¡Pobre yo! Stackars mig!
Den sanna historien om tangon i Buenos Aires
Tangon hade nästan dött ut när den återföddes i Paris på 80-talet. Men var detta äkta tango? Fredrik Agell åkte till Buenos Aires för att söka efter tangons rötter och fick ömma fötter.
Noelia Barsi är en tangodiva från Buenos Aires, som trots sin relativa ungdom redan turnerat världen över med de största manliga stjärnorna, inräknat 2000-talets ledande dansare Javier Rodriquez. En kväll i november förra året sitter hon i en dansstudio i en källare i Vasastan i Stockholm och berättar om sitt tangoliv för en liten skara tangodansare, inför rullande filmkamera. Det är första gången hon gör det här, förstår jag, ett unikt tillfälle för tangovärlden att få inblickar i hur en professionell tangodansare i toppklass tänker.
Men det går sådär. Noelia har tänkt sig föreställningen som ett samtal, med utbyte mellan henne och publiken. Därför vågar jag mig på några försynta påpekanden i de första tystnaderna. Trots allt vet jag ju en del om tango. Jag har dansat flera dagar i veckan sedan 2005, och dj:at i snart tio år, ibland ute i Europa. Kanske är det rödvinet, kanske är det min eufori över att en uppvisningsdansare som Noelia otippat väljer att prata om tangon som socialdans, som urgammal rioplatensisk milongakultur (milonga, ett slags vuxendagis för tangodansare, fast på nätterna, och med mat och vin): snart vet min entusiasm inga gränser, och när jag väl kommer till sans igen måste jag inse att jag med stor frenesi och enveten mansplaining sabbat en kväll som skulle ha kunnat bli hur enastående som helst, en kväll med en argentinsk tangocelebritet, inte en kväll med en pratkvarn från ett litet konungarike i tangovärldens utkanter.
Fåfängan, om du nånsin haft problem med den: slå alla tankar på att dansa tango ur hågen!
Å andra sidan har jag bara bekräftat en av tangovärldens stora hemligheter, så förborgad att många som dansat i tiotals år ännu slås med den största häpnad om de konfronteras med den (vilket inte är en invändning mot dess sanningshalt, utan tvärtom den fullkomligaste bekräftelse på den): nämligen att alla som regelbundet dansar tango är idioter. Före tangon: en tar hand om sin familj, vårdar sina vänskaper, läser böcker, tittar på nyheterna, är nyfiken på världen och människorna. Efter tangon: ett monomant idisslande av tango, i tanke och handling, fullständigt ointresse för allt annat, ett negligerande av vänner och till och med familj, till slut ett kontinuerligt utbyte av vänner, där verkliga människorna i ens krets utan förklaring måste se sig avhakade och utbytta mot idioter, det vill säga andra tangodansare. Den allra största stupiditeten tillägnar sig de flesta redan ganska snart, så fort de lärt sig att gå hyfsat snyggt till musiken med sin partner i en danssal fylld av andra tangopar: nämligen den grundmurade övertygelsen att just de är världens bästa dansare. Fåfängan, om du nånsin haft problem med den: slå alla tankar på att dansa tango ur hågen! Inbilskheten är som allra störst hos tangomännen. Eftersom de – tvärtemot hur det var under tangons guldålder i Buenos Aires för länge sedan – är i minoritet utvecklar de snart enorma egon: kan man bara stapplande ta sig över golvet (men alltid i tron att man är en riktigt stor danskonstnär) har man en naturgiven rätt, också långt upp i pensionsåldern, att dansa med de vackraste kvinnorna, ofta trettio år yngre, som visserligen också är idioter men ibland ändå oerhört skickliga (eftersom det råder konkurrens bland kvinnorna om att få dansa med de fåtaliga männen tränar kvinnor i allmänhet mycket mer än männen).
