Svenska forskarperspektiv på en rörelse som förändrade världen

I oktober 2017 publicerade den amerikanska dagstidningen The New York Times en artikel i vilken 14 kvinnor anklagade filmproducenten Harvey Weinstein för sexuella övergrepp. I kölvattnet av avslöjandet twittrade skådespelaren Alyssa Milano en enkel uppmaning till sina följare: »Om du blivit sexuellt trakasserad eller utsatt för sexuella övergrepp skriv ›me too‹ som ett svar på denna tweet«. Gensvaret var enormt och hashtaggen #metoo växte snabbt till en global rörelse. Det blev tydligt att problemen var mer utbredda än många hade trott, även i ett land som Sverige med dess starka tradition av jämställdhetspolitik.

Könsdiskriminering och sexuella trakasserier var visserligen inget nytt, men under #metoo-hösten började ämnet diskuteras på ett nytt sätt både i Facebook-grupper och i det offentliga rummet. Mer än 100 000 underskrifter samlades in i 75 svenska upprop. I vissa fall blev konsekvenserna rättsliga, med rättegångar och domar om sexuellt våld och förtal. Rörelsen fick med andra ord stort genomslag, men det är först med blicken i backspegeln som vi kan analysera dess effekter. 

Just detta är syftet med forskningsantologin Maktordningar och motstånd – Forskarperspektiv på #metoo i Sverige, i vilken resultaten av ett projekt finansierat av Vetenskapsrådet presenteras. De tolv författarna har bakgrund i så spridda fält som data- och systemvetenskap, genusvetenskap, juridik, sociologi, kulturgeografi, medie- och kommunikationsvetenskap, miljökommunikation, pedagogik och statsvetenskap. Med fokus på hur rörelsen organiserades och framställdes i olika sammanhang bjuder den gedigna boken på en mångfasetterad belysning av #metoo i en svensk kontext. Forskarna tillämpar en rad olika teorier och metoder på det sammantaget varierade materialet, från diskursanalys av nyhetsartiklar, domar och inlägg i sociala medier, till autoetnografiska reflektioner av forskare som själva deltog i rörelsen som aktivister. 

Flera kapitel i boken visar att medierapportering och egna vittnesmål om sexuella trakasserier många gånger är tveeggade svärd. Beroende på hur händelser och roller framställs har nyhetsartiklar potential att bidra till en ökad medvetenhet hos allmänheten, men riskerar samtidigt att befästa gamla könsstereotyper. Att öppet dela med sig av egna upplevelser kan vara befriande för den som blivit utsatt och samtidigt ge stöd åt andra i samma situation, men det kan även medföra olika former av repressalier och inte minst skada karriären.

Att öppet dela med sig av egna upplevelser kan vara befriande för den som blivit utsatt och samtidigt ge stöd åt andra i samma situation, men det kan även medföra olika former av repressalier och inte minst skada karriären.

Särskilt intressanta är slutsatserna om hur utvecklingen i Sverige sticker ut jämfört med andra länder. Genom en tematisk analys visar bokens redaktörer Malin Sveningsson, Karin Hansson och Hillevi Ganetz att ett fokusskifte ägde rum i den svenska pressen under hösten 2017. Inledningsvis tenderade artiklar att lyfta fram enskilda fall och individer, både när det gäller offer och förövare, medan den senare medierapporteringen snarare beskrev sexuella trakasserier som ett samhälleligt problem. Med detta fokusskifte kom de tolkningsmodeller som presenterades i allt högre utsträckning att rikta uppmärksamheten mot maktstrukturer och tystnadskulturer, i stället för att enbart fokusera på ett antal välkända personer, vilket författarna menar var fallet i en del andra länder. I den svenska debatten ställdes därmed inte bara förövarna i sig till svars, man ifrågasatte även hur arbetsgivare och samhället i stort agerar.

En förklaring till fokusskiftet ser forskarna i de upprop som började publiceras i november 2017. Som Nina Nyman påpekar i sitt bidrag adresserades uppropen i första hand branschinternt, även om de sedan kom att publiceras i Sveriges största tidningar och användas nationellt för att sätta press på lagstiftare. Uppropen utgick från personliga vittnesmål, men pekade på mönster och framställde sexuella trakasserier som ett strukturellt problem som kräver strukturella lösningar. De åtgärder som föreslogs i uppropen betonade vikten av att synliggöra problemet, att erkänna offrens erfarenheter, att öka transparensen och se till att befintliga lagar följs.

