Med rätta konstaterar Nike Snijders en rad omständigheter som nyanserar den vanliga bilden av Luther som en av nazismens upphovsmän och nämner Luthers lärjunge Andreas Osiander (1498–1552) som ett exempel på dem som ställde sig på judarnas sida när de drabbades av grundlösa anklagelser under 1500-talet. Snijders upplysningar är mycket informativa och jag har inte något behov av att polemisera mot enskilda faktapåståenden i texten. Hon yrkar på att Luther bör kallas för antisemit och i anslutning till detta vill jag ge ett antal skäl till att jag alltjämt anser att detta begrepp blir missvisande om det appliceras på Luther.
Luthers språk är nästan alltid grovt, sett med nutida ögon. De omdömen som Luther fäller om judendomen har en karaktär som Lutherläsaren känner igen i hans omdömen om romerska katoliker, om muslimer och om 1500-talets begynnande frikyrkorörelse. Den enda grupp utanför sin egen som Luther omtalar i det som vi idag skulle kalla för ”civiliserade ordalag” är den ortodoxt kristna delen av den kristna kyrkan, eftersom han inte ansåg sig ha några teologiska skäl att kritisera denna.
Under sitt liv skrev Luther huvudsakligen två böcker som på ett principiellt plan handlar om hur kristna bör se på judendomen. I dessa båda talar han som präst och själasörjare och hans inriktning är på läsarnas andliga liv. Luther betonar i alla sina samhälleliga skrifter att det politiska ansvaret ligger på de världsliga härskarna och att han som präst inte har kallelsen att lägga sig i det politiska skeendet. Den bok som Luther skrev i sin ungdom, Att Jesus Kristus föddes som jude, ger en bild av judendomen som, i positiv mening, bryter mot den stereotypa senmedeltida bilden. I denna bok finns flera insikter om hur Jesus med Josef och Maria levde ett alltigenom judiskt liv, av den nåd som de gammaltestamentliga texterna förmedlar. Här finns flera uppslag som inte minst kyrkliga organ som i nutiden inte håller distans till antisemitiska krafter hade kunnat lära sig mycket av!
Inom forskningen finns en pågående diskussion hur allvarlig Luthers depression var vid tiden för den senare skriften, Om judarna och deras lögner. Flera hävdar att Luthers tillstånd var en följd av bipolär sjukdom. Boken är primärt riktad mot kristna grupper som influerats av judiska ”vanföreställningar”, t ex att även kristna måste fira sabbat på lördagen och ha denna högtid som veckans huvudsakliga gudstjänst. Det är fenomen av detta slag som Luther avser med ”judiska lögner”. Samtidigt är språket helt klart hätskt och personerna i Luthers närmaste krets försökte förhindra att boken spreds, eftersom den inte gav en rättvisande bild av gruppens gemensamma hållning. På grund av bokförläggarens iver spreds den dock i ett litet antal, men utan att få någon nämnvärd betydelse i den närmaste samtiden. Till svenska har den bara översatts två gånger; år 1934 och år 1943. Endast under en mycket kort tid har den har alltså nått de breda folklagren i Sverige.
Den moderna föreställningen om ’ras’ är okänd för Luther och inte ens i indirekt mening kan man argumentera för att Luther skulle se judars biologiska arv som sämre än andra människors.
När jag gör en skillnad mellan ”antijudiskhet”, vilket alltså är ett begrepp som jag medger hör hemma i samband med Luther, och ”antisemitism” hävdar jag inte att det första alltid behöver vara lindrigare eller mer ursäktligt än det andra. Det avgörande för bedömningen är förstås om påståendena är sanna eller åtminstone rimliga. För Luther var det så, att han personligen hade döpt ett antal judar och behandlade dessa som medkristna; som vilka andra människor som helst. Frågan gällde inte ras eller kultur, utan hur Gamla Testamentets skrifter ska tolkas. Den moderna föreställningen om ”ras” är okänd för Luther och inte ens i indirekt mening kan man argumentera för att Luther skulle se judars biologiska arv som sämre än andra människors. Tvärtom är arvsyndsläran, att alla människor i exakt samma omfattning föds i synd, en viktig bakgrund till den lutherska nådeläran, som säger att frälsningen endast finns hos Jesus.
För Snijders verkar det som om alla som skrivit en text som fått en roll i antisemitismens historia bör räknas som antisemiter. Jag kan ha en viss förståelse för detta analyssätt, men jag själv anser att detta breddar begreppet med följd att man därmed förenklar det personliga ansvar som bör vara knutet till en så allvarlig anklagelse. Exempelvis innehåller Nya Testamentet en rad yttranden (se t ex Joh 8:43–49, Matt 23:28–33 samt Upp 2:9 och 3:9) som utan tvekan har en roll i antisemitismens historia. Ska vi kalla även Jesu egna lärjungar, som själva var judar och skrev dessa texter, för antisemiter? Flera författare och musiker som levde före upplysningen (t ex Shakespeare och Bach) blir med detta synsätt antisemiter, liksom stora delar av författarna till den allmänkyrkliga liturgin (främst de avsnitt som har samband med långfredagsfirandet).
Detta är de viktigaste argumenten för mig. Jag tror inte att en antisemitstämpling av dessa företeelser hjälper nutidens och framtidens människor att utveckla de verktyg som behövs för att lära av historien. Under 1800-talet kommer, som Snijders klargör, termen ”antisemitism” in och jag håller med henne om att fenomenet har en äldre historia än så. Jag hävdar att den explicita användningen av denna term rimligen gör att vi kan ställa betydligt högre grad på exakthet när man talar om judisk tro från 1800-talet och framåt. Att gränsen mellan etnicitet, religion och politik inte är så lätt att dra i våra dagar som Luther utifrån sin tids koncept föreställde sig visar sig ju inte minst i den kritik som Svenska kyrkan återkommande får från judiska organisationer, trots att kyrkan själv anser sig skilja mellan den sekulära staten Israel å ena sidan och judisk tro och kultur å andra sidan.
Därför fortsätter jag, trots att jag i grunden har stor sympati för Nike Snijders hållning, att undvika denna term i samband med Luther och istället insistera på att ivern att avslöja antisemitiska tendenser istället bör riktas mot dem som lanserar politiska lösningsförslag i vår egen samtid.
Tomas Appelqvist är lektor i religionsvetenskap vid Karlstads universitet.
Kalla Luthers antisemitism vid dess rätta namn!
Luther ägnade sig inte enbart åt teologisk avgränsning mot judendomen, han piskade upp hat mot judar. Vi bör tala klartext om vad det rör sig om: antisemitism.
