Sverige har fallit som modelland för hållbart skogsbruk

När jag fick Maciej Zarembas Skogen vi ärvde – En kriminalhistoria i min hand blev jag först lite besviken, eftersom den till stor del visade sig vara ett nytryck av hans tio år gamla bok, bestående av en serie artiklar publicerade i Dagens Nyheter som vid den tiden väckte en väldig uppmärksamhet. Zarembas artiklar var viktiga när de kom för att han såg på det svenska skogsbruket med en främlings fräscha blick. Den uppdaterade texten har fått en nyskriven introduktion och en reflekterande notapparat där Zaremba slår örnklorna i nya orimligheter. 

Men läsningen gör det också tydligt att den skogliga kontexten har förändrats enormt det senaste decenniet. Nu kämpar skogsindustrin som en Don Quijote med att försvara sina ställningar mot både barkborrar och EU-politik och Sverige har fallit som modelland för hållbart skogsbruk. Den stora frågan är om vår skogsindustri förmår att ta till sig denna förändrade verklighet och röra sig mot något som alls kan fungera på längre sikt. Det är viktiga frågor i ett land där 70 procent av ytan består av skogsmark. Zaremba ser det inte riktigt klart, men hans bok fungerar ändå förvånansvärt bra i sammanhanget. Precis som förra gången kommer han långt med sin anekdotiska berättarteknik.  

Om Zaremba hade varit riktigt kunnig i ämnet hade han nog kunnat skjuta det svenska skogsbrukets idévärld i sank.

Vid läsningen dyker två saker upp i minnet från när Zaremba tog sig an skogen 2012. Det ena är att han skrev med en enastående träffsäkerhet. Han drog fram anomalier ur skogspolitikens mörkaste garderober och utsatte dem för obarmhärtigt strålkastarljus. Det andra är att han med sin artikelserie visade att han egentligen inte hade tillräckliga kunskaper om skog och därför kunde beslås med en del missar och ofullständigheter. Den här gången tar han tjuren vid hornen direkt och konstaterar att det kanske kan vara bra med okunnighet, eftersom man då kan upptäcka tokigheter som experten vant sig vid att betrakta som normala. Det där håller jag inte alls med om. Om Zaremba hade varit riktigt kunnig i ämnet hade han nog kunnat skjuta det svenska skogsbrukets idévärld i sank. Nu blir det mera skrämskott. När han till exempel skriver att de 60 000 kalhyggen som årligen görs i Sverige skulle vara åtalbara i de flesta länder, vill man som läsare ha mer substans, bevis eller åtminstone exempel.

Bokens titel Skogen vi ärvde – En kriminalhistoria är värd att stanna upp vid. Zaremba menar att skogen har en särställning genom att lagen väger lätt i de fall den hotar branschintressen. Det är han inte ensam om att tycka. Inom det skogliga kommentariatet är det närmast ett talesätt att de enda lagar som man kan bryta mot utan att riskera straff är skogsvårdslagen och lagen mot att gå mot röd gubbe. Som Zaremba påpekar verkar riksdagen till och med leta efter kryphål i de lagar den själv stiftat. Skogsstyrelsen å sin sida ställer inte bara upp på uppenbara lagbrott utan erkänner dessutom utan omsvep att den inte vidtagit åtgärder för att beivra dem. När EU 2021 kritiserade Sveriges rättsordning kring naturskydd medgav Skogsstyrelsen att man i decennier ignorerat den svenska miljölagen och mot bättre vetande låtit avverka skog som borde skyddas, men att man känt sig tvingad till detta på grund av »politiska signaler«. Kan det verkligen gå till på det viset i en rättsstat? Jag går direkt till källan, Skogsstyrelsens rapport Levande skogar (SKS 2022:12, s. 136): 

Skogsstyrelsens uppfattning om att det inte ges utrymme från politiken att tilllämpa de juridiska möjligheter som finns inom ramen för befintlig lagstiftning innebär att skogar med höga naturvärden fortsätter att avverkas. När natursskogsrester och andra skogar med naturvärden som är knutna till lång kontinuitet avverkas har det en allvarlig negativ påverkan på biologisk mångfald som medför att Sveriges möjligheter att bevara biologisk mångfald, uppnå miljökvalitetsmålen och internationella åtaganden begränsas betydligt. 

