Sverige befann sig knappast i krigets periferi

Henrik Berggren skildrar ett land som var djupt involverat i andra världskrigets händelseutveckling, vilket väcker frågor om titeln på hans imponerande trilogi.

Henrik Berggren. Foto Göran Segeholm
6 december 2023
9 min
Recenserad bok
Landet utanförSverige och kriget 1943–1945
Henrik Berggren
Norstedts, 2023, 454 sidor

Det andra världskrigets slut brukar beskrivas som det år noll från vilket Europas moderna tideräkning utgår, en efterkrigstidens genesis. Ur aska och ruiner reste sig en ny värld, där välfärd fick möjlighet att triumfera över ofärd och där stormaktsspänningar visserligen fanns men hölls i schack av terrorbalansen. Också i Sverige traderas denna skapelsemyt, även om det mest konkreta askmolnet aldrig täckte vårt land.

Åtta decennier efter kriget, när nu inte minst perioden efter 1989 allt tydligare avtecknar sig som en besynnerlig fredlig parentes i europeisk historia, kan denna linjära berättelse skärskådas – ja, till och med ifrågasättas. I det fasaväckande kriget i Ukraina träder nämligen världskrigsepoken återigen fram ur det förflutnas svart-vita skuggor. I många kommentarer har det pågående kriget i Ukraina beskrivits som en ohygglig blandning av första och andra världskriget. På östfronten sker striderna i dödens skyttegravar som vore de hämtade ur Erich Maria Remarques skildringar. Parallellen till det finska vinterkriget gör sig också påmind. En Davids kamp mot Goliat utspelas, där den senares skoningslösa strategi förefaller baserad på lika utbytbara som oändliga materiella och mänskliga resurser. Köttkvarnsmetaforen är lika använd i krigsrapporteringen 2023 som 1939.

Det är omöjligt att inte tänka på dessa historiska paralleller och återkomster när nu historikern och journalisten Henrik Berggrens avslutande volym i serien Landet utanför föreligger på bokdiskarna. Med denna har en trilogi avrundats, frukterna av det samlade arbetet har redovisats och i runda tal 1500 sidor om Sverige och andra världskriget tillryggalagts. Resultatet är både massivt och imponerande, ett oförtrutet fotarbete bland primära och sekundära källor till periodens stora och små sammanhang. Det har handlat om förhandlingar i politiska sammanträdesrum och truppförflyttningar i fält såväl som vardagsliv och kulturella strömningar, om tidens stora moraliska ställningstaganden såväl som dess triviala nyhetsnotiser.

De första två böckerna behandlade åren 1939–1940 samt 1940–1942, medan denna tredje nu tar tag i perioden efter att den tyska krigslyckan vänt i Stalingrad och Sveriges definitiva omorientering hade skett till förmån för de allierade 1943–1945. Mottagandet av de tidigare volymerna har på det hela taget varit gott, i synnerhet på dagstidningarnas recensionssidor. Berggrens förmåga att levandegöra och skapa ett brett och färgrikt panorama över krigsåren från svensk horisont har särskilt lyfts fram. I Respons (1/2019) recenserades den inledande delen av Johan Östling, som bland stora förtjänster i framställningen – inte minst de nyansrika och många gånger eleganta biografiska skildringarna – också identifierade ett problem med det konsekvent kronologiska angreppssättet, som periodvis resulterar i en ren redovisning av händelsekedjor. Mer kritisk var Johan Stenfeldt, som i sin anmälan av den andra delen (Respons 3/2021) menade att inget nytt framträder i Berggrens framställning, inte heller för den breda publik som redan konsumerar mängder populärvetenskaplig litteratur om just världskrigsepoken.

Henrik Berggrens trilogi om Sverige under andra världskriget skildrar är nu fullbordad.

Frågan är alltså vilken berättelse som framträder när nu den tredje och sista boken i serien föreligger och i vilken utsträckning Berggren lyckas knyta samman de tre volymerna till en helhet. Är något nytt i denna tredje bok? Nja, det kronologiska framställningssättet och den kalejdoskopiska blicken är desamma. Liksom i föregående volymer tar Berggren avstamp i några grundläggande referensverk, för den internationella utblicken bland annat Antony Beevors Andra världskriget och Saul Friedländers Tredje riket och judarna, och för Sveriges del välkända klassiker på fältet signerade exempelvis Klas Åmark, Alf W. Johansson och Wilhelm Carlgren. I likhet med de tidigare två volymerna lutar han sig inte heller enbart mot sekundärlitteratur. Här finns också en vidsträckt läsning av såväl privata minnesanteckningar och dagböcker som offentliga dagstidningar och årsböcker. 