Jag skäms efter mitt debacle i källarhålet i Vasastan och ligger lågt i veckor i Stockholms tangovärld (eftersom jag är en tangoidiot betyder detta att jag helt som vanligt dansar fyra gånger i veckan, men jag håller munnen stängd på milongan, förutom för inställsamma artighetsfraser). Vad hade fått mig att gå igång på detta sätt? Noelia Barsi insisterade på att den som ville förstå tangon på djupet måste uppleva tangon på platsen för dess födelse, Buenos Aires, där tangon har en 150-årig historia, med ett förborgat ursprung som inte ens jag känner till. Det gjorde mig stridslysten, eftersom jag, olikt många andra tangoidioter från Europa, inte regelbundet vallfärdar till Tangomecka, i själva verket aldrig ens satt min fot där. Men diskussionen hade också rört om i mitt innersta, på associativ väg väckt liv i en rad frågor, som för normala människor är fullkomligt nördiga, men för tangoidioten, som oavbrutet söker den sanna tangon, ändå kan leda till hårda strider, till oförsonlig fiendskap eller livslång vänskap.
Men diskussionen hade också rört om i mitt innersta, på associativ väg väckt liv i en rad frågor, som för normala människor är fullkomligt nördiga, men för tangoidioten, som oavbrutet söker den sanna tangon, ändå kan leda till hårda strider, till oförsonlig fiendskap eller livslång vänskap.
Låt mig börja från början. Den stompiga och smäktande finska tangon har inget med den argentinska att göra. Inte heller de som dansar tango i Let’s dance dansar den argentinska tangon, utan ballroom, som uppstod då engelsmän och amerikanare under och efter första världskriget omformade den improvisatoriska folkdansen tango till ett begränsat antal formaliserade steg och ett mer sedesamt rörelsemönster, utan närkontakt mellan överkropparna, som tvärtom fjärmar sig från varandra i en v-form. Ballroomtangon är en tävlingsdans, ingen socialdans, och musiken paren dansar till har förutom rytmen inget att göra med det oändliga raffinemanget i de stora orkestrarna från Buenos Aires under tangons storhetstid.
Men vad som är argentinsk tango, det finns det väldigt många uppfattningar om, speciellt bland tangoidioterna.
Alla kan enas om att den kommer från Buenos Aires (förvisso utövades tangon tidigt på andra sidan Rio de la Plata-bukten, i Montevideo, varför man bör avstå från att tala om argentinsk tango och i stället bör välja uttrycket rioplatensisk tango om man råkar ha sällskap av nån från Uruguay och inte väldigt gärna vill ha en smäll på käften). Men sen? Tangon idag är en global företeelse (och 2009 förklarad immateriellt kulturarv av Unesco). Det innebär att man som främling kan komma till större städer nästan överallt i världen och känna sig hemma på de lokala milongorna eller tangoställena. Eller inte. På nästan alla milongor, vart man än kommer, finns en uppsjö av dansstilar och idéer om vad tangon är. Men ändå gäller överlag att dansen i norra Europa är expressiv, utåtagerande, i södra Europa och i de gamla öststaterna mer intim och nära, vilket betyder att man tar hand om sin partner men också visar alla andra på dansgolvet hänsyn. I Berlin, som en del ser som Europas tangohuvudstad, har jag sett dansare krydda dansen med spektakulära hopp, vilket får paren framför och bakom att förskräckt hålla ett rejält avstånd (om de inte själva hoppar, vilket i själva verket är det mer troliga, åtminstone i Berlin), vilket skapar obalans i hela rummet och ett ojämnt, ryckigt dansflöde. Det är en tango där omfamningen eller kramen, den nära dansen hjärta mot hjärta i en ledig och elegant promenadstil, prisges för en lös, flexibel fattning, som underlättar snurrar, giros, och ger utrymme för yviga sparkar (boleos) och krokar (ganchos) med benen.
Många argentinare ur den äldre generationen som ännu minns tangons storhetstid, ”guldåldern” – epoca del oro, de två decennierna före militärkuppen 1955, då Júan Perón störtas av en militärjunta som energiskt motarbetar den folkliga tangon – avfärdar en sådan utåtriktad tango som ”tango för export”. Inte utan rätt. Det var i Paris, senhösten 1983, som tangon återföddes, ett halvår efter det att den sista militärdiktaturen fallit i Argentina, vid en tidpunkt då tangon som dans nästan helt dött ut. Nu får lågbudgetshowen Tango Argentino löfte om en veckas speltid på ett nyrenoverat operahus med en lucka i kalendern och blir mot alla odds en megasuccé. Showen, som med skilda ensembler kommer att turnera världen över i tiotalet år, får en rad självständiga efterföljare, där professionella dansare konkurrerar om publikens gunst och övertrumfar varandra i koreografiska bravurnummer.