Att en myndighet tillämpar gällande lagstiftning restriktivt av politiska skäl kan även rent generellt problematiseras utifrån ett förvaltningsrättsligt perspektiv. Det är också oklart om ett fortsatt sådant agerande är förenligt med ett rättssamhälle och i en demokrati [min kursivering].

Man måste hålla med Zaremba om den svenska skogspolitikens grundläggande oärlighet. Zaremba är också ganska träffsäker när han visar hur inkonsekvent skogspolitiken är. Det samlade naturskyddet värnar sällsynta arter som absolut inte får plockas på en skogspromenad, men som får skövlas fritt i samband med skogsbruk. »[O]m det är förbjudet att köra rattfull, gäller det också när man kör lastbil?«, frågar han retoriskt. I Arjeplog, som har tre gånger så många sjöar som invånare, hindrar strandskyddet att någon bygger en stuga vid en sjö. Men skogsbruket kan göra kalhygge av hela omgivningen, ända ner till sjökant utan att staten har något att invända. Det är bara några av exemplen på den gräddfil som skogsbruket har när det gäller svensk lagstiftning och lagtolkning. Om man jämför med andra branscher och mänskliga aktiviteter präglas faktiskt skogsbruket av en enastående frånvaro av fungerande reglering.   

Den första delen av titeln, Skogen vi ärvde, är mer utmanande än den vid första anblick kan verka. För vem var det egentligen som ärvde skogen? Zaremba säger det inte rakt ut men nog tycks han mena att detta »vi« är en vidare krets än de personer som i praktiken har ärvt skogsmark, det vill säga alla vi som vill använda skogen, vi som bor i det här landet eller möjligen alla som tillhör mänskligheten. Han skulle till och med kunna syfta på de kommande generationer som han uttrycker sin stora sorg över när han slår fast att våra barn och barnbarn inte kommer att få växa upp i den natur som formade våra farföräldrar och alla svenskar före dem. Att det som skett med skogen är ohjälpligt, att det aldrig kan göras ogjort.

I skogsägarnas tidskrifter framställs äganderätten nästan som en kroppsdel som ingen har rätt att röra.

Så vem var det som ärvde skogen egentligen? Ända sedan Zarembas ursprungliga artikelserie i Dagens Nyheter och fram till i dag har den svenska skogsägarrörelsens stora projekt varit en kamp för att inte en enda skärva av äganderätten ska sippra ut till någon enda medborgare som inte är skogsägare. En del av den historien har beskrivits i en träffsäker analys publicerad i Forest Policy and Economics av Anna Stens och Erland Mårald, verksamma vid Umeå universitet. Under perioden 2014–2017 fann de ordet äganderätt i 130 artiklar i svensk press, huvudsakligen i tidningen Land, ATL Lantbrukets Affärstidning och delar av landsbygdspressen. I studien fann de att ett fåtal personer, närmare bestämt 12 stycken, stod för en tredjedel av alla signerade inlägg där äganderätt nämndes i svensk press. Stens och Mårald beskriver en ekokammare, ett slags rum där ett och samma budskap studsar intensivt mellan ideologiskt närstående aktörer i en begränsad del av medielandskapet. Varje tanke på att skogen på något som helst sätt skulle kunna vara en angelägenhet också för dem som inte har sitt namn på lagfarten motarbetades.

I ekokammaren spreds föreställningen att äganderätten var under attack av staten, regeringen, EU och den internationella skogsmiljövårdens arbete. Den synen på äganderätt har banat väg för nedskärningar av våra viktigaste myndigheter när det gäller den skogliga naturresursen: Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen. De organiserade skogsägarnas organisationer Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Södra Skogsägarna, Mellanskog och Norrskog har verkligen försökt bygga en fästning till skydd mot skogspolitik som begränsar deras handlingsutrymme. Det budskap man gått fram med är att äganderätten ska vara så stark att vi som äger skog har en naturgiven rätt att skövla miljön och att vi bara kan tänka oss att låta bli om vi får tillräckligt betalt. I skogsägarnas tidskrifter framställs äganderätten nästan som en kroppsdel som ingen har rätt att röra. 

Själv tycker jag att det är häftigt att vi i Sverige har över 300 000 privata skogsägare. Eftersom alla väljer att göra lite olika är detta på många sätt en garanti för något slags mångfald. Men äganderätten är en angelägenhet för alla medborgare – också för dem som inte äger skog. Villkoren avgörs i riksdagen och äganderätten till skog måste ses som en rätt att förvalta skogen inom ett regelverk som skyddar samhällsintressena. På det sättet kan skogsägande ses som ett 0-arrende. Man får lov att sköta skogen och tjäna pengar på den, men villkoren kan närsomhelst ändras. Det är i alla fall inte som att äga andra prylar, säg en matta som man kan rulla ihop, bära iväg och förfoga över som man vill. 

