fondstriden.

Boken har fått sin titel inte enbart från en rad i Internationalen utan även för att den två decennier långa kampen om löntagarfonder också var den sista striden om graden av socialism i Sverige.

Utöver den ideologiska dimensionen fanns en mer praktisk länk till »valfrihetsrevolutionen«. Efter avskaffandet fördes huvuddelen av pengarna över till forskningsstiftelser (inklusive ombildningen av Chalmers och Högskolan i Jönköping från statligt till stiftelsedrivet huvudmannaskap) men runt sju miljarder kronor gavs till de nystartade risk-kapitalbolagen Atle och Bure där staten ganska snabbt sålde sitt majoritetsägande. Det alltjämt existerande Bure flyttade in i Löntagarfonds Västs lokaler i Göteborg varifrån bolaget särskilt riktade in sig på att finansiera de privata företag som nu startade nya verksamheter på välfärdsmarknaden. Bland annat köpte Bure S:t Görans sjukhus i Stockholm och knoppade av sin hälso- och sjukvårdsverksamhet under namnet Capio. Investeringarna i skolmarknaden ledde senare till den skolkoncern som i dag heter Academedia. 

Boken har fått sin titel inte enbart från en rad i Internationalen utan även för att den två decennier långa kampen om löntagarfonder också var den sista striden om graden av socialism i Sverige. Det innebär förvisso inte att frågan om statligt ägande är död men få föreslår på allvar statligt eller kollektivt ägda industriföretag eller banker. Debatten om vinster i välfärden har handlat om privata företags rätt att göra vinst på skattefinansierade verksamheter, inte om det ska finnas privata företag över huvud taget. 

Rudolf Meidners vision var att löntagarfonderna skulle skapa »en ny form av samhälle« där företagen ägdes och kontrollerades av löntagarkollektivet i stället för av kapitalister. Och visst kom löntagarfonderna och deras efterföljare Atle och Bure att bidra till en ny typ av samhälle, men knappast på det sätt som Meidner en gång föreställt sig.

Rikard Westerberg är ekonomhistoriker vid Handelshögskolan.

Olle Svenning svarar:

I sin replik bestrider Westerberg faktafel. Jag väljer det mest komiska. Han påstår att den socialdemokratiska kongressen unisont sjöng Internationalen som hyllning till löntagarfonder. Ett absurt påstående om det djupt splittrade partiet.

Westerberg försvarar sitt säregna val av intervjupersoner. Han samtalar uteslutande med näringslivet och dess megafoner. Arbetarrörelsens företrädare förbigås med argumentet att de är för gamla, 70–80 år, utan minnesbilder att bry sig om. Åldersrestriktionen gäller dock inte företagsvärldens folk; de duger också vid 80 plus. Han formulerar alltså en tes: företagsvärldens män åldras värdigare och med bättre minne än arbetarrörelsens. Därmed får Janerik Larsson och Peje Emilsson prata på medan exempelvis Ingvar Carlsson och Allan Larsson exkluderas. 

Westerberg är nöjd med att ha samlat 90 källor i sin litteraturförteckning. Den listan upptas till stor del av Timbro-skrifter, SAF-pamfletter och av skribenter som bekräftar Westerbergs historieskrivning. De högt kvalificerade marxistiskt orienterade forskare som han listar kommer aldrig till tals i boken.  

Dock dränks denna principiellt betydelsefulla diskussion i mängder av detaljerade redogörelser för 4 oktober-rörelsen och det privata näringslivets kamp för sina egna intressen.

Westerbergs text koncentreras till fonddebatten men, menar han, hans egentliga ärende gäller The Market Turn − den ekonomisk-ideologiska övergången från keynesianism till Hayeks ultraliberalism, från socialdemokrati till marknad. Dock dränks denna principiellt betydelsefulla diskussion i mängder av detaljerade redogörelser för 4 oktober-rörelsen och det privata näringslivets kamp för sina egna intressen. 

Westerberg komplicerar aldrig makt- eller demokratidimensionen i näringslivets oerhörda kampanjresurser, hur de användes till använda att städsla riksdagsmän, skriva deras tal och bygga en ideologisk borg för att bekämpa arbetarrörelsen. Och naturligtvis tog de också på sig kostnaderna för alla demonstranter som kallades in i samband med de årliga 4 oktober-demonstrationerna. Aktivisterna hämtade inspiration från brittiska tankesmedjor, delfinansierade av tobaksindustrin och klimatförnekare. En av företrädarna var den rasistiske torypolitikern Enoch Powell. Om detta råder tystnad i boken.

Westerberg låter oss inte heller ana att en massiv majoritet av landets ekonomkår fungerade som intellektuella alibin för 4 oktober-folket. Avner Offers och Gabriel Söderbergs enormt informativa bok The Nobel Prize Factor The Prize in Economics, Social Democracy and the Market Turn (Princeton University Press, 2017) visar hur Hayek-anhängare har varit systematiskt överrepresenterade bland pristagarna. Vid dessa ideologiska manifestationer var Assar Lindbeck ständig ceremonimästare när systemskiftet proklamerades.

Hayek-skolan stod för frihet och välstånd, skriver Westerberg. Och den ville ha en stark stat, en stat som var repressiv och försvarade all sorts privat ägande. Denna politiskt antiliberala ekonomiska ideologi kom att praktiseras i diktaturer som Chile och i apartheid-tidens Sydafrika och bär ett avgörande ansvar för de senaste decenniernas katastrofala finanskapitalistiska kriser.

Westerberg prövar aldrig utfallet av The Market Turn.

Det svenska näringslivet slukade delar av Hayek-ideologin: Facket skulle mönstras ut, välfärdspolitiken smulas sönder, marknaden ersätta politiken. Demokrati betraktades som grogrund för massans krav och för politikers och byråkraters egennytta. 

Westerberg finner det paradoxalt att Meidners löntagarfonder blev till finanskapital och bidrag till det företagsvärlden kallar »nyttig forskning«. Som Westerberg formulerar det: »marknadsrevolutionen« ersatte »sossesverige«. Men var finns paradoxen? Det är väl fullkomligt självklart att Carl Bildts högerregering delade ut fondmedel till finanskapitalet och att högern/näringslivet ville minska löntagarnas makt, privatisera offentliga nyttigheter och styra den högre utbildningen och forskningens inriktning. Bildts ministrar och näringslivets 4 oktober-aktivister var förbundna via vänskap; deras ideologiska och ekonomiska intressen var nära sammankopplade. 

Westerberg prövar aldrig utfallet av The Market Turn. Enligt läslistan har han inte ens tagit del av den rikliga vetenskapliga litteraturen i ämnet, till exempel om de återkommande djupa finanskriserna. Han reflekterar inte ens seriöst över systemskiftets politiska effekter. Sossesverige blev försvagat, främst idémässigt. Den traditionellt ledande högern är ersatt av Sverigedemokraterna. Liknande modeller har spritt sig till större delen av västvärlden. 

Så ser också arvet efter 4 oktober-demonstrationerna ut.

Olle Svenning är journalist och författare till en rad böcker om arbetarrörelsens historia, däribland Hövdingen – Hjalmar Branting. En biografi (Bonniers, 2014).