Vad är djuret utan sin flock?

Som psykolog händer det att jag tittar på tv-serier om psykologer. Och i dessa serier händer det att huvudpersonspsykologen går och pratar med en annan psykolog om sina psykologiska problem. Detta sker ofta i serien In Treatment. Under ett avsnitt klagar terapeuten Paul över sin livssituation, varpå hans psykolog undrar vad mer han behöver, då han ju har kläder, mat på bordet och tak över huvudet. Psykologen, i rollen som patient, svarar moloket och litet uppfordrande på denna fråga: ”Jag har ett bo utan andra björnar – räknas det som bostad?”

Både jag och psykologpsykologen i serien dröjer svarslösa vid frågan. Ensamhet är svår att skildra, svår att tala om och att bemöta, särskilt med rationella argument. Det som drabbar i denna bild av den tomma björnkulan är att det känns så intuitivt fel och ledsamt. Det sorgliga, ensamma djuret. Det spelar mindre roll att björnar faktiskt lever sina liv till största delen utan andra. Varför känns ett djurs ensamhet mer ömkansvärd än en vuxen mans? Människan är ju trots allt en av naturens allra mest sociala arter. Det är någonting med djurets värnlöshet som sätter stopp för alla invändningar. 50-åringen ska väl ändå klara att leva ensam, kanske bör han till och med hylla sin självständighet. Han kan ju fylla sina kvällar med riktigt meningsfulla kultiverade aktiviteter och så slipper han höra andra tjata efter timmar med besvärliga patienter. Är det trist finns det säkert någon han kan ringa. Men vad är djuret utan sin flock?

Hunden har länge fått höra att hon är människans bästa vän. Människan har så svårt med vänskapen inom arten att vi har behövt gå i symbios med en annan art för att få kompisar. Att hundar har haft olika nyttofunktioner för människor genom tiderna döljer knappast det faktum att hunden behövs för att lära oss något viktigt om gemenskap och känslor. Det en hund kan ge är inte bara osviklig kärlek. Utöver förmågan att läsa av känslor och trösta tar den också förbehållslöst emot ömhet, utan en gnutta misstanke eller reservation. Och ett socialt människodjur behöver i minst lika hög grad ge omsorg, som att få.

I USA har det blivit populärt med ”emotional support dogs”, hundar som ger människor med psykiska besvär känslomässigt stöd. Personer med ångest, depression, PTSD eller andra tillstånd kan få ett läkarintyg på att de behöver en hunds sällskap – vart de än går. Lagen innebär att den officiella stödhunden får följa med på flyget, restaurangen eller i affären, utan att kunna bli nekad. Detta innebär i praktiken att människors behov av hundars vänskap erkänns framför djurallergikers behov att slippa utsättas för päls, och att psykiska diagnoser här övertrumfar somatiska.

Det amerikanska försvaret av individens rätt till jycke vilar kanske på samma individualism som rätten till gevär.

Man förstår att detta orsakat protester, då två stora patientgrupper har helt motstridiga intressen. Samtidigt tänker jag att det är en seger för insikten om människans otillräcklighet. Det amerikanska försvaret av individens rätt till jycke vilar kanske på samma individualism som rätten till gevär. Men det är i så fall ett enormt steg framåt i synen på rädsla och vilket skydd vi behöver. I stället för försvar mot ett inbillat hot utifrån, och en därmed falsk känsla av trygghet, behöver vi hantera en skrämmande tillvaro med hjälp av en annan varelses känslomässiga närvaro och tröst.

Hundens mindre utvecklade förmåga till analytiskt tänkande och språk står i relation till dess överlägsna förmåga till känslomässig närvaro jämfört med människor. En hund har därför inga neuroser, och kan varken vara patient eller psykolog. I stället har den en intuitiv förståelse för ensamhetens olycka och återföreningens glädje. Människor fortsätter älska och ingå flock med dessa djur för att vi behöver mer oförställda känslor. Och mindre av tilltro till materiell lycka och trygghet vare sig den symboliseras av hustaket, klädhöljet eller bössan. Kanske anas i Pauls fråga en längtan efter ordlös närhet, som djuret snarare än psykologen kan erbjuda. A house is not a home without an emotional support dog.

Publicerad i Respons 2018-6