”För tjugo år sedan hade det här verket inte kunnat skrivas.”

Nu när det åttonde och sista bandet av Norstedts Sveriges historia föreligger har Respons låtit tidskriftens senior editor Alf W. Johansson, professor emeritus i historia vid Södertörns högskola, intervjua seriens huvudredaktör Dick Harrison. Blev detta stora projekt som han hade tänkt sig? På vilka sätt har denna omfattande syntes förändrat synen på svensk historia och samhälle?

Den åttonde och sista volymen i Norstedts Sveriges historia har nu utkommit och recenseras härintill av den tyske historikern Thomas Etzemüller och den svenske statsvetaren Tommy Möller. Sammantaget utgör detta verk den viktigaste händelsen i svensk historieskrivning på denna sida av tvåtusentalet, om inte ännu längre tillbaka. Det utgör en fantastisk källa till kunskaper och insikter om den svenska historien och kommer att bli riktningsgivande för lång tid framåt. Respons har talat med initiativtagaren och huvudredaktören för verket, Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, om hur han ser på det avslutade verket.

Respons: Nu när alla volymerna i Sveriges historia är utkomna, har det blivit som du hade tänkt dig?

Dick Harrison: Överlag är jag nöjd med hur böckerna har blivit utformade. Verket har lyckats sammanfatta mycket av de senaste femtio årens forskning, och presentera den på ett lättbegripligt sätt. Även syntesarbetet är jag nöjd med. Vad jag inte är nöjd med är den mediala responsen. En jättesatsning som denna borde ha fått större uppmärksamhet. Vi skulle ha välkomnat kritik, positiv eller negativ, men ignoransen och nonchalansen stör mig.

Re: Hur organiserades projektet? Fanns det allmänna direktiv eller fick varje huvudförfattare ta sig an sin uppgift efter eget skön?

DH: Både och. Det fanns ett direktiv som gick ut på att vissa självklarheter i modern forskning skulle beaktas, exempel att man inte skulle betrakta Sverige som en gammaldags nationell enhet utan som en del i världen och att socialhistoria och genushistoria och andra discipliner, som inte fanns tidigare, skulle komma i fokus. Sådana saker slog vi fast i ett tidigt skede i det så kallade vetenskapliga rådet där jag hade ett slags informell ordföranderoll. Det var ett demokratiskt projekt såtillvida att alla fick föra fram sina åsikter, men vi var också noggranna med att huvudförfattarna skulle få fria händer att utforma sin vision av historien. Det fanns inte något diktat att alla måste skriva på ett speciellt sätt. Det förekom en del kreativa konflikter när det gäller uppläggning och periodisering, men det blev aldrig verkligt skarpa motsättningar. Ingen hoppade av.

Re: Hur har projektet finansierats? Har forskningsråden bidragit?

DH: Nix, inte med ett öre. Projektet har helt och hållet finansierats av förlaget. Jag var i direkt kontakt med de stora förlagen och lyckades få Norstedt att acceptera det. Hade de stora forskningsråden varit det minsta intresserade hade det här verket kommit ut redan för tio år sedan. Det har inte saknats projektidéer eller vilja från forskares och förlagens sida att ge ut sådana här verk. Men de projekten utgick från en finansiering av forskningsråden och dessa sade alltid nej.

Re: Hur har verket mottagits av den bokköpande allmänheten?

DH: Den frågan skall ställas till Norstedts, men vad jag vet sålde de första banden mycket bra, sen har försäljningssiffrorna dalat. Men jag har inga siffror, det här är bara vad jag fått höra.

Re: Men uppstår inte en ny situation nu när alla banden föreligger?

DH: Vad jag hoppas är att folk förstår att historia är något som pågår. Det sista bandet som nu kommer kan inte bli annat än kontroversiellt, eftersom alla vuxna svenskar har facit. Och därmed får man ett konkret belägg på att historia är ett levande ämne, som hela tiden beror på urval och tolkningar och att det är vi själva som bestämmer hur urvalet ska göras. Kjell Östberg är inte gud, han är en människa med en åsikt och den kan man diskutera. Ger detta upphov till en diskussion om exempelvis individ och kollektiv i historien kan svensk historia få en nytändning. Det här är ju den första stora syntetiska översikten av Sveriges historia på nästan femtio år.

Re: Det föregående verket var Bonniers Den svenska historien som kom på sextiotalet. Hur skiljer sig det från detta verk i uppläggning och intresseinriktning?

DH: Upplägget är helt olika. Bonniers historia byggde på Sten Carlssons och Jerker Roséns universitetsläroböcker, vilket gjorde att mängder av artiklar fick skrivas i kompletterande syfte. Det gör att detta verk främst är användbart som uppslagsverk. Man kan i det inte se historikerns roll som skapare av det förflutna genom en urvalsprocess. Nu vill jag inte racka ner på Den svenska historien, det finns lysande utvikningar i detta verk, men man förlorade helhetsgreppet, syntesen. Den bild av 1800-talet som exempelvis Bo Stråth lägger fram med hjälp av övergripande teorier och utvecklingsprocesser kom inte fram i det bonnierska verket.