På den här punkten är Zaremba ambivalent. Han värnar gång på gång skogen som en nationell tillgång, men försvarar samtidigt det enskilda markägandet som ett slags förnuftets bastion. Och han ser den enskilde skogsägaren som klämd mellan industrikarteller, korrumperade skogsrådgivare, energiska miljövänner och en opålitlig stat. Här blir hans okunskap faktiskt ett problem. I likhet med många andra som uttalar sig om skogsägandet har han inte riktigt koll på hur det faktiskt ser ut.

Zaremba resonerar som om markägare med 200 hektar skogsmark vore det normala. Många tror att skogsägare är människor som till stor del lever på inkomster från sitt arbete i skogen, men sådana är verkligen ytterst sällsynta. Skogen som ekonomisk verksamhet för enskilda är snarare att se som inkomst av kapital och är för de allra flesta en mycket liten del av deras ekonomi. Bara 2–3 procent av skogsägarna i Sverige äger mer än 200 hektar (se »Fastighets- och ägarstruktur i skogsbruk 2020«, JO1405 SM 2001). Och för att försörja sig själv eller en hel familj behövs betydligt mer än så. De allra flesta av Sveriges skogsägare har knappast någon eller ingen inkomst alls från sin skog. Detta är viktigt: hälften av alla skogsägare förfogar över mindre 12 hektar. Det är med andra ord inte så konstigt att bara 9 procent av alla skogsägare har löpande god avkastning som sitt främsta mål (se »Skogsbarometern 2022«). Skogens andra värden dominerar. Den logiken har skogspolitiken till stora delar missat. 

En viktig poäng som Zaremba gör, liksom i förbifarten, är hur lite av skogsbrukets vinster som ändå tillfaller den enskilde skogsägaren. Tänk, skriver han, om hälften av skogsindustrins årsvinst på 50 miljarder kronor skulle gått tillbaka till skogsägare och entreprenörer. Hur hade det påverkat svensk landsbygd? Ja, det är verkligen en rimlig fråga. Men skogspolitiken i Sverige har varit industripolitik, inte landsbygdspolitik, och skogsbolagen har varit överstarka.  Sverige har ofta utmärkt sig genom låga virkespriser till markägarna i ett europeiskt perspektiv. 

Det handlar om makten över kunskapsproduktionen, hur näringen fick sitt eget universitet och närmast monopol på att formulera vilken utbildning och forskning som behövs kring den svenska skogen.

Jag har en egen historia med Zarembas artiklar från tiden när de skrevs. Jag var då anställd på Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) och en av projektledarna i forskningsprogrammet Future Forests, som finansierades av stora delar av den svenska skogsindustrin i samspel med staten via forskningsstiftelsen Mistra. Med en första etapp på 150 miljoner kronor var Future Forests det i särklass största forskningsprogrammet om skog som Sverige haft. Det var en tvärvetenskaplig injektion av skogskunskap och engagerade ett stort antal forskare från många olika discipliner. Men den kunskap som i slutänden kratsades ut för fortsatt kommunikation till politik och allmänhet var den som skogsindustrin var ute efter från första början: intensivskogsbruket med kalhyggen är det enda vettiga och enda möjliga. Skogen är ett produktionssystem, inte ett ekosystem. 

Under perioden som Zarembas artiklar publicerades blev jag uppringd av kommunikationschefen på Skogsägarnas Riksförbund som menade att vi forskare med finansiering från skogsindustrin också har ett ansvar att försvara näringen mot angrepp från »utsidan«. Universitetet skulle ha mer tyngd än skogsindustrin själv i försvaret av skogsbruket mot Zarembas kritik. Jag tackade nej till detta uppdrag och blev samma år avskild från programmet. Men 15 av mina kollegor gjorde jobbet och gick till skogsindustrins försvar i Dagens Nyheter (16/5 2012).