Om du har sett konståknings-VM är inte det första du tänker på att snöra på dig ett par skridskor och försöka dig på en triple Salchow, eller hur? I Västeuropa och USA saknades alla kunskaper om tangokulturen. Ändå ville den medelklass som hade råd att besöka Broadway och andra finare teaterdistrikt världen över efterlikna de dramatiska tangoposér den sett på scenen. Snart uppstår ett system, en tangokommers, som bygger på lika delar okunskap och smartness, på tangokitsch, exotism och drömmar om individuellt självförverkligande. Nybörjarnas dominerande önskan, att dansa en tango som ser mycket ut (tango escenario, en koreograferad tango, skild från den improviserade tango som dansas med andra på en milonga, tango salon), skapar en efterfrågan som snabbt efterkommes av självutnämnda tangolärare med ibland bara något års tangoerfarenhet (i själva verket fanns det knappt tangodansare alls att uppdriva 1983, inte ens i Buenos Aires).
Också om få blir rika på tangon har den alltsedan sin återfödelse i Västerlandet sålts in, som yta och projektion, med en ständigt ökande kommersialisering och stjärnkult. Idag kan tangogalningen som tröttnar på de lokala milongorna hemmavid välja mellan flertalet stora tangoevents ute i Europa, varje helg, med dans nästan dygnet runt och ibland med kurser och uppvisningar. Trenden har emellertid gått mot mer nerskalade veckoslut, utan workshops och stjärndansare, där den sociala tangon på liten yta står i fokus, och där dansare med yvigt utspel snart måste anpassa sin dans till alla andra på golvet, om de alls vill få dansa och inte ska bli utfrysta.
Det är på dessa både intima och storslagna dansfester jag fått störst behållning av tangon, och det är där som jag utvecklat min fundamentalistiska inställning till dansen, vilket gör mig lika odräglig i Stockholms tangovärld som Erasmus Montanus i sin hemby. Men trots att jag vet att det går att dansa sann tango också i vår del av världen, ibland till och med i Stockholm, och trots att jag redan vet ungefär allt som man behöver veta om tango – i synnerhet den argentinska – stiger jag, mitten av mars i år, på British Airways flight från Heathrow till Buenos Aires en sen tisdagskväll.
Det är på dessa både intima och storslagna dansfester jag fått störst behållning av tangon, och det är där som jag utvecklat min fundamentalistiska inställning till dansen, vilket gör mig lika odräglig i Stockholms tangovärld som Erasmus Montanus i sin hemby.
De flesta turisterna från det rika norra halvklotet reser till Argentina under sommaren, i december till februari, då det är vinter i deras hemländer. Själv lämnar jag tidig vår i Stockholm för hösten i Buenos Aires – men blir överrumplad av den nästan brutala morgonhettan utanför flygplatsterminalen (att de 1 600 spanska kolonisatörerna som anlände på 16 skepp i början 1500-talet benämnde det lilla gudsförgätna träsket där de slog ner sina bopålar Buenos Aires, ”de goda vindarnas” hamn, må ha varit sjömansjargong – eller bara ett rått skämt). Många infödda Buenos Airesbor, porteños (”hamnborna”), överger staden under sommaren; för varmt, för trångt, för dålig luft, säger de, och väntar in bättre tider, då turisterna åkt och stan åter är deras. Många berömda tangoproffs från Buenos Aires tänker på samma sätt och förlägger sina utlandsturnéer till norra halvklotets vinterhalvår; jag kommer alltså vid en tidpunkt då de många tangoturisterna långsamt troppar av och de inhemska stjärndansare som är på utflykt drar hemåt.
Jag har bokat lägenhet i närheten av Plaza Serrano i Palermo Viejo, ett nordligt men centralt kvarter (barrio), som jag valt eftersom det ligger några kända tangoställen alldeles i närheten och eftersom området har rykte om sig att vara säkert, i en stad som haft stora problem med kriminalitet och rån. Läget var som värst efter 2001, då staten tvingades till drastiska nedskärningar för att betala stora lån till IMF och bland annat under en period av devalvering införde uttagsrestriktioner på bankerna, vilket ledde till att vanligt folk förlorade sina besparingar (under en tid levde över hälften av argentinarna under fattigdomsgränsen; ironiskt nog var det under denna osäkra eländestid, när utlänningar fick hur många pesos som helst för dollarn, som den ditintills nästan obefintliga turismen tog fart).
