Hur ofta läser ni en bok på över 1000 sidor utan att då och då se efter hur mycket det är kvar? Jag har i alla fall gjort det nu. Boken heter The House of Government – A Saga of the Russian Revolution (2017), skriven av Yuri Slezkine, historiker född i Ryssland, men verksam i USA. Berättelsen är uppbyggd kring ett lägenhetskomplex i Moskva, färdigbyggt 1931, med över 500 lägenheter, som beboddes av viktiga funktionärer. Slezkine förenar elegant berättelser om människoöden med en övergripande tes om bolsjevismen. Den var enligt honom en variant av den millennaristiska tradition som går tillbaka till Bibeln. Allt elände ska utplånas genom ett våldsamt förlopp, varefter världen reser sig pånyttfödd. När tusenårsriket inte infann sig efter revolutionen började bolsjevikerna leta efter illvilliga krafter som bedrivit sabotage. Många av dem som bodde i lägenhetskomplexet blev både offer och bödlar.
Vid en första anblick tycks vi leva i en tid utan utopier och övergripande framtidsvisioner. Detta nummer av Respons visar sig till stora delar handla om denna situation, från Urban Lundbergs reportage från Moçambique, ett land som inte minst västerländska intellektuella en gång knöt stora förhoppningar till, över temasektionen, som diskuterar socialdemokratins dilemma, att framför allt på grund av globalisering och multikulturalistisk ideologi inte längre kunna skapa samma uppslutning som förr, till Lucas Gottzéns essä om högernostalgi och vänstermelankoli, som avslutar detta nummer. Högern längtar tillbaka till en tid när nationalstaterna var mer etniskt enhetliga, vänstern sörjer sin förlorade utopi. Ingendera förmår blicka framåt.
En fara med sådana renhetssträvanden är att de skapar ett klimat som inte gynnar intellektuell utveckling.
Betyder det att vi helt saknar utopiska idéer i dag? Det tycks mig som om det i deras ställe har uppstått ett slags mikroutopier, förhoppningar om att vissa områden eller dimensioner ska kunna renas från allt fördärvligt inflytande. Det kan gälla sådant som skapandet av trygga rum, rensning av språk och litteratur från delar av det kulturella arvet, eller befriandet av individen från all påverkan från etablerade normer. Dessa mikroutopier är inte revolutionära, de finner sig ganska väl tillrätta i det samhälle de förkastar (och vars stöd de ofta får). För debatt och forskning kan aversionen mot oliktänkandes närvaro emellertid skapa avsevärda problem, som vi pekade på i det förra numret av Respons.
En fara med sådana renhetssträvanden är att de skapar ett klimat som inte gynnar intellektuell utveckling. Elias Canetti skriver i sina anteckningar, samlade i Människans provins, om sitt bibliotek av oumbärliga fiender, såsom Thomas Hobbes, Joseph de Maistre och Friedrich Nietzsche. Att läsa dem vitaliserar och skärper honom. Ja, det skärper tanken att argumentera med sina motståndare på deras högsta nivå. Ingen blir klokare av att klistra etiketter på dem eller hålla för näsan när de dyker upp, dessutom förlorar man då förmågan att tala med och rentav påverka dem som tänker annorlunda.
