Upprättelse av extatiska väckelserörelser 

Religionsutövning balanserar inte sällan på gränsen mellan välsmord byråkrati och ostyrig extas. En ung religiös rörelse som utmanar det etablerade kan tillåta sig utsvävningar, även om det innebär risktagande och nästan garanterat kommer att mötas av kritik. I en äldre och etablerad tradition finns strukturer för att skydda, bevara och avgränsa läror och praktiker och bieffekten kan bli att kreativiteten hämmas. Men om en ny religiös rörelse överlever kommer även den med tiden att institutionaliseras. I Sverige har det för det mesta inneburit att en väckelse blivit till en »frikyrka«. Men vad händer innan dess, innan kyrkobyggnader, regelverk, liturgiska ordningar och rekommenderade utbildningsvägar för blivande pastorer? Vad händer i mellanrummet mellan vision och kyrkoorganisation – och vilka möjligheter skapas där?

Antologin Ostädade väckelser – Modernitetens förtrupper handlar om just detta mellanrum. Kapitlen behandlar tidsperioden från mitten av 1700-talet till och med 1900-talet, även om den mest närliggande historien inte ges särskilt mycket utrymme. Syftet med boken är att fördjupa förståelsen av hur det moderna samhället växte fram, genom att inkludera perspektiv från den folkrörelse som väckelsen utgjorde.

De fyra redaktörerna – Sune Fahlgren, Joel Halldorf, Erik Sidenvall och Cecilia Wejryd – har strävat efter att lyfta fram väckelserörelsernas normbrytande potential och gör detta med hjälp av det vardagliga begreppsparet städat/ostädat. Det ostädade får stå för ett tillstånd där någonting tycks ha hamnat på fel plats, eller i alla fall på en annan plats än vanligt. Det finns någonting som stör. Det kan vara obekvämt, men här handlar det ostädade framför allt om nya möjligheter.

I fjorton kapitel gör de medverkande författarna, som är verksamma forskare inom olika discipliner, upp med en historieskrivning som fokuserat på de städade väckelserörelserna. I stället för segrarnas historia ryms i boken berättelser om människor som förlöjligades i sin samtid och berättelser om rörelser som inte överlevde. Delvis samma berättelser tecknar bilden av hur kvinnor tilläts ta plats, och om hur ideal om individuella fri- och rättigheter tog form. Utgångspunkten är att religiösa miljöer som befann sig på gränsen till det accepterade fungerade som »experimentverkstäder« för det moderna samhället. Det normbrytande (»ostädade«) beskrivs som en förutsättning för förändring. Som teoretiskt perspektiv är varianter av detta väletablerat inom många discipliner, men har tidigare ofta lyst med sin frånvaro i de svenska kyrkohistoriska och praktisk-teologiska diskussionerna. 

I en tid som fortfarande ser misstänksamt på religionsutövning och då framför allt på religionsutövning som är ›för mycket‹ – för religiös – behövs påminnelser om de möjligheter det normbrytande för med sig.

Bokens kapitel är indelade i fyra övergripande delar: om väckelserörelserna som möjlighetsrum, om väckelserörelserna och moderniteten, om städat och ostädat i väckelsen, samt den sista delen, kort och gott kallad »Bortstädat«. Denna del innehåller enbart ett kapitel – jag återkommer till det. I den första delen, som är den mest sammanhållna, är kvinnor i centrum för diskussionerna. Här diskuteras hur väckelsen kunde skapa handlingsrum för kvinnor, liksom hur detta utrymme minskade när rörelserna blev mer etablerade. Här lyfts hur kvinnor tog och gavs utrymme i de löst sammanhållna rörelserna, där om inte annat brådskan inför Jesu snara återkomst gjorde att alla goda krafter behövde tas i anspråk. Om andlig inspiration och Guds kallelse till enskilda individer förstås som överordnat sådant som ämbeten och sakrament finns det färre strukturella hinder för kvinnor att kliva fram som predikanter.

Detta sågs dock inte alltid med blida ögon av omgivningen, vilket gör det värt att påminna om att det inte enbart var rörelsernas ostädade karaktär som möjliggjorde kvinnors aktörskap. Kvinnors aktörskap var också en anledning till att rörelserna överhuvudtaget uppfattades som ostädade.