Palermo Viejo är fullt av designerbutiker, konceptbarer, restauranger och påminner om vilket gentrifierat storstadsområde som helst, typ Sofo på Söder i Stockholm. Här är husen låga, gatorna smala (”pittoreska kvarter” heter det på resemagasinslingo) och den enkla standardfrukosten med medialunas och café con leche sämre och dyrare än på andra ställen.
Inte så mycket tango, skulle man kunna säga. Verklig tango är storstadsmässig, mondän, men också demokratisk, folklig. Centrum av det moderna Buenos Aires, som efter mönster från baron von Hausmanns Paris breder ut sig mellan räta jätteavenyer österut, från den gamla för länge sedan nerlagda hamnen med tågstationen i Puerto Madero vid Rio de la Plata: det är tango, på samma gång anonymt och djupt personligt, impregnerat av historia, berättelser, myter.
Det var här, i stadens mitt, som dansare från stadens alla utkanter dansade och festade i övermått, med en ojämförlig peak under 1940-talet, då tiderna var goda och alla hade råd. Tangon var förvisso stor också i ytterområdena (arrabeles). Här var dansen ofta hemmahörig i den lokala kultur- och idrottsklubben (club social y deportivo), där medlemmarna under danskvällarna energiskt sabbade för våghalsiga inkräktare från andra distrikt, ibland med personskador som följd. Utrymmet på golvet var större, vilket bjöd in till en yvig och mer konkurrensbetonad dans, det som gamla porteños benämnde tango orillero (”tango från förorterna”).
Men i centrum, där möttes dansare från stadens alla hörn över klassgränserna, som i Buenos Aires är inskrivna i geografin: de rika i norr (1871, då gula febern grosserade vilt, lämnade eliterna hals över huvud sina kolonialhus i Constitución strax söder om centrum för avskildheten i Barrio Norte, ”det norra kvarteret”) och de fattiga i de södra slumdistrikten San Telmo och La Boca. Många kaféer och konfiterior med självaktning erbjöd förstklassiga tangoorkestrar också på dagtid, och på kvällarna fylldes de stora teatrarna och kabaréerna – Maipo, Politeama, Broadway, legendariska Tabarís et cetera – med dansare från stadens alla hörn; ännu klockan fyra på morgonen rådde full trängsel ute på paradgatan Avenida Corrientes, veckans alla dagar! Här var dansen, till skillnad från i förorten, kosmopolitisk, demokratisk, hänsynsfull: en elegant salongstil på liten yta var vad som gällde, och dansarna respekterade det sociala regelsystem knutet till dansetikett som utbildas under denna tid. Samma konventioner gäller outtalat på många tangoställen än idag – men med den fundamentala skillnaden att du förr i tiden handgripligen åkte ut från milongan om du bröt mot reglerna, under det att du idag helt utan konsekvenser kan bete dig som en fullblodsidiot, till och med vinna uppskattning för det (exempelvis i Berlin).
Tre veckor i Buenos Aries, det är ingen lång tid för en tangoidiot som vill dansa, varför jag avstår från sedvanligt turistande (i stället upplever jag Buenos Aires by day huvudsakligen genom böcker och bilder på nätet, som jag tar del av före och efter min vistelse). Inte heller vill jag fraternisera med den klick tangovänner, varav några från Sverige, som redan är här. De har en mer otvungen attityd till tangon än jag, och uppsöker frivilligt, ibland flera gånger om dagen, det uppbud av kurser som tillhandahålls av en av de största, nyare tangoskolorna här i stan, en skola med café, kläd- och skobutik, en skola som producerar egna shower och lär ut rörelsedynamiska principer enligt moderna metoder, komplett för alla nivåer och intressen, inklusive yoga för tangodansare. Jag ser på fundamentalistens vis klentroget på tangoläreri (speciellt när det bygger på principer hämtade från annan dans, som kontaktimprovisation eller modern dans) och föredrar att sova bort dagarna och dansa kvällar och nätter. På så sätt behöver jag inte konfronteras med mina brister som dansare, och kan ge mig ut i det sociala spelet på milongan helt utan mindervärdeskänslor.
