Till metropolen anländer man när alla coola människor gått hem

Om jag skulle välja ett ledmotiv till ungdomens vandringsår får det bli popbandet Spacemen 3:s klassiker Big City (Everybody I Know Can Be Found Here) från 1991. Ännu i dag, när livet svalnat i en stilla medelålder, kan jag höra Jason Pierces hypnotiska mässande: ”Big city, bright lights, cool, cool people”.

Hur jagade man inte efter det där? Hur ofta blev man inte besviken? Till metropolen anländer man typiskt för sent, när lamporna släckts och alla coola människor gått hem. I stället fastnar man bland de andra. De som inte är en del av atmosfären, utan förstör den när de blir för många. Det må vara turistskocken i Quartier Latin, hippieromantikerna i Haight-Ashbury eller optionsmäklarna i Williamsburg eller på Södermalm. Att uppleva de organiska ögonblicken när allting hände såsom de framskymtar i Jenny Danielssons, Magnus Halldins och Gustaf Marcus artiklar till detta Responsnummer är få förunnat.

Dagens flanörer har knappast tid att förlora sig i det flödande människomyllret.

Nu hör det till livet i en storstad att klaga på att den blivit alltför präktig, alltför själlös, eller tagits över av glädjelösa stadsplanerare i maskopi med cyniska marknadsaktörer. Men möjligen är problemen mer sammansatta denna gång. Som framgår av Erik Westholms ”I fokus”-essä om klyftan mellan stad och land är det som om själva motorn börjat hacka. Dels är det kostnaderna. Dagens flanörer har knappast tid att förlora sig i det flödande människomyllret. De tvingas jäkta runt på samma överhettade bostadsmarknad som alla andra. Dels är det tidens allvar. Nu saknas inte idéer om den gröna staden med allt vad det innebär av djärva arkitektoniska visioner och förståndiga konsumtionsmönster, men i slutänden är det svårt att befria sig från tanken att den urbana livsformen inte längre är förenlig med planetens framtid. Vår tids utopier, verkar det som, måste med nödvändighet utspelas bortom staden, i provinser som sedan länge är utraderade från framtidstänkandet. Kanske är det därför som den landsbygd som Erik Westholm finner i den svenska bokskörden rymmer så motstridiga budskap. 

Å ena sidan framställs landsbygden som en räddning. Det är där man finner vidsträckta skogar, biologisk mångfald och det enkla livet i samklang med IPCC:s senaste klimatrapport. Å andra sidan förebådar den katastrofen; det är utanför storstäderna populismen får fäste, där trångsynta ungkarlar i dieseldrivna pickupper skjuter vargar och envisas med att hugga ned träd och plantera monokulturer. Ur det urbankoloniala perspektiv som Westholm urskiljer är det inte alltid landsbygden i sig som förskräcker utan snarare dess människor. Det hänger liksom inte ihop, perspektiven skevar. Till detta skall läggas att Jason Pierces hypnotiska mässande knappast avtagit på senare år. Möjligen har volymen skruvats ned något snäpp. Men så länge det finns vindpinad glesbygd, dystra förorter, inskränkta bygemenskaper och anonyma villakvarter kommer ungdomar att resa på sig och vandra mot det glittrande ljuset. 

Ingen regionalpolitik i världen kan hejda den rörelsen.

Publicerad i Respons 2022-1