Svindlande om moralens historia och framtid

Filosofen Hanno Sauers bok Moral är född ur den grundläggande insikten att det inte är lätt att förstå vad som egentligen menas med »moral«. Är det vår instinktiva vilja att skilja mellan rätt och fel för att inte skada våra medmänniskor? Är moral en kulturens överbyggnad, skapad för att oskrivna regler ska kunna hålla samman mänskliga samhällen? Eller är moral en subjektets inre lag, en internaliserad läromästare som lika ofta bestraffar som belönar? Är moral samma sak som kultur? Är moralen evolutionär? Vad är skillnaden mellan etik och moral?

Trots att Sauer är moralfilosof säger han egentligen ganska lite om filosofiska problemställningar. Han försöker snarare säga något grundläggande om mänskligt beteende och sällar sig därmed till en lång rad filosofer, sociologer, historiker och idéhistoriker, från Hegel och Kant till Foucault, som försökt lokalisera moralens ursprung i spannet mellan urhistorien och samtiden. Den metod Sauer följer är med andra ord grundad i en europeisk tradition som sträcker sig över seklerna. Det bäddar för fascinerande läsning. 

Den metod Sauer följer är med andra ord grundad i en europeisk tradition som sträcker sig över seklerna.

Författarens grundtes är att den mänskliga moralen föds, utvecklas och har en framtid i människans förmåga till samarbete. I västvärlden visar sig detta i samhällenas organisation, som utvecklat idéer om olika typer av rättigheter, jämlikhet, proportionerliga straff, demokrati och rättsstater. Det visar sig också hos de ursprungsbefolkningar som byggt upp sin kultur genom årtusenden och där kunskapen om ett gott mänskligt samhälle prövats i samklang med naturen. 

Moral är dock inte en fråga om västerländsk eller icke västerländsk organisation, menar Sauer. Det rör sig snarare om hur väl ett samhälle lyckas skapa sammanhang och mening för människorna som lever i det, bland annat genom sin ekonomi, politik och juridik, samt genom hur det organiserar familjeband, individer och arbeten. Ursprungliga samhällen kan enligt honom verka vara mer robusta och beständiga än sådana som utvecklas i snabbare takt – vi har ju sett demokratier dö och övergå i auktoritära och totalitära styren. Men i slutändan är det ändå den marknadsbaserade samtiden som drar det längsta strået vad gäller moralens utveckling. Dessa samhällen har enligt Sauer gett upphov till så kallat »konstiga människor« – ett begrepp som han använder för att beteckna historiskt sett ovanliga slags personer, som är mer högutbildade och moraliskt känsligare än de som andra samhällsformer lyckats forma: 

Konstiga människor i marknadsbaserade samhällen beter sig mer rättvist, samarbetsvilligt, tillförlitligt och minst egoistiskt av alla.

Sauer har en enda tes – moral bygger på samarbete – och han driver denna tes tvärsäkert över epoker och politiska system, genom kulturer, evolutionen och det kritiska tänkandet. För honom är den omoraliska människan förloraren, någon som till slut stöts ut.

Ambitionen är att skapa sammanhang och förståelse, men resultatet blir snarare ett slags svindel: vi stiger ner i en uråldrig era samtidigt som vi omfamnar framtiden. Blicken är planetarisk, som i regissören Terrence Malicks vittomfamnande filmer, eller som i något av David Attenboroughs naturprogram. Observationerna om hur levande varelser organiserar sig görs från ett fågelperspektiv, med snabba kast mellan kontinenter och tidsåldrar. Sauer rör sig från stenålderns samhällen till dagens woke-debatter, från totalitarism till deplattformering. Det rör sig om en ton- och stilsäker författare som lika säker i sina omdömen ledigt rör sig mellan spelteori, evolutionspsykologi, teorier om homo economicus och traditionell humanism. Ändå får jag känslan att det är något som saknas. Och kanske är detta något ett ödmjukt steg tillbaka.