I pausen mellan låtarna och en bit in i nästa är det kutym att släppa omfamningen och småprata; en svår uppgift för mig, som olikt de flesta andra tangoidioter ännu inte lärt mig mer än ett par hundra spanska ord.
”Pobre yo! Que solo estoy! Como se muere de amor?” Orden kommer i ögonblickets ingivelse. Jag är på legendariska Salon Canning, kanske den mest välbesökta milongan i hela Buenos Aires. Trots sin brokiga skara dansare i alla åldrar från jordens alla hörn är det bara några nyfikna turister som inte känner till de traditionella koderna. Själv är jag en mästare på dem, det är i vart fall vad jag inbillar mig, i plötslig hybris. Mittemot mig står Daisy, vi har känt varandra i ganska exakt tre minuter, tiden för nästan alla tangolåtar i standardrepertoaren, och det enda jag vet om henne är att hon är en av de bästa dansarna jag dansat med, nånsin. I pausen mellan låtarna och en bit in i nästa är det kutym att släppa omfamningen och småprata; en svår uppgift för mig, som olikt de flesta andra tangoidioter ännu inte lärt mig mer än ett par hundra spanska ord. Daisy tittar oförstående på mig i några sekunder innan hon fattar och brister ut i ett gapskratt.
”Stackars mig!” ”Vad ensam jag är!” ”Åh, hur kan man icke dö av kärlek?” är alla kända tangosånger med stora orkesterledare från förr (Carlos Di Sarlis orkester 1929; Lucio Demares orkester 1943; Alfredo de Angelis orkester 1943). Den ensamme mannen som försmäktar i sitt kyffe, övergiven av kvinnorna, med flaskan och en ömt vårdad minnesbild av mamma som enda tröst, med längtan hem i sitt bröst: här står den italienske immigrantens existens på spel, som i så mycket tangolyrik, med Carlos Gardels ”Mi noche triste” från 1917 som den stora sång som ensam påverkar en hel genre. Och verkligen: det är musiker, sångare, kompositörer och textförfattare med italienskt påbrå som skapar den moderna guldålderstangon som spelas överallt på milongorna än idag (brukligt är att spela tango från perioden 1930–1955, men absolut inte Piazzolla eller Gardel – de bland gemene man enda kända tangomusikerna, som emellertid inte alls är dansbara).
Också om alla är välkomna till tangon, överallt där jag varit åtminstone, är den moderna danstangon europeisk, vit, ungefär på samma sätt som Argentina idag, ett land som skiljer sig från andra sydamerikanska länder, där indianer, mestiser, kreoler, svarta utgör en stor del av befolkningen. Men i själva verket är tangon en hybrid. Dess historia börjar före den riktigt stora massinvandringen av italienare mot slutet av 1870-talet, då engelsmännen dragit järnväg över hela landet, indianerna mejats ner av kavalleriregementen, tysk- och spanskbördiga ranchägare med enorma lantegendomar mutat in hela Pampas för spannmåls- och boskapsproduktion i massindustriell skala, och det stora landet med de få invånarna var i akut behov av arbetskraft inför det förestående ekonomiska uppsvinget. Tangons förformer innefattar improviserade sånger till enkla folkmelodier, ”milongas”, med rytm från den populära habaneran (jfr habaneran i Carmen) som gauchos (”hittebarn”) och kringresande payadores (”sångfåglar”) tog med sig till slakthusområdet i San Telmo i södra Buenos Aires, när de måste ge upp sitt fria boskapsskötarliv på Pampas. Några av dem, afro-argentinare de flesta, utgör den äldsta generationens tangomusiker, de som först lärde sig att behärska tangons huvudinstrument, det tyska dragspelet och ”fattigmansorgeln” bandoneon. Tango: redan ordet användes för övrigt i Buenos Aires som beteckning på en plats, där de svarta träffas för att dansa. Stora trumorkestrar lockade från mitten av 1800-talet tusentals svarta att på ledigheten på söndagarna dansa candombe i Parc Ledesma i San Telmo; det var här, året är 1877, som vita genomstajlade smågangstrar från kvarteret, så kallade compadritos, bevistade de svartas dans, härmade den och tog med sig nya fräcka steg (det som på tangospråk kallas för cortes och quebradas) till de improviserade milongaställena, till de stampade jordgolven i tälten, till gatan, till innergårdarna i de tröstlösa och överfulla hyreskaserna (conventillos), där de nyanlända – så gott som uteslutande män, utan familj – dansade en blandning av europeiska modedanser som vals, mazurka och polka till en glättig och snabb, habaneralik musik.