Zaremba har alldeles rätt när han i den nya boken förfasar sig över denna anpasslighet. Han träffar faktiskt mitt i prick på ett problem som är helt centralt för att förstå hur de svenska skogarna förvandlades från ekosystem till ett nästan helt och hållet industriellt produktionssystem. Det handlar om makten över kunskapsproduktionen, hur näringen fick sitt eget universitet och närmast monopol på att formulera vilken utbildning och forskning som behövs kring den svenska skogen. Denna närhet har blivit alltmer problematisk i takt med att skogsfrågorna blivit alltmer tvärvetenskapliga och globala. Skogens framtid är en politisk fråga och skogsföretag är aktörer i ett storpolitiskt sammanhang.

I boken Slaget om Framtiden – Forskningens roll i konflikten mellan tillväxt och miljö (Santérus förlag, 2019) pekade ekonomhistorikern Jenny Andersson och jag på att forskningsprogrammet Future Forests inte precis var ett öppet rådslag om den svenska skogens framtid. Det fanns en inbyggd agenda från finansiärerna som innebar att programmet skulle leverera stöd hos allmänheten och en politik för ökad skogsproduktion. Man ville få till en konsensus, en uppslutning kring det som skogsnäringen redan gör. Man var trött på skogsbiologer och miljörörelse och utformade ett forskningsprogram där näringen själv kunde sätta agendan och bestämma över vilka frågor som var relevanta att utforska. 

Historien om Future Forests är en del av en större berättelse om hur viktig kunskap om skogsekosystemet och skogsskötsel har tappat mark. De ingår i en lång tradition av näringens makt över kunskapsproduktionen. SLU har sina rötter i utbildning och rådgivning för att effektivisera lantbruket och hjälpa till att utveckla näringarna. Banden till skogsindustrin är traditionellt starka och nästan alla i ledande befattningar inom skogsindustrin har varit jägmästare, skolade vid samma universitet och formade till ett slags mänsklig monokultur. Inom samhällsvetenskapen finns ett fält (STS, Science and Technology Studies) som ringar in hur det går till när viss kunskap får stort inflytande medan annan (obekväm men relevant) kunskap trängs undan. Det kan vara genom att vissa typer av forskning inte produceras eller inte tillmäts vikt och därmed förlorar i status. Det är detta som har skett inom skogsforskningen, där stora pengar gått till studier med inriktning på ökad produktion med kalhyggesbruk, medan nästan inga pengar har gått till forskning om andra sätt att sköta och använda skogen. 

Anderssons och min studie byggde på arkivstudier och intervjuer och visade hur detta gick till när programmet tog form och bedrevs under den första fyraårsperioden 2009–2012. Men i grunden är det inte så konstigt att det ensidiga forskningsfokuset fick fäste. Stora delar av skogsnäringen tycker att det är helt naturligt att med sina pengar kunna styra över forskningen, gärna med staten som medfinansiär. Man ser SLU som ett hjälpa till-universitet, sektorns eget universitet. Till skillnad från andra universitet är det ju också placerat under näringsdepartementet. Men när skogsdirektörer säger att det är bättre att universitetet för deras talan än att de själva gör det, då finns allvarliga problem. Då har samverkan sprängt gränsen för vad som är rimligt. Då pratar vi om det som Zaremba helt riktigt kallar science washing. I efterhand är det förskräckligt hur långt driven denna praktik har varit på SLU.  

Banden till skogsindustrin är traditionellt starka och nästan alla i ledande befattningar inom skogsindustrin har varit jägmästare, skolade vid samma universitet och formade till ett slags mänsklig monokultur.

Skogsindustrins nuvarande legitimitetskris handlar om att näringen har fått se sin råvara lyftas in i och bli en del av en mycket vidare agenda. Den agendan kommer delvis från naturen självt, som en naturens egen protest. På SMHI:s webbplats kan vi läsa om de utmaningar som svenskt skogsbruk står inför: ökad risk för bränder, torkrisk, rotröta, stormfällning samt skador av granbarkborrar och andra skadeinsekter. De flesta skogsägare, åtminstone i södra Sverige, ser med förskräckelse hur barkborrarna tuggar i sig både granskogarna och kalhyggesmodellen. Den skogspolitik som alltid skyddat skogsnäringen har också hamnat i en större och vidare politisk kontext, färgad av klimatkrisen och krisen för den biologiska mångfalden.

Skogsindustrin och vår egen regering anklagar EU för att sakna insikt i den svenska verkligheten. Men det är en orimligt torftig hållning. EU är bara den som bär budskapet om den nya skogliga dagordningen. EU:s klimatlag, avskogningsförordningen, taxonomin för vad som räknas som hållbar investering samt strategin för biologisk mångfald ingår alla i EU:s miljöpolitik, som nu är långt mer ambitiös än Sveriges. Och för första gången sätts den svenska skogen in i sitt sammanhang av global naturresursförvaltning.  