Re: Kan man säga att den syntetiska reflexionen inom den svenska historieforskningen har varit undervärderad eller kanske till och med underutvecklad?

DH: Vi skriver på tok för få synteser, delvis därför att de kräver så väldigt mycket kunskap och så mycken tid att läsa in. Men också för att det inte varit opportunt sett ur karriärsynpunkt. Svenska akademiker har undvikit denna genre för att inte sätta krokben för sin karriär. Synteser är svåra att skriva, de kräver en annan typ av språk. Du måste lära dig att skriva. För tjugo år sedan hade det här verket inte kunnat skrivas. Nu befinner vi oss på flera sätt i ett annat tidevarv.

Re: Du skriver i förordet till första bandet att vi måste utmana historien, ställa nya frågor och kräva nya svar. Vilka har de nya svaren blivit?

DH: Redan det faktum att forskares åsikter ställs bredvid varandra gör att nya frågor och nya infallsvinklar uppkommer.

Re: Alla banden håller hög klass, men mitt intryck är att det är det första och det sista bandet som är nydanande Det första genom att det ger en ny organisering av det arkeologiska materialet, det sista genom att det är det första stora försöket att syntetisera de senaste femtio årens historia?

DH: Ja, det stämmer. Det sista bandet saknar egentligen föregångare och när det gäller det första bandet inbjuder de många nya arkeologiska fynden till att bygga nytt. Men sänker man ribban lite, så finns det en hel del i de andra banden som inte tidigare lyfts fram. Man kan exempelvis titta på band tre (1350–1600). Där följs historien utifrån den demografiska utvecklingen, från nedgång i folkmängden med två tredjedelar till en uppgång igen. I stället för att sätta politik och kultur som en huvudförklaring sätter vi folkmängden. Det är en helt annan berättelse än tidigare. Ett annat exempel är band fyra som vi medvetet ville skulle skrivas utifrån ett finskt perspektiv. Den svenska stormaktstiden har skrivit av Nils Erik Villstrand, professor i Åbo. Du får på sätt och vis en helt annan berättelse med mer östlig slagsida.

Re: Har Din egen uppfattning om den svenska historien förändrats under arbetet med detta projekt?

DH: Jag måste beskrivas som allmänbildad i den svenska historien, jag har utgett ett fyrtiotal verk och skrivit i Nationalencykolpedin om alla epoker, så jag borde egentligen kunna det här. Men det är så fantastiskt mycket forskning som producerats och man kan inte läsa mer än en bråkdel av den. Genom detta verk känner jag att jag har ett helt annat grepp. Jag vet inte hur många gånger jag exempelvis tröskat igenom svenskt 1800-tal, men de stora sammanhangen faller bort, när man specialiserar sig. Det är syntesens charm att man tycker sig stå på giganternas axlar och ser nya horisonter.

Re: Finns det några särdrag i den svenska historien som du blivit mera medveten om under projektets gång?

DH: Jag skulle vilja hävda att de särdrag vi förr tyckte oss se har minskat. Det är många övergripande tendenser som man känner igen från den europeiska historien. Svensk absolutism passar lätt in i ett europeiskt perspektiv, Sveriges liberala utveckling på 1800-talet med fred och industrialisering blir inte särskilt orginell om man ser den i ett europeiskt perspektiv. Mycket av det som förr höjdes upp förminskas och blir ett slags regionala särdrag inom en gemensam vidare ram. Sedan återstår ändå några speciella svenska tendenser. En av dem är den fredliga inre utvecklingen, som startar redan på femtonhundratalet, det som Eva Österberg kallar det svenska samförståndstänkandet. Det blev färre uppror. Det uppstod en annan politisk kultur, där bönder tilläts medverka. 1700-talets svenska bonderiksdagsmän som Josef Hansson och Olof Håkansson har inga paralleller i den övriga världen. Det här fortsätter ju sedan och får dessutom en utrikespolitisk slagsida genom neutraliteten, vilken bidrog till att vi inte varit i krig på tvåhundra år. Man kan säga att både inom och utom Sverige är det ett mindre våldsamt samhälle som framträder. Det sätter Sverige i en särklass.

Re: Var detta en faktor som gjorde att Sveriges 1900-tal blev en sådan framgångshistoria? Var det samhällets sociala organisation, naturrikedomar, skickliga entreprenörer eller utbildningssystemet som bestämde utvecklingen? Kanske kan man till och med föra den så kallade svenska modellen tillbaka till Gustav Vasas organisering av den svenska statsmakten på 1500-talet?