Tangon är en nationell berättelse om skiftande argentinsk identitet, en historia om kön, klass och etnicitet – men på de bästa milongorna, som Salon Canning, är den först och främst dans, en dans som får dansarna på och utanför golvet att känna sig delaktiga i en högre gemenskap. I Sverige och Västerlandet är tangon ofta en affär för högutbildade, med en individualistisk syn på pardans – och hjärtat fyllt av prestationsångest. Många dansar i jeans och t-tröja, dricker vatten eller energidrycker i pausen och är uppe på golvet nästan oavbrutet för att praktisera stegsekvenser som de lärt in på alla kurser som de ständigt måste besöka, om tangolärarna på orten alls ska kunna få in några pengar. Milongakulturen med dess ålderdomliga koder ses mest som ett utanverk som stör den egna upplevelsen.
Här, däremot, är milongan en folkfest, som förenar över alla gränser. Arrangören för kvällen välkomnar alla gäster personligen, anvisar bordsplacering, snart är servitrisen på plats, och man kan i lugn och ro beskåda dansarna på golvet innan man gör upp planer. Jag ser åttioåriga damer med lösögonfransar, i kort-kort, solariebruna och med silikontuttar, äldre gentlemän som också när det är mycket varmt bär tredelad kritstreckskostym, unga killar som dansar med sin kusin. Här sitter världsstjärnor nästbords till hobbydansare, tangoturiser från Hongkong eller Örebro, och här – verkligen! – hör man sena kvällar, när stämningen är på topp, hur korkarna smäller när servitriserna slår upp bubbelvin, vilket får en lycklig, avspänd stämning av festivitas att sprida sig i hela lokalen.
Efter tolv dagars non-stop dansande på de mest kända milongorna, på Milonga de los Zotto, Salon Canning, El Beso och några till, har det lilla skavsåret plötsligt fått vänsterfoten att svullna, och jag får inte på mig skon. Jag tar en paus, och efter ett par dagars vila en taxi, till Boedo, ett centralt distrikt och klassisk tangomark.
Det är som en tidsresa bakåt, då tangon genomsyrade vardagen. Inne i bilen ljuder tangoradio, och när jag ska betala visar chaffisen i sin mobil youtubeklipp med en av sin barndoms stora sångare, Julio Sosa. Direkt från taxin kliver jag in i en pizzeria – och möts av guldålderstango i högtalarna. I den lilla prylaffären bredvid, med bric-à-brac och en byst av Gardel i fönstret, där ljuder Anibal Troílo, alla tiders störste bandoneoist och stor orkesterledare, av argentinarna kanske den mest älskade av de alla, eftersom han som typ personifierade porteñon: världsvan, uppsluppen, jordnära och gatusmart. Och jo, här känner man till Corina de la Rosa, som har sin dansstudio innanför porten utan namnskylt alldeles intill.
Corina är en av Buenos Aires bästa tangolärare – den bästa, säger en del – och också om hon är mer än dubbelt så dyr som många andra ångrar jag inte en sekund att jag anlitar henne. På bara tre lektioner får hon mig att ändra min position, som förut varit lätt framåtlutad, på främre fotsulan, till en mer grundad, upprätt stil med svank i ryggslutet, och med tyngdpunkten på bakre delen av foten. En eftermiddag går vi över gatan till Homero Manzi, en stor cabarérestaurang uppkallad efter den kände textförfattaren, med kvällsshower, kypare i väst, högt i tak, tangomemorabilia precis överallt och, förstås, klassisk tango som bakgrundsmusik.