Det skogsindustriella paradigm som präglar Sverige har rötter i en tid då jord- och skogsbrukets ekonomiska utveckling var av central betydelse för välfärdsstatens utveckling. I dag är skogsnäringen inte alls av den digniteten. Det är snarare a medium sized dog with a big dog attitude. Men de naturresurser som skogsbruket förvaltar är viktigare än någonsin. Markens användning är en överlevnadsfråga för vår civilisation. En växande världsbefolkning måste få mat och varje hektar skog har en roll att spela med sina viktiga produkter, liksom i kampen mot klimatkrisen och för den nödvändiga biologiska mångfalden. Jord- och skogsbruket vävs in i globala framtidsagendor kring miljö och social rättvisa. Svåra avvägningar står för dörren och det krävs ett mycket bredare synsätt på skogens roll och brukande. Den omställningen går hittills för sakta och ett skäl till detta är att starka krafter verkar för att bevara och försvara dagens ordning.

Avsaknaden av verklighetsinsikt är på många sätt naturligt. Vi är inkörda i tekniska, kunskapsmässiga, kulturella och politiska mönster som nu framträder som ohållbara. Både individer och organisationer vill helst fortsätta som förut. »Det förlängda nuet« regerar och bidrar till vår oförmåga att ta itu med långsiktiga problem. Och samhället är inte något gemensamt »vi« som väljer en framtid. Olika lösningar har olika vinnare och förlorare. Därför är en av forskningens viktigaste uppgifter att kritiskt granska processer och drivkrafter hos olika aktörer. Det fordrar universitet som inte sitter ihop med enskilda näringar eller intressen. Det måste vara forskarsamhället som i huvudsak definierar vad som är relevanta forskningsfrågor och hur dessa ska besvaras. Men den utvecklingen hindras av att universitetet förväntas vara en röst också för näringen, med sina specifika intressen och tidsperspektiv. 

Den nuvarande situationen fordrar en bredare kunskap om skog än den som finns i det svenska skogsbruket. Våra virkesköpare, inspektorer, de som gör skogsbruksplaner, skogsdirektörer, styrelsefolket, de som skriver om skog och personer i skogsbrukets alla organisationer har just nu ofullständig kunskap. Inför klimathotet är alla nybörjare. 

Vi skulle behöva utveckla ett skogligt kunskapsfält som går i riktning mot en mer naturnära och flexibel specialisering av skogsbruket. Det kan betyda att utnyttja mångfalden, att söka den bästa användningen av varje hektar och varje trädslag, ja av nästan varje träd faktiskt, i en strävan efter skogar som är funktionella utifrån den nya spelplanen.

Både forskning och utbildning på SLU har genomgått en stark internationalisering under senare år. Utbildning och forskning har breddats för att möta behov av kunskap inom vidare fält. Ändå lyder SLU fortfarande under näringsdepartementet. Det borde naturligtvis höra hemma på utbildningsdepartementet bland de övriga svenska universiteten som utvecklar kunskap om alla andra delar av samhället. Det är dock otänkbart i den nuvarande parlamentariska situationen. Regeringsunderlaget och därtill Socialdemokraterna skulle aldrig släppa iväg SLU och skogsforskningen utom räckhåll för skogspolitiken. Man har varit rörande överens om att hålla hårt i intensivodlingsagendan, eller som det ofta formuleras: »vi måste få bruka skogen«. Som om det bara fanns naturreservat och kalhygge att välja på. Så skyddar sig skogspolitiken mot kraven på att utveckla ett mer naturnära skogsbruk.

Avslutningsvis måste det sägas att de frågor som verkligen skapar konflikter i skogssverige gäller hur klimatkrisen och krisen för den biologiska mångfalden spelar in i skogsbruket. Zaremba använder skalpell när han berör frågor om forskningens frihet, men i båda dessa avgörande sakfrågor har han påfallande lite eller nästan inget alls att säga. Inte heller har han fått upp ögonen för den enorma kontrollförlust som svenskt skogsbruk råkat ut för sedan han gjorde sin ursprungliga artikelserie. Det gör att den här boken trots allt inte kommer att ta någon större plats i slaget om den svenska skogens framtid.