Teknikens betydelse bestäms av icke-tekniska faktorer

Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee ger en bra skildring av informations- och kommunikationsteknikens utveckling men de tar för liten hänsyn till att teknikens betydelse är starkt villkorad av icke-tekniska faktorer.

Teknisk utveckling, ibland ett försummat område inom ämnet ekonomi, har mot bakgrund av de senaste årens framsteg inom informations- och kommunikationstekniken (IKT) på sistone ägnats ett antal populära verk som med olika ansatser söker greppa och förklara fenomenet ifråga och vad det betyder för världen och människorna. Med högst varierande kvalitet och akribi rör sig dessa böcker och artiklar från en nivå av ståplatsmässig supporterkör som jublande förkunnar Den Nya Tiden till riktigt intressanta och välskrivna texter. Den nyutkomna Den andra maskinåldern av Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee, recenserad av Lennart Schön i Respons nr 1/2015, ligger närmare den senare nivån.

Det grundläggande budskapet är att IKT nu har nått en inflektionspunkt, det vill säga en punkt från vilken utvecklingen tar en helt annan fart. Ett antal exempel på sådan ny teknik som för några år sedan enligt författarna skulle ha betraktats som science fiction beskrivs: förarlösa personbilar som går i allmän trafik, en dator som vinner över alla människor i frågesportprogrammet Jeopardy, en programvara som kan författa felfria nyhetsartiklar, robotar för fabriksautomation som kan programmeras av lekmän, olika innovationer baserade på maskinseende och datoriserad talförståelse, ”tillsammans med en mängd andra underverk som inte tycks likna någonting som funnits tidigare”. De flesta läsare hade nog gärna erfarit något mer om de övriga underverken, speciellt som de anförda exemplen vid en närmare granskning inte håller vad de i förstone lovar.

Låt oss se närmare på de förarlösa personbilarna, en teknik som ständigt återkommer i detta slag av texter och som tycks utöva en gränslös fascination på genrens skribenter. Faktum är att förarlösa bilar i dagens läge är mycket långt från att bli verklighet och detta av två skäl. För det första är det en väsent­ligen olöst utmaning att göra ett fordon som kan tillåtas att färdas autonomt i allmän trafik, frekventa framgångsmeddelanden från Google till trots. Enkelt uttryckt baseras ännu fordonen på sparad lägesinformation i färddatorn samt ett maskinseende som kräver mycket goda optiska förhållanden och som i nuläget inte säkert kan identifiera en människa. Med tanke på de krav som ställs på helt perifera funktioner i en personbil eller vilken maskin som helst som får säljas fritt och som utgör en potentiell risk för människoliv, är det inte särskilt realistiskt att ett för personbilsbranschen betalbart datoriserat förarsystem skall kunna uppnå en acceptabel nivå av verifierbar säkerhet. Det gäller inte bara den omfattande programvaran, utan även samtliga hårdvaru- och sensorfunktioner. Och för det andra, och detta är det betydligt viktigare skälet, är förarlösa personbilar snarast en teknikcentrerad innovation som åtminstone i nuläget saknar reell efterfrågan, om man bortser från synskadade. Den förarlösa personbilen löser inga problem och blir dyrare än en vanlig bil. Man kan heller inte bortse från att i dagens läge nästan all bilkörning är oavlönad, det vill säga har kostnaden noll.

Det beror delvis på en genomgående svaghet i de avsnitt som skildrar den nya tekniken; författarna tar för litet hänsyn till att ny tekniks betydelse är starkt villkorad av olika icke-tekniska faktorer.

Boken är trots detta i stora delar en riktigt bra berättelse om den nya IKT och författarna belägger att IKT, eller åtminstone delar av den, i rent utvecklingshänseende har nått en kritisk punkt, en inflektionspunkt. Däremot visar boken inte tydligt vilken ekonomisk betydelse detta kommer att ha. Det beror delvis på en genomgående svaghet i de avsnitt som skildrar den nya tekniken; författarna tar för litet hänsyn till att ny tekniks betydelse är starkt villkorad av olika icke-tekniska faktorer. Även om man i viss mån kan säga att teknikens och ännu mer teknologins utveckling (författarna verkar inte alltid skilja på teknik och teknologi) driver sig själv, gäller detta inte alls användningen av den, som till exempel är beroende av ekonomiska, kulturella, moraliska och kulturella faktorer. Det är centralt att inse att teknik, likt konst och vetenskap, är en mänsklig skapelse. Det finns ingenting deterministiskt i det hela, allra minst beträffande användningen av teknik, som är nära knuten till stigberoende, historiskt unika engångsförlopp. Om Frankrike hade varit litet snabbare med sin kärnkraftsutveckling och organisation hade Västeuropa i dag kanske haft en helt annan struktur på sin elförsörjning.