Corina dansade balett som ung men upptäckte tangon först som 23-åring, vid mitten av 1990-talet, då hon gjorde praktik på filminspelningen av The man who captured Eichmann, med tangofanatikern Robert Duvall som producent och huvudrollsinnehavare. Via en av skådespelarna lärde hon känna tangomästaren Nestor Ray, som hade lärt sig av de gamla under åren då tangon var underjordisk, från slutet av 50-talet och framåt. Själv tog hon inga lektioner, utan lärde sig, varje kväll, av gubbarna på anrika Club Sunderland, som inte ens under de svåra åren gav upp tangon. Till skillnad från de yngre killarna som växt upp på rock’n roll och inte fick till förningen visste de hur man dansade.
Corina suckar lätt uppgivet och säger på min ledande fråga att det inte är lätt att vara kvinna i tangon, inte som professionell; det är oftast mannen som får all cred. Ändå har hon själv, Milena Plebs och några till vunnit stort erkännande på egen hand, sedan de slutat att dansa i par med kända dansare (Julio Balmaceda resp. Miguel Angel Zotto). Hon ondgör sig en stund över tangokommersen som uppstod i kölvattnet av tangons återfödelse mot mitten av 1980-talet, då många med ens säljer in sig som stora tangohabitúer från en svunnen tid, och andra tränar som besatta för att få hänga med i planet till nån tangoshow i Europa, planet till en bättre framtid. Ändå har hon ingenting emot tangoturismen, tvärtom.
Tangodansarna som kommer till Buenos Aires är inte enkelt folk, utan bildade människor med ambitioner, öppna för samtal, intressanta, menar hon. ”Gå till Salon Canning i september”, säger hon, ”och du ser 50 övergivna stackare. Utan turisterna skulle tangon inte gå runt”. Jag vill inte gärna påminna henne om att alla tangodansare är idioter, alla, utan undantag, och pressar henne i stället med ledande frågor, tills hon medger att många tangoturister ändå tappat bort tangons essens, kontakten i paret, hjärta mot hjärta, i jakten på komplicerade stegsekvenser. Kan det ha något att göra med rädslan för fysisk närhet? undrar jag försynt. ”Nja, ni nordeuropéer har ett mycket friare förhållande till kroppen”, svarar hon artigt. En gång när hon var på det vida berömda El Corte i Nijmegen, Holland, där deltagarna lever, sover, dansar och äter nära inpå varandra under tangohelgerna, överraskades hon av att nakna män och kvinnor bekymmerslöst delade duschutrymme. Nåt sånt hade aldrig hänt i Argentina. ”Men här”, säger hon, ”kramas vi, och tar i varandra, hela tiden. Så är det inte hos er.”
När vi bryter upp är det sen eftermiddag och dags att göra sig iordning för kvällen. Jag styr stegen till ett ställe en bit uppåt stan, inte så traditionellt, med yngre och ambitiöst klientel. Det är fasansfullt. Också om många är väldigt tekniska är det få som dansar. Det ser mer ut som en fortsättning på stegsekvenser som övats in under dagen. Här har man bråttom, på och utanför golvet, i jakten på nästa danspartner, helst lite bättre än en själv, och då är det ju bra att alla kan se allt vad man lärt sig. Möjligen finns här färre dåliga dansare än på de stora traditionella milongorna, där klientelet är blandat. Å andra sidan skulle ingen där göra en figur bara för att visa att hen kan, utan bara om utrymmet och musiken kräver det. Det får mig att tänka på många milongor i Europa, där man dansar en tango som är på väg, en tango som inte hittat hem.
Dagen efter luftar jag mitt missnöje för Rauli, en professionell dansare härifrån som har stor erfarenhet också av dansen utomlands. Men även om tangon är en nostalgisk sång om exilen håller han med om att man alltid är hemma i tangon – om milongan är bra. ”Du borde komma tillbaka hit i vinter. Då är det bara dansare härifrån, och golvet ser helt annorlunda ut. Du skulle älska det!”, säger han. Men då är jag fast rotad i Stockholms tangovärld igen, där jag propagerar den sanna tangon för alla som inte vill höra på. Med längtan bort i bröstet. Stackars mig!
Fredrik Agell är fil. dr och medarbetare i Respons.