Viljan att bygga en lång historia på en enda förklaringsmodell kan i sig vara problematisk. Man kan dessutom fråga sig om vi till varje pris vill veta hur »allt« hänger ihop? Om vi måste bygga strukturer som täcker luckor, för ihop och ser liknande förklaringar till moraliska omdömen oavsett om man blickar framåt eller bakåt? Klarar vi inte av att skapa sammanhang som är något mindre heltäckande, lite mer bristfälliga, lite mer prövande – och som samtidigt är mer inbjudande för nya perspektiv och idéer?

Själv är jag inte övertygad om att evolutionsteori gifter sig med Michel Foucaults diskursiva analyser, som Sauer använder, eller att en entusiastisk tro på marknadskrafterna går sömlöst ihop med en kritisk blick på rasism och sexism som Sauer får det att låta. Foucault skulle snarast genomskåda den moraliska form av evolutionsteori som Sauer erbjuder som ett diskursivt spel.  Och vad gäller frågor som rör rasism och sexism är kritiken mot marknadskrafternas potentiella utslagningsmekanismer inte sällan hård. Sauer framhåller visserligen att det finns delar av den evolutionsinspirerande forskningen som är »sexistiskt trams« – som att kvinnor samlat nötter medan männen jagat – men hans tilltro till de långa linjernas förklaringspotential är stor, liksom till den egna förmågan att skapa sammanhang.

Även beteenden som tycks vara rationella kan ju bevisligen vara grundade i det högst irrationella.

Det finns ju också andra sätt att försöka förstå moralens ursprung, som till exempel Friedrich Nietzsches, eller till och med Sigmund Freuds. Även om de är mer spekulativa tar de också hänsyn till fler aspekter av det mänskliga. 

I bakgrunden till Sauers frågeställning spökar framför allt Nietzsche, den första filosofen att försöka teckna de moraliska värderingarnas genealogi. Ur Sauers samarbetsperspektiv får han såklart fel, men om vi ser på det inflytande Nietzsche haft vinner måste han ändå sägas vara vinnaren. För Nietzsche säger så mycket mer än Sauer. Han öppnar våra ögon för hur drifter och begär formar vårt förhållande till de idéer om rätt och fel som tycks behärska våra liv, vare sig vi vill det eller inte. Kanske är det just det öppna och lite hetsiga tilltalet hos Nietzsche som förklarar varför han fortfarande läses och varför hans idéer om moralens genealogi – som egentligen är märkligt föråldrade – ändå framstår som före sin tid.

För är det verkligen så lyckat att hävda att moral bygger på en överrationell princip – som samarbete? En sådan förklaring är visserligen enkel att beskriva och begripa, men vore det inte mer passande med en mer ödmjuk och mindre tvärsäker hållning när det kommer till en så dunkel aspekt av mänskligt beteende som vi här talar om? Även beteenden som tycks vara rationella kan ju bevisligen vara grundade i det högst irrationella. Att moralfrågor för oss in på sådana irrationella, till och med farliga, dimensioner av själslivet är ett perspektiv som Nietzsche delar med tänkare som Freud, Melanie Klein, Jacques Lacan, Theodor Adorno, Michel Foucault, ja, till och med Hannah Arendt. De har alla utforskat frågor som: Varför gör jag ont när jag vill gott? Hur kan vårt moraliska medvetande lura och bedra oss, hur kan det förvridas och perverteras? 

Som Sauer hävdar skulle det i sig vara demoraliserande om framstegstesen visar sig vara falsk.