Ett ovanligt och hedervärt drag i boken är att författarna både framför en god produktivitetsutveckling i amerikanskt näringsliv som åtminstone ett argument för den ekonomiska nyttan av IKT de senaste 15 åren, och även identifierar en till viss del utebliven IKT-ekonomisk effekt som man ägnar en hel del utrymme åt att motivera, exempelvis genom att påvisa att IKT-revolutionen reducerar eller helt eliminerar kostnaderna för många tjänster, ett positivt ekonomiskt bidrag som dock inte syns i BNP-räkningen. Det är naturligtvis riktigt. Frågan är hur stor del i procent av BNP detta är. Den kan inte vara större än hela omsättningen inom den sektor gratistrenden gäller. Å andra sidan kan eliminerandet av olika överflödiga kontorsgöromål, byråkrati med mera frigöra nytt humankapital som kan användas av det nationella svenska ekonomiska systemet på ett mer produktivt sätt, till exempel för att fånga in skatte­smitare i utlandet eller att anställa fler bildade människor som exportsäljare. Vår nation har ett underskott på kompetent arbetskraft för vissa uppgifter och en IT-baserad rationaliseringsvåg inom administration och förvaltning är för vårt land i sin helhet enbart positivt. Att döma av aktuella problem inom polis, sjukvård, försvaret, Försäkringskassan etcetera, tycks dock just för tillfället den senaste informationstekniken snarast vara ett hinder för administrativ effektivitet.

Författarna betonar att IKT är en ”allmän” teknik som förbättrar många olika om­råden – faktiskt i mycket högre grad än någon annan tidigare teknik gjort. Denna enskilda punkt är i sig oerhört intressant och hade förtjänat mer utrymme. IKT har redan haft en helt revolutionerande verkan inom många sektorer de senaste 30–40 åren och det hade varit intressant att få läsa mer om det. Exempelvis hade det ju absolut inte varit möjligt att utveckla dagens IKT, och ännu mindre producera den, utan gårdagens IKT. Sam­bandet mellan lönsamma IT-investeringar och organisatorisk förnyelse beskrivs tydligt och övertygande, även om fler empiriska belägg hade varit önskvärt. En helt grundläggande poäng framförs tydligt: IKT är en teknik, eller en samling tekniker, som framöver har stor potential att omskapa diverse mänskliga verksamheter på ett i grunden oförutsägbart sätt som gör det mycket viktigt att man tar det på allvar, även från politiskt håll.

Ett av de sämsta avsnitten i boken är ett försök att förklara den starkt ökade ekonomiska ojämlikheten i vissa västländer de senaste 30 åren med IKT-revolutionen. Att detta inte stämmer generellt kan man visa empiriskt genom att påvisa sektor för sektor vad som har hänt. Skatter, monetär politik, privatiseringar, invandring av billig arbetskraft, handelsavtal, arbetsrätt är alla områden där IKT inte spelar en direkt roll. I detta avsnitt har boken tyvärr en smula karaktär av politisk PR. Författarna försöker också bortförklara globaliseringens roll i förstorandet av de ekonomiska klyftorna i vissa västländer, för övrigt utan att notera att globaliseringen delvis förutsätter den nya IKT. Författarna framlägger inte övertygande fakta för sin argumentation och tycks ignorera kända fakta om outsourcing; de verkar rentav svepande förneka att nya industriländer som Kina över huvud taget tagit över värdeförädling från andra länder.

Ett antal förslag till policy i slutet av boken har endast litet eller kanske ingenting att göra med tesen om en ”inflektionspunkt” för IKT. Författarna pläderar för höjda lärarlöner, satsningar på infrastruktur, stimulerande av nyföretagsamhet, smart invandringspolitik, nya ekonomiska livlinor för de sämst ställda som drabbats av ”teknologisk arbetslöshet”. Många läsare skulle nog tycka att dessa idéer är ganska goda, helt oberoende av huruvida IKT håller på att träda in i en ny, revolutionerande fas eller inte. Förslagen är också tämligen bleka, det vore lätt att hitta på mycket mer spännande idéer, inte minst sådana idéer som sammanhänger med sociala, ekonomiska och/eller säkerhetsmässiga ambitioner. IKT kunde hjälpa oss att skapa nya, lyckligare arbets- och boendesituationer, förebygga brott, spara enormt med energi etcetera. Sådana förbättringar är i regel beroende av politisk vilja och gör teknikens användning en fråga för våra riksdagsmän.

Det framgår tydligt att författarna ser den framtida effekten av IKT i samhällslivet uteslutande i ett perspektiv av olika marknadseffekter. Jag tror inte att den politiska högern, i varje fall utanför USA, skall vara så säker på att så blir fallet. Det är absolut möjligt att föreställa sig IKT i en roll som också verkar i riktning mot utökad offentlig styrning, en mer effektiv myndighetsutövning och större politiskt inflytande över samhälle, organisationer och människor – även utan ingrepp i den personliga integriteten i dystopisk stil.

Som boken visar är den möjliga nyttan av IKT beroende av vår intelligens, vår kompetens, vår arbetsförmåga – ingalunda konstanta faktorer. Användning av IKT, exempelvis för en förhöjd produktivitet, kräver ofta kunskaper, intresse och läggning för matematik, logik, teknik och naturvetenskap i vidare mening, just sådant som inom de flesta kulturer i dagens värld, undantaget de konfucianska, blir alltmer tunnsått. Ja, det stämmer att denna teknik är fantastisk, ja, den öppnar många möjligheter för oss – men huruvida vi vill, kan och klarar av det, är en helt annan fråga.