Vad vilja den radikala konservatismen?

Ett par dagar efter riksdagsvalet i september mellanlandade jag på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris. Medan jag skyndade mot gaten för att hinna med mitt plan hann jag kasta ett öga på en tv med en fransk nyhetssändning. »Extremhögern går framåt i Europa«, stod det i versaler. »I Italien, Ungern, Polen och Sverige.«

Som flera journalister påpekade dagarna efter valet var man tvungen att ta del av utländska medier för att förstå det exceptionella i att en femtedel av svenskarna hade röstat på ett parti med nazistiska rötter. Här hemma tycktes ingen reagera. Även om man kan peka på ett antal faktorer bakom normaliseringen av Sverigedemokraterna torde den viktigaste vara att den etablerade borgerligheten nu har allierat sig med partiet. De högtidliga löftena om att aldrig samarbeta med Jimmie Åkesson har på bara några år ersatts av försäkringar om att Sverigedemokraterna är ett »seriöst« parti som, för att citera vår nyblivne statsminister, har en »gemensam färdriktning« med Moderaterna och de övriga borgerliga partierna. 

Det är detta politiska fenomen som den österrikiska journalisten och statsvetaren Natascha Strobl i sin nyöversatta bok kallar för »radikaliserad konservatism«. Den radikaliserade konservatismen innebär att gränsen mellan de traditionella borgerliga partierna och de högerextrema rörelserna suddas ut. Det finns enligt Strobl tydliga skillnader mellan konservatismen och fascismen; medan den förstnämnda ideologin vill bevara den rådande samhällsordningen strävar den andra efter att mer eller mindre våldsamt krossa den. Men det finns också likheter. Båda ideologierna är antiegalitära, antisocialistiska och orienterade efter tydliga maktordningar och hierarkier. »Förhållandet mellan konservatismen och fascismen är«, som Strobl konstaterar, »komplicerat.«

I ett historiskt perspektiv markerar den radikaliserade konservatismen ett brott med efterkrigstidens konsensus, som innebar att socialdemokratiska och borgerliga partier var överens om vissa grundläggande principer för hur motsättningarna mellan arbete och kapital skulle tyglas. Även om denna Saltsjöbadsanda började luckras upp redan efter Berlinmurens fall, identifierar Strobl 2008 som det år då politiken förändrades i grunden. Samtidigt som den globala finanskrisen resulterade i åtstramningar, arbetslöshet och ekonomisk otrygghet, intensifierades den kulturkamp som ytterhögern bedrivit i decennier. På kort tid blev nya rörelser och nätsidor, från Tea Party-rörelsen och Breitbart News i USA till Pegida i Tyskland och Génération Identitaire i Frankrike, viktiga inslag i kampen mot »politisk korrekthet«, invandring, mångkulturalism och ekonomisk omfördelning. I takt med att den nationalistiska retoriken skruvades upp växte högerpopulistiska och etnochauvinistiska partier över hela Europa. När Donald Trump 2016 valdes till USA:s president, skriver Strobl, »föll den sista pusselbiten på plats.«

Strobls andra exempel på den radikaliserade konservatismen är Österrikes före detta förbundskansler Sebastian Kurz, till skillnad från Donald Trump en doldis i sammanhanget. Blott 29 år gammal tog Kurz 2017 över det österrikiska folkpartiet ÖVP. På tio dagar ändrade han partiets färg från svart till turkos, bytte ut partistyrelsen och krävde att få gå till val under namnet »Liste Sebastian Kurz – die neue Volkspartei«. Genom en koalition med det högerextrema partiet FPÖ inledde han en skandalomsusad period som förbundskansler. Vid sidan av en hårdför retorik om att stoppa »islamiseringen« av Österrike och stänga landets gränser, utmärktes Kurz tid vid makten av korruptionsaffärer, falska vittnesmål och förskingring av skattemedel. Det hela briserade 2017, när han vägrade ta avstånd från det högernationalistiska Frihetspartiet (FPÖ) efter avslöjanden om att ministrar från partiet gått med på att sälja statliga kontrakt till utländska affärsmän i utbyte mot positiv nyhetsrapportering. Kurz försökte i det längsta hålla sig kvar som förbundskansler, men tvingades till sist att avgå.

