Sten Widmalm hävdade i Respons nr 5/2014 att svenska politiker har blivit uttryckslösa. Samma tendens till botoxifiering gör sig gällande inom undervisningen. Att föra en samhällsrelevant diskussion blir alltmer riskabelt och lärarna retirerar till en neutral professionalism i stället för att ta upp kontroversiella frågor som utvecklar kritiskt tänkande.
När jag första gången kom till USA för trettio år sedan slogs jag av en paradox. Tjänstemän vid immigrationsmyndigheten, på posten och de poliser man tack och lov bara behövde betrakta på avstånd, tilltalade såväl visumsökande som medborgare med Sir eller Madam. Första gångerna blev jag imponerad eftersom ”du”Sverige kändes litet mossigt, och det var ju trevligt att föräras med den titel som för mig som undervisats i brittisk engelska innebar både respekt och status. Men så snart ”Sir” allt som oftast visade sig vara prefixet för fraser såsom ”you should immediately step behind the yellow line” eller en uppmaning om att skriva under någon blankett som innebar rättslöshet i samband med ansökan om uppehållstillstånd, bleknade intrycket. Snart förstod jag att bakom ”Sir/Madam” kunde såväl indifferens som bottenlöst förakt dväljas.
Logga in på Respons
Här kan du som prenumerant logga in för att ta del av allt material på webben.