En skillnad är att riksdagsprotokoll upptar en större plats i denna tredje bok jämfört med de tidigare. Syftet med detta har varit att följa den intensiva politiska debatten under krigets sista fas och punktmarkera ledande debattörer. Men protokollen har också tjänat som källa till sådant som hittills varit styvmoderligt eller inte alls behandlat i forskningen. Lejonparten av forskningen om Sverige och andra världskriget har ju, som Berggren också noterar, fokuserat på perioden fram till ungefär 1943 och sedan gjort ett gracilt hopp till Kungsgatans festivitas den 7 maj 1945 med konfetti och girlanger som pekar framåt mot efterkrigsoptimism, babyboom och rekordår.

Resultatet är både massivt och imponerande, ett oförtrutet fotarbete bland primära och sekundära källor till periodens stora och små sammanhang.

Riksdagsprotokollen blir tillsammans med dagstidningarna också nyckeln till det som är en viktig moralisk kärna i denna avslutande volym, nämligen frågan om vad svenskarna visste och förstod rörande den i krigets slutskede kraftigt intensifierade förföljelsen och förintelsen av Europas judar. Berggren är tydlig med sin ambition att försöka förstå svenskarna utifrån sin historiska kontext och världsbild, och inte ställa tidens aktörer alltför mycket inför nutidens anakronistiska domstol. Och kanske är det också förståeligt – om än inte försvarbart – att det var först när de norska och danska judarna utsattes som svenskarna på riktigt vaknade upp. Engagemanget i de danska judarnas flykt under hösten 1943 var en tydlig omsvängning inte bara i flyktingpolitiken utan också vad gällde allmänhetens kunskap och engagemang.

Berggren skildrar den svenska tidningsläsande publikens gradvist växande insikt om vidden av det ohyggliga, trots att höjda röster från Ture Nerman, Vilhelm Moberg, Zäta Höglund och inte minst Torgny Segerstedt hörts i flera år. Och även om i stort sett alla var antinazister i krigets slutfas, så var situationen annorlunda bara något år tidigare. Segerstedt, som avled i mars 1945 och som därmed inte hann uppleva krigsslutet, fortsatte dock att sätta sin prägel på opinionen. Samlingsregeringen med statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther och försvarsminister Per Edvin Sköld i spetsen hade lyckats hålla Sverige utanför kriget och åtnjöt svenska folkets tacksamhet men, konstaterar Berggren träffande, »fortsatte ändå att argumentera med en död man«.

En klar styrka i böckerna är det väl skildrade persongalleriet. Gestalter som slagit följe med läsaren i de tidigare böckerna återkommer här tillsammans med några nya. Författarna Ivar Lo-Johansson och Eyvind Johnson, Stalins sändebud i Stockholm Aleksandra Kollontaj, sportikonerna Gunder Hägg och Gunnar Nordahl, revykungen Karl Gerhard och den hemvändande Zarah Leander, journalisten Barbro Alving, och så två av krigsslutets svenska hjältediplomater Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte. En framträdande röst tillhör också Astrid Lindgren, som från sin lägenhet vid Vasaparken fortsätter filosofera kring storpolitiken. 

Vi får återknyta bekantskapen med Rut och Henrik Berggren (utan relation till författaren), vars beredskapsvardag ger en bra bild av ett rämnande äktenskap långt bortom offentlighetens ljus. Och som största möjliga kontrast finns här även dammsugarmiljonären och globetrottern Axel Wenner-Gren, alltjämt svårt ansatt av storhetsvansinne kryddat med politisk aningslöshet. Vid denna tid finansierar han arkeologiska projekt i Sydamerika och underhåller sina kontakter med såväl tyska diplomater som den Hitlervurmande hertigen av Windsor. Allt högst suspekt ur amerikansk synvinkel.

Fredsdagen den 7 maj 1945 på Kungsgatan i Stockholm. Foto Aftonbladet / Stockholms stadsmuseum

Återkommer gör även familjen Bergman med dagboksskrivande Karin och mannen Erik, med de vuxna barnen Dag, Margareta och så mellansonen Ingmar, vars bana som manusförfattare nu får ett genombrott i och med premiären av filmen Hets 1944. Manuset var löst baserat på egna minnen från skolans pennalistiska miljöer. Berggren ser filmen som en spegling av den uppgörelse med en konservativ och auktoritär kultur som fick utlopp på många områden under de sista krigsåren alltmedan Sverige orienterade sig mot det demokratiska väst.