Vad gäller moralen såg Nietzsche samtidens stora problem i nihilismen och frånvaron av ett gudomligt perspektiv som kunde erbjuda en tydlig moralisk riktlinje. Enligt Sauer har Nietzsche fel: det är inte religionen som skapar vår moral utan samhällets sätt att organisera sig. Han nämner visserligen Adornos starka analyser av fascismen i sammanhanget men går aldrig närmare in på vidden och djupet av den ständigt närvarande risken för att moralen vanställs och manipuleras. Det är en problematik som är aktuell, inte minst i dag. Som exempel kan nämnas det som Dagens Nyheters utrikeskorrespondent Anna-Lena Laurén pekar på i sin rapportering från vardagslivet i krigets Ryssland, nämligen att det är påfallande svårt att använda sitt moraliska omdöme i auktoritära samhällen. Kanske sker förvridningen på grund av rädsla, eller så handlar det om en för regimen lyckosam styrning av människors medvetande. Alldeles oavsett finns många exempel i dagens värld – inte bara i Ryssland – på att Arendt hade rätt i sitt påpekande att politiken föregår moralen, eftersom moralen förblir skör och anpasslig. 

Sauer ser dock ingen avgörande anledning till oro. I det svindlande historiska perspektiv han anlägger blir mönstret klart och tydligt: det moraliska medvetandet har visat sig kunna utvecklas och förfinas med hjälp av – inte i trots mot – den moderna individualismen och de ekonomiska transaktioner som organiserar våra samhällen. För Sauer är samtidens brutalitet en repa i mönstret som i längden kommer att lägga sig. Denna repa grundar sig i affekt, en sinnesrörelse som enligt Sauer är flyktig och övergående. Jag håller inte med. Affekt är snarare något farligt och återkommande, och som kan resultera i okontrollerbara skeenden. 

Här visar sig det mest avgörande problemet med att förankra det moraliska medvetandets genealogi i ett långt historiskt helhetsperspektiv. I en tid när auktoritära krafter tar över eller hotar demokratiska styren världen över behöver vi mobilisera moraliskt grundade försvar här och nu.

En stor förtjänst med boken är att Sauer lyckas ta ett fenomen som woke på moraliskt allvar.

Samtidigt fyller Sauers bok ett tydligt behov. För kanske erbjuder tilltron till moralens utveckling ändå ett försvar mot dess demontering. Som Sauer hävdar skulle det i sig vara demoraliserande om framstegstesen visar sig vara falsk. Och under alla omständigheter behöver vi en större och bredare diskussion om vad moral är, om varför vi skapar de värden vi skapar, varför vi upplever att vi handlar rätt eller fel, varför vi reflekterar kring vårt eget handlande, varför vi upplever dåligt samvete eller varför vi inte gör det. Etik är grundläggande, inte bara för oss själva i vårt vardagsliv, utan också för våra samhällens välmåga.

Sauers bok öppnar för välbehövliga diskussioner inom en rad aktuella ämnen. Klimatkrisen, för att ta ett exempel, är inte bara en politisk fråga, utan också en moralisk. Och det som kallas woke – som i Sverige ofta förkastas och förlöjligas som åsiktskorridor, godhetsknarkande etcetera – är ju i grunden en moralisk rörelse. En stor förtjänst med boken är att Sauer lyckas ta ett fenomen som woke på moraliskt allvar. Framför allt riktar den in sig på det språkliga, men just därför påverkar den också vårt medvetande och färgar vår moral, menar han. Om man skulle fördjupa Sauers diskussion kan man påpeka att woke inte bara handlar om begrepp, utan också om att medvetandegöra etiska normer på ett djupare plan. Språk och ord inte bara sårar och skär, det etablerar också en maktordning. På det sättet utgör »woke« en ny form av samvete som har skapat en känslighet för språkets valörer som inte funnits tidigare. Och enligt Sauer kommer »wokeness« att leva kvar, helt enkelt för att vi inte längre klarar oss utan det.

Trots de långa linjernas perspektiv öppnar Sauer för många samtida diskussioner om moral. Jag skulle gärna se att hans bok, i Joachim Retzlaffs utmärkta översättning, blir läst här i Sverige, där vi har behov av ett nytt slags samhällsdebatt. Vi behöver stå emot den politiska och ideologiska polarisering som invaderat det offentliga samtalet. Moral är inte bara för religiösa eller intellektuella (»konstiga«) människor, utan berör oss alla. Det är dags att föra den tillbaka in i våra liv.