Sverige måste vara ett tankemässigt öppet land

Det talas mycket om att Sverige ska vara ett öppet land. Borde det inte också innebära att det är tankemässigt öppet? Den fria diskussionen hotas inte bara av terrorister utan även, som Lars Grahn lyfter fram i sitt reportage om yttrandefriheten, potentiellt av lagstiftningen. Tryckfrihetsförordningens skrivning om ”missaktning” är så vag att den i princip skulle kunna användas för att tysta kritik mot till exempel religion. Hittills har dock praxis inte gått i denna riktning.

Ett annat hot mot den fria diskussionen är de icke-juridiska restriktioner som sprider sig. Alla tillmäts inte samma rätt att ha åsikter. Den som befinner sig ”uppe” ska akta sig för att kritisera den som påstås befinna sig ”nere”. Med ”uppe” avses majoritetsbefolkningen, i synnerhet dess manliga medelklass. Till grund för denna inverterade hierarki ligger gissningsvis uppfattningen att det är Väst som är orsaken till världens elände. Det vore mig fjärran att förneka Västerlandets illgärningar och den västerländska traditionen har nagelfarits för att identifiera destruktiva tankemönster. Men självklart måste liknande kritiska granskningar ske av andra kulturer; att motsätta sig det är i realiteten att indirekt tillskriva Väst en moralisk och intellektuell överlägsenhet som den enda kultursfär kapabel till självkritik. Den franske filosofen Bernhard-Henri Lévy hävdar i den intervju som Johannes Heuman gör med honom i detta nummer att den islamistiska terrorismen faktiskt har med islam att göra och att företrädare för muslimer måste bekämpa extremisternas tolkning.

En annan orsak till det rådande debattklimatet är det flitiga bruket av anklagelser, baserade på begrepp som är vagt definierade men som har en extremt stark laddning. Till dessa hör enligt min mening begreppet fascism. I detta nummer av Respons fortsätter den debatt som initierades av Göran Fredrikssons & David Brolins kritik av Henrik Arnstad i förra numret. Att som Roger Griffin och Arnstad inte ha med till exempel dyrkan av kriget och ledarkult i en fascism-definition förefaller mig vara en variant av den bladlösa kniven utan skaft. Innefattar vi nationalsocialismen i fascism-begreppet, vilket är tvivelaktigt eftersom skillnaderna mellan den och till exempel den italienska fascismen var så stora, måste den socialdarwinistiska rasismen finnas med i definitionen – annars talar vi helt enkelt om något annat och bör välja en annan beteckning. Varför då använda begreppet fascism i en bemärkelse som skiljer sig från rörelserna efter första världskriget? Gissningsvis för att kunna rikta den starka laddningen i stämpeln mot ett mycket vitt politiskt spektrum och göra diskussionen om invandringspolitiken till ett politiskt minfält.

Det är intressant att jämföra den svenska debatten med den som nu förs inom delar av den franska vänstern. Där har det faktum att en större del av arbetarklassen röstar på Front National än på vänsterpartierna utlöst en självrannsakan i vilken vänstern själv ges ansvaret för skilsmässan från folket. Vänstern har genom att utpeka nationalstaten som roten till allt ont i realiteten gjort gemensam sak med nyliberalismen och genom sin inriktning på individuell frigörelse har den inte kunnat erbjuda en kollektiv identitet. Den republikanska traditionen i Frankrike gör att vänstern där ändå har ett annorlunda förhållande till nationalstaten. Till exempel hävdar Aurélien Bernier att nationalstaten förblir den ram inom vilken kollektiva beslut kan tas med ett visst mått av legitimitet. Det gäller till exempel beslut om ekonomisk omfördelning, som ju är en hjärtefråga för vänstern.

Publicerad i Respons 2015-1