DH: När jag läser detta verk får jag inte den uppfattningen. Man kan inte sätta fingret på en enskild variabel och säga att detta var orsaken till att det blev så och så. Däremot kan man se aktörer och individer som rör sig i sociala spänningsfält där de ibland får möjlighet att agera. Ta det här med uppfinnarindustrier. Vi hade visserligen råvaror, men det hade andra länder också, varför får Sverige plötsligt en mängd uppfinnare omkring 1900? Det finns ingenting i den svenska kulturen som säger att detta var något nödvändigt. Separatorn exempelvis – varför uppfanns den i Sverige? Den oscarianska kulturen gillade inte sådant. Det är väldigt svårt att försöka generalisera eller renodla den här typen av slutsatser, men skall man ta upp något som påverkar mest är det nog att vi i Sverige har kunnat utnyttja våra resurser permanent. Vi har en stark expansion även i andra länder, men de flesta måste kämpa i något krig. I Sverige har vi vid två tydliga tillfällen, vid 20-talet och på 40- och 50-talet, fått ett jättestort försprång. Vår kapacitet behöver aldrig gå ner för räkning och ta ny sats, vi blir aldrig ockuperade, vi tvingas aldrig bygga upp vår ekonomi som tyskarna. Skall man framhålla någon enskild faktor så är detta värt att framhålla.

Sedan går det inte att komma ifrån det faktum som jag redan berört att det i den svenska kulturen finns en tradition att inte gå ut med hötjuga eller armborst och ha ihjäl varandra. Det slutar i stället med kompromisser. Revolutionärerna är få jämfört med våra grannländer. De få vi haft har upplevts som lite kufiska, Hinke Berggren och liknande, de har inte uppfattats som mainstream. Mainstream i Sverige är att sätta sig ner och försöka skapa ett kollektivavtal. Det har gällt också politiskt, det har inte funnits den brutala hätskhet som man kan finna i Ryssland och Tyskland.

Re: Så Olof Palme som ledare blir ett slags avvikare i den svenska historien?

DH: Ja det skulle jag absolut vilja påstå, så upplevde han säkert sig själv också. Tittar man hur Palme agerar och hur omvärlden betraktade honom tycks detta stämma. Se bara hur han ofta misslyckas när han är som mest briljant. Det mest berömda exemplet är när han debatterar med Fälldin 1976; han vinner debatten retoriskt, men just därför förlorar han den. Men här är vi kanske ute på hal is. Att hitta den här samarbetsviljan är lätt. Att länka det till en förklaring är svårt. Men det är ett område där Sverige ofta sticker ut.

Re: Begreppet populärvetenskap är egentligen något som enligt min mening inte riktigt passar för de humanistiska vetenskaperna. I naturvetenskaplig populärvetenskap gäller det att översätta ett ofta matematiserat språk till ett ”vardagsspråk”. Populärvetenskap är där en klart avgränsad genre. Men finns det en liknande skarp gräns mellan vad man kallar populärhistoria och vetenskaplig framställning inom humaniora?

DH: I början av 1900-talet drog man inte en sådan gräns, men på 40-, 50- och 60-talet gjorde man det. Det blev en stor skillnad mellan den specialiserade vetenskapliga framställningen och andra genrer.

Re: Vår egen Erik Lönnroth lät vid ett tillfälle antyda att syntesen och den berättande framställningsformen egentligen var något som tillhörde skönlitteraturen. 

DH: Exakt! Som historievetenskapen såg ut på 70- och 80-talet var gränsen stenhård. I dag håller gränsen på att luckras upp igen så att syntesen, vad man ibland numera kallar tredje uppgiften – att föra ut forskningen till allmänheten – håller på att inkluderas i vad historiker skall ägna sig åt till vardags.

Re: Får jag avsluta med en mera personlig fråga? Du har ju en överväldigande produktion bakom dig. Hur organiserar du ditt arbete? Har du några speciella arbetsmetoder?

DH: Jag är professor på heltid. Det innebär att stora delar av mitt arbete går åt till att undervisa och handleda studenter. Jag har inte nedsatt undervisningstid för forskning. Men jag är arbetseffektiv och framför allt har jag lärt mig att skriva snabbt. Forskning ser likadant ut för mig som för alla andra. Men på 80- och 90-talet skrev jag faktiskt mycket för brödfödan, jag var en fattig student, jag skrev i uppslagsverk, jag lärde mig att hantera skrivandet som ett hantverk, ungefär som jag misstänker att en deckarförfattare gör. Jag kan få ner en text fort och få den att fungera. Sedan är jag en arbetsmyra. Jag går upp klockan fem på morgonen och har ett flertal projekt som jag håller i luften samtidigt.

Det tråkiga är att jag är tvungen att göra detta vid sidan av mitt arbete i universitetsvärlden. För att genomföra ett projekt som Sveriges historia har jag varit tvungen att bolagisera min fritid, bokstavligt talat, och lever i princip i den här skribentverksamheten tillsammans med min hustru, som jag anställt för att inte privatlivet skall haverera. Vanliga forskningsprojekten blir dyra genom de höga overhead-kostnader som universiteten tar ut. Det här är ett problem, där jag tycker att vårt svenska system motverkar sig själv och hämmar kreativiteten. ν

Intervjuare för Respons var Alf W. Johansson

Publicerad i Respons 2013-4