Att uppropen kom från olika branscher bidrog till att sexism och sexuella trakasserier mer än någonsin kom att betraktas som ett generellt arbetsmiljöproblem snarare än en kvinnofråga. »Genom att framställa offren som representanter för yrkesgrupper snarare än ›kvinnor‹, positionerar uppropen frågan tydligt i det offentliga och kopplar sexuella trakasserier till en mer allmän diskussion om arbetstagares rättigheter«, skriver Hansson, Sveningsson och Ganetz, som menar att denna strategi fungerade väl i Sverige, »där idéer om lika rättigheter och social rättvisa är fast förankrade i den nationella självidentiteten«. 

Flera bidrag gör nedslag i specifika yrkesområden: musik och journalistik, byggbranschen, skogs-, fiske- och jordbruksindustrin samt Svenska kyrkan. Fram träder bilden att arbetsmiljön inom många områden står i bjärt kontrast till vad den svenska arbetsmiljölagen fordrar. 

Vissa branscher utmärks av särskilda riskfaktorer för trakasserier, exempelvis osäkra anställningar, hierarkiska strukturer och hög konkurrens. Dessa riskfaktorer går även att finna inom högskolesektorn, det vill säga på författarnas egna arbetsplatser. Exempelvis samlade Akademikernas upprop (#akademiuppropet) från perioden 2017–2019 2 400 signaturer. Att sexuella trakasserier förekommer på svenska lärosäten framgår också av resultaten av den nationella enkätstudien om genusbaserad utsatthet och sexuella trakasserier i svensk högskolesektor (2022), som omfattade ca 39 000 anställda och studenter vid 38 lärosäten. Men förutom ett kapitel om skogsutbildningen vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) av Ann Grubbström och Stina Powell lyser akademin med sin frånvaro i denna antologi.

Den som söker djupare insikt i frågan om hur dagens arbetsmiljö ser ut vid Sveriges universitet kan vända sig till Kön och kränkningar – Handbok för hantering av diskriminering och trakasserier på arbetsplatser av Anneli Häyrén, genusforskare med erfarenhet som utredare med fokus på jämställdhetsfrågor. Flera av exemplen i denna välbehövliga handbok är hämtade från högskolevärlden, även om slutsatserna är tillämpbara även på andra arbetsplatser. Boken riktar sig i första hand till chefer och arbetsledare, men här finns det goda råd för alla som vill verka för en bättre arbetsmiljö.

Häyrén redogör koncist för de svenska lagar och regler som styr hanteringen av diskriminering och trakasserier på arbetsplatser. Dessa finns i diskrimineringslagen och Arbetsmiljöverkets författningssamling. Värt att notera är att den senare stärktes år 2016 med ökad skyldighet för arbetsgivare att skyndsamt utreda misstänkta fall av trakasserier och kränkande särbehandling samt att förhindra att sådana upprepas. Som Häyrén uttrycker det får arbetsgivare »inte nöja sig med att ord står mot ord«. Dessutom tillkom år 2017 ett krav i diskrimineringslagen om aktiva, förebyggande åtgärder, vilket innebär att arbetsgivare kontinuerligt måste undersöka, analysera, åtgärda och utvärdera risker för diskriminering.

Ett exempel på osynliggörande kan vara när en lärare säger ›hej grabbar‹ till studenterna i en föreläsningssal där även kvinnor är närvarande.

I boken finns även en handfast manual för problemlösning med en utredningsrutin i 20 steg och två analysverktyg för att identifiera trakasserier och kränkande särbehandling. Sextrakasseritrappan, formulerad år 1995 av jämställdhetskonsulten Ninni Hagman,beskriver ett spektrum av olämpliga (och i vissa fall brottsliga) beteenden – från komplimanger om en medarbetares utseende (i motsats till en i sammanhanget relevant kommentar) till fysiska övergrepp. Den gemensamma nämnaren här är att det handlar om en utövning av »erotiserad makt», det vill säga ett sätt för förövaren att »få känna och visa makt«.

Om ett maktbeteende inte har en sådan sexualiserad dimension rekommenderar Häyrén att analysen utgår från den norska socialpsykologiprofessorn Berit Ås begrepp härskarteknik. Redan på 1980-talet identifierade Ås fem så kallade härskartekniker: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, påförande av skuld och skam samt dubbelbestraffning. Ett exempel på osynliggörande kan vara när en lärare säger »hej grabbar« till studenterna i en föreläsningssal där även kvinnor är närvarande. En av bokens förtjänster är att härskarteknikerna konkretiseras med hjälp av verkliga fall (det nyss nämnda uppges exempelvis ha ägt rum vid »ett stort, äldre lärosäte«).