Pietism och väckelse förknippas ofta med känslosamhet och irrationalitet – och därmed också med historiskt vanligt förekommande föreställningar om (ostädad) kvinnlighet. Av den anledningen vill jag särskilt lyfta fram Stina Fallberg Sundmarks kapitel »Kvinnor som strateger och entreprenörer«. Fallberg Sundmark, som är universitetslektor i kyrko- och missionsstudier, betonar spänningen mellan avvikande och kanske stötande väckelse och de yrkeskvinnor som inom den strävade efter att uppfattas som respektabla av det omgivande samhället. Väckelsens kvinnor var inte bara andligt inspirerade och känslofyllda predikanter utan också kompetenta entreprenörer. 

En liknande välbehövlig problematisering av dikotomin mellan ostädat och städat och den förgivettagna progressionen däremellan återfinns i Erik Sidenvalls, adjungerad professor i kyrkohistoria, kapitel om en grupp missionärer i slutet av 1800-talet, de fransonska kinamissionärerna. Dessa missionärer uppfyller på många sätt kriterierna för det ostädade – och var stolta över det, eftersom det i sig var ett uttryck för rörelsens autenticitet. Detta kunde till och med göra att man framställde sig själv som mer ostädad än man faktiskt var: »det städade kunde bo i hjärtat av det ostädade«. 

Urban Claessons kapitel »Privat kontra offentligt« är avgörande för antologin som helhet. Claesson, professor i kyrkohistoria, beskriver hur väckelserörelserna marginaliserades i det som brukar kallas det svenska folkhemsbygget och varför denna situation är unik för Sverige, också i jämförelse med våra grannländer. Väckelserörelserna sätts här in i ett större politiskt sammanhang. Detta hade gärna kunnat göras mer utförligt. Claesson diskuterar också hur spåren av dåtiden anas i nutiden. 

I Ostädade väckelser beskrivs väckelserörelsernas annorlundaskap som en katalysator för förändring och samhällsengagemang. Det avslutande kapitlet påminner om att en annan, huvudsakligen negativ, syn på väckelsen under lång tid varit dominerande. Jag tänker närmast på hur en förståelse av privat och offentligt som varandras motpoler har påverkat uppfattningen om pietismen som någonting avskilt från det övriga samhället, »en form av religiös egoism«. Claesson härleder förvisningen av väckelsen till det privata till inflytandet från liberalteologin under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet. Beskrivningen av dragkampen mellan olika kyrkosyner under denna tid ger en möjlig förklaringsmodell till spänningar som fortfarande är noterbara i den svenska kyrkligheten. 

Ostädade väckelser är ett välkommet och genomarbetat bidrag till samtalet om moderniseringsprocesserna i Sverige. Fokuset på väckelserörelser, och inte minst på de i sin samtid utmanande och därmed ofta nedtystade delarna av väckelsen, är välgörande. I en tid som fortfarande ser misstänksamt på religionsutövning och då framför allt på religionsutövning som är »för mycket« – för religiös – behövs påminnelser om de möjligheter det normbrytande för med sig. 

Samtidigt har jag svårt att helt skaka av mig känslan av att flera av författarna är ute på en mission att återupprätta de extatiska väckelserörelsernas skamfilade rykte. Som jag redan nämnt vinnlägger sig i stort sett samtliga författarna om att lyfta fram kvinnors roller. Det är nödvändigt för att kompensera för den stora mängd kyrkohistorisk forskning som så gott som uteslutande utgår från mäns berättelser. Men när väckelserörelserna framställs som en med tidens mått mätt utopisk värld för kvinnors emancipation är det svårt att låta bli att undra om det verkligen är hela bilden. Inledningskapitlet innehåller en välmotiverad kommentar om hur det som finns utanför institutionernas gränsdragningar och skyddsmekanismer riskerar att skapa utrymme för maktmissbruk. Trots detta saknar jag i flera kapitel en problematisering av de processer som beskrivs.  

Dagens kyrkliga uppstädningsprocesser i form av policy-dokument och utbildningar syftar inte sällan till att skydda samma minoritetsgrupper som i rörelsernas gryningstid kunde agera just tack vare det ostädade. I Ostädade väckelser lyfts historiska skeenden fram, snarare än nutida, vilket leder till att denna typ av paradoxer inte ges utrymme. Jag hade som nutida läsare önskat mig lite mer stöd från författare och redaktörer för att förhålla mig till det som påtalas av redaktörerna i inledningen: att såväl det städade som det ostädade har ett janusansikte.  

Med tanke på de utmaningar som antologiformen i princip alltid för med sig när det kommer till sammanhållande perspektiv, urval, disposition och spretighet är Ostädade väckelser en mycket välstädad bok. Den övergripande ambitionen, att söka sig till de excentriska och exstatiska utkanterna snarare än till centrum, fungerar väl och bokens disposition är tydlig och bjuder in till att läsa från början till slut, trots författarnas olika ingångar.