Men så har vi detta med uttrycket »landet utanför«. Med sina tre böcker om Sverige under andra världskriget har Berggren onekligen på ett levande och insiktsfullt sätt tecknat en mångfasetterad bild av ett land som i början av 1940-talet hade möjlighet att stå med en fot i det förgångna och en i framtiden. En del traditionellt bondesamhälle med folkrörelser och lantmannaföreningar, en del progressiv och urban välfärdsstat. Kokskaminer i Lort-Sverige mötte moderna lägenheter med centralvärme och tvättmaskiner. Inrikespolitiska välfärdsreformer och infrastrukturella satsningar (som exempelvis principbeslutet om tunnelbanenätet i Stockholm) gjorde inte halt under kriget utan tuffade på parallellt med utrikespolitisk oro och balansgång. Att allt detta kunde pågå är förstås ett resultat av att kriget inte rasade på svensk mark. 

Likväl framstår »landet utanför« som en märklig titel på en berättelse i tre omfattande delar som så tydligt demonstrerar att Sverige knappast befann sig i den europeiska händelseutvecklingens periferi, utan snarare var djupt involverat i kriget. Bevislistan kan göras lång och är välbekant. De starka sympatierna för Finland och ett stort antal svenska frivilliga i Vinterkriget mot Sovjetunionen 1939–1940 är ett avstamp. Därtill kommer det djupt militariserade Sverige, i vilket över en halv miljon män befann sig i beredskap och vakthållning »någonstans i Sverige« medan resten av befolkningen övades i beredskap, mörkläggning och utsattes för ransoneringar. 

Än tydligare är förstås den omfattande svenska exporten av järnmalm och kullager till Tyskland samt den tre år långa transiteringstrafiken som var, förutom ett direkt bistånd till den tyska ockupationen av Norge, ett flagrant brott mot Haagkonventionen och som omfattade två miljoner soldatresor och hundratusen vagnslaster med vapen och krigsmateriel. Till detta kan läggas den tyska Engelbrechtdivisionen, som efter midsommarkrisen 1941 tilläts transportera trupper mellan Norge och Finland. Att Sverige inte befann sig på särskilt långt avstånd från kriget var också tydligt i samband med explosionerna på jagarna i Hårsfjärden 1941, minsprängningen av Ulven 1943, eller då sovjetiska bomber föll över Stockholm i februari 1944 och skapade sex stora kraterhål i Eriksdalslunden på Söder – antingen oavsiktligt eller som en varning.

Det är synd att Berggren aldrig explicit diskuterar sitt val av titel, eftersom det ännu tydligare hade kunnat problematisera den nationella myten och bidragit med en egen (om)tolkning.

En central händelsekedja i Berggrens sista bok i serien som visar hur involverat Sverige var i kriget rör även spionskandalen kring chefen för Socialstyrelsens utlänningsbyrå Robert Paulsson. Paulssonaffären skakade om samlingsregeringen i krigets slutskede och ledde till tillsättandet av den så kallade Sandlerkommissionen som skulle utvärdera myndigheternas agerande i flyktingfrågor. Centralt i denna tredje bok är som redan nämnts även Sveriges uppvaknande engagemang för judiska flyktingar i krigets slutskede och de nära samarbeten som utvecklades med de västallierade som innebar nya avsteg från neutralitetspolitiken, om än i ett annat väderstreck. Ett neutralt sätt att »lägga om kursen i de allierades riktning«, med Christian Günthers formulering.

Det är synd att Berggren aldrig explicit diskuterar sitt val av titel, eftersom det ännu tydligare hade kunnat problematisera den nationella myten och bidragit med en egen (om)tolkning. Det skarvades visserligen lite här och där med just neutraliteten, men i stort sett lyckades samlingsregeringen hålla landet samlat på krigets skyddade åskådarläktare, så lyder en vanlig version i historieböckerna. Med den fylliga genomgång av Sverige under andra världskriget som Berggren ger hade denna berättelse kunnat utmanas.

Att återvända till andra världskrigets Sverige kan ge viktiga insikter om hur storpolitik och krig har en förmåga att tränga sig nära inpå länder som vårt. Ett litet land som aldrig är utanför utan som dras in i storpolitiska maktkamper och blir en schackpjäs i alliansernas spel. Ett land som därför utsätts för omfattande informationsattacker och påverkanskampanjer, som utsätts för intensifierade gränskränkningar och sabotage. Ett land som ser över beredskapslager och som sätter försvarsvilja och motståndskraft högst på dagordningen. Ett land som genom förnedrande eftergifter undviker att störa auktoritära regeringar. Ett land som inser att det behöver ta ställning och som gör det i dialog med sina nordiska grannländer. Känns beskrivningen igen? 

Vidare läsning

Det andra Tyskland

Katja Hoyers uppmärksammade bok om DDR:s historia levandegör vanliga medborgares vardag men hennes inifrån-perspektiv bidrar även till att rättfärdiga den unga statens hårdföra kurs.