Vidare diskuterar Häyrén vem som bör utreda misstankar om diskriminering och trakasserier. Oavsett om det är en intern eller extern utredning betonas vikten av utredarens oberoende av alla inblandade parter. Därutöver krävs gedigen kompetens inom juridik samt genus- och arbetsmiljöfrågor. Undermåliga utredningar kan göra mer skada än nytta, menar Häyrén:

Om ett trakasseriärende utreds som om det vore en besvärlig situation mellan två enskilda individer utan att se till kontextens inverkan på hur denna besvärliga situation har uppstått, så har man snart ett annat liknande ärende under uppsegling.

Under rubriken »Vad kan man göra som offer?« ger Häyrén handfasta råd om hur de som utsätts för trakasserier kan agera för att sätta gränser, dokumentera och anmäla problem samt hur man kan få hjälp och stöd. Trots att offret, som Häyrén betonar, inte bär ansvaret för situationen är det vanligt att det är just denne som måste agera för att en förändring ska ske. Det handlar om att informera, anmäla och »kanske också vara den som löser problemet för egen del genom att lämna verksamheten«. Om det sistnämnda inträffar finns risken att en ond cirkel uppstår, eftersom kollegor kommer att förstå »vad som händer om de tar för stor plats eller blir för framgångsrika och blir en del av en tyst, och därmed på ett plan samtyckande, skara«.

Omgivningen spelar med andra ord en bidragande roll, vilket även Gunilla Carstensen respektive Grubbström och Powell tar upp i Maktordningar och motstånd. Alltför ofta upprätthåller så kallade bystanders en tystnadskultur, men om de finner modet att reagera mot den kan destruktiva mönster brytas.  

Häyréns bok avslutas med en genusteoretisk diskussion som belyser behovet av att arbeta på flera fronter samtidigt för att komma till rätta med sexuella trakasserier och sexism. När sådana problem ändå uppstår måste de hanteras med professionalitet och respekt för individers integritet, och det förebyggande arbetet måste vara långsiktigt, kollektivt och systematiskt. 

Alltför ofta upprätthåller så kallade bystanders en tystnadskultur, men om de finner modet att reagera mot den kan destruktiva mönster brytas.

Det finns flera beröringspunkter mellan de två böckerna: båda visar att det finns ett glapp mellan den svenska lagstiftningen och verkligheten inom vissa branscher och sektorer. Båda granskar seglivade myter och föreställningar om manligt och kvinnligt, om risker samt »om vem som är mest lämpad att bli inkluderad« på en arbetsplats, som Häyrén uttrycker det i sin bok. Ibland försvaras diskriminering av arbetsgivare i termer av riskreducering, det vill säga att arbetsgivare hoppas kunna undvika problem genom att anställa en homogen grupp. Men som Häyrén visar ligger de verkliga riskerna i själva verket i följderna av en alltför ensartad arbetsplats. Det kan vara en felaktig »föreställning om lämplighet som råder framför verklig lämplighet«, vilket i sin tur »förstärker homogenitet istället för effektivitet«.

Som Häyrén skriver kan trakasserier vara så subtila att ›den som säger ifrån förefaller paranoid eller inbillningssjuk‹«.

Det första steget för att åstadkomma en arbetsmiljö fri från kränkningar och trakasserier är att synliggöra problemet. Som Häyrén skriver kan trakasserier vara så subtila att »den som säger ifrån förefaller paranoid eller inbillningssjuk«. Nästa steg för offret är att övervinna den alltför vanliga känslan av skuld och skam samt att sätta ord på sina upplevelser – därav #metoo-höstens förlösande effekt. Som författarna till Maktordningar och motstånd visar ledde det faktum att modiga kvinnor hösten 2017 övervann tystnadskulturen och började tala ut – först som enskilda röster, sedan i kör – till en historisk vändpunkt. Men för att komma till rätta med sexuella trakasserier och kränkningar finns det fortfarande mycket kvar att göra. Forskningsresultaten i Maktordningar och motstånd såväl som de goda råden i handboken Kön och kränkningar kan visa oss vägen.