Men vad är det egentligen som kännetecknar politiker som Trump och Kurz? Strobl menar att den radikaliserade konservatismen har sex kännetecken. För det första ägnar den sig åt överträdelser och brott mot de regler som styr politiken – både formella lagar och konstitutioner och mer outtalade konventioner som reglerar det politiska samtalet. För det andra karakteriseras den av ständiga försök till polarisering och ett upptrissat debattklimat, i vilket olika grupper – rasifierade minoriteter, migranter eller politiska motståndare – utmålas som fiender som måste besegras eller rentav utplånas. För det tredje kännetecknas den av toppstyrning med ett starkt fokus på ledaren, vars karismatiska eller arroganta utspel ersätter demokratiskt beslutsfattande och gräsrotsorganisering. För det fjärde attackerar den existerande samhällsinstitutioner, inte enbart genom att underminera rättsväsendet och sabotera för medier som granskar makten, utan också genom att skära ner på välfärden, i synnerhet för invandrare och andra grupper som inte ingår i majoritetsbefolkningen. För det femte stöper den om politiken till en medial teater, i vilken politiska sakfrågor och debatt mellan olika ideologiska positioner ersätts av en ändlös ström av utspel, provokationer och personangrepp. Slutligen frammanar den en »parallell realitet« av alternativa fakta, konspirationsteorier, mytbildning och rena lögner, som sliter sönder den gemensamt upplevda verklighet som det demokratiska samhället vilar på. 

Eftersom Strobls diskussioner om den radikaliserade konservatismen nästan enbart behandlar Donald Trump och Sebastian Kurz går de bara delvis att tillämpa på Sverige. Ändå finns mycket som har bäring även här. Det gäller inte minst delarna om polarisering, som Strobl framhåller som den radikaliserade konservatismens själva livsluft. I en intressant passage konstaterar hon att både nazismen och nyliberalismen bottnar i gränsdragningar mellan »vi och dom«: för nazismen handlar det om arier mot judar, för nyliberalismen om flitiga mot lata. »I den radikaliserade konservatismen smälter den traditionella högerextremismens fiendebilder samman med nyliberalismens«, skriver Strobl. »Man propagerar inte för en hård nationalchauvinistisk världsbild, utan knyter etnicitet, migrantbakgrund, nationellt och kulturellt ’annorlundaskap’ till klass. Det viktigaste är att framhäva skillnader.«

Det är svårt att läsa dessa rader utan att tänka på den svenska valrörelsen och de ständiga utspelen om olika åtgärder för att få kontroll över den rasifierade underklassen i förorten. Att adhd-tester av tvååringar eller »etniska kvoter« i bostadsområden aldrig kommer att genomföras spelar kanske mindre roll om det grundläggande syftet med dessa förslag i själva verket är att diskursivt dra en gräns mellan »oss« – laglydiga och produktiva svenska medborgare – och »dom« – bidragstagande eller gängkriminella invandrare i det som kommit att kallas för »utsatta områden«. 

Denna typ av polariserande retorik, och det rasistiska villkorandet av medborgerliga rättigheter som följer i dess spår, står på många sätt i motsättning till den (åtminstone på pappret) universalistiska välfärdsstat som växte fram i Europa efter andra världskriget. Men som Strobl påpekar mot slutet av sin bok kan den radikaliserade konservatismen inte besegras med nostalgiska återblickar mot en svunnen guldålder. »Varje försök att återfå ett gammalt romantiserat tillstånd slår över i en reaktionär pose«, hävdar hon. »Progressiva krafter som framför sådana krav drar undan mattan för sig själva.« Politiska rörelser som vill skapa ett alternativ till den radikaliserade konservatismen måste enligt Strobl utforska emancipatoriska möjligheter i framtiden, inte i det förflutna. »Det är«, som hon skriver, »dags att visa hur en postkapitalistisk värld kan se ut.«

Problemet med detta resonemang är att det bortser från hur materiella omständigheter kringskär den politiska föreställningsförmågan. Vi lever i en tid då kriserna avlöser varandra. 2008 års ekonomiska kris gav upphov till Eurokrisen, som avlöstes av »flyktingkrisen«, som efterföljdes av pandemin, som i sin tur ersattes av den pågående energikrisen. I bakgrunden hotar den största katastrofen av alla: den klimatkris som hotar att omintetgöra hela planeten. 

Det permanenta kristillståndet gynnar inte vänstern. Tvärtom ger det upphov till en pessimistisk och apokalyptisk känslostruktur som abstrakta visioner om en postkapitalistisk framtid har svårt att råda bot på. Känslor av rädsla, ångest och uppgivenhet är betydligt mer kongeniala med konservativa eller fascistiska berättelser om folkgemenskap, ordning och trygghet. Det är därför inte särskilt konstigt att den »konservativa revolution«, vars rötter Strobl lokaliserar i Weimarrepubliken, än en gång står för dörren, samtidigt som vänstern är oförmögen att staka ut alternativ.

Men politiken äger i slutänden varken rum i det förflutna eller i framtiden, utan i nuet. Om den radikaliserade konservatismen ska bli mer än en politisk dagslända, måste den komma med lösningar på de konflikter och problem som präglar samtiden. Den måste skapa bättre livsvillkor för merparten av befolkningen och inte bara för de elitgrupper som den håller om ryggen. Den avgörande frågan är därför om den radikaliserade konservatismen har något att komma med, bortom viftandet med falukorvar och populistiska paroller om »bristande vandel«. Det återstår att se.

Publicerad i Respons 4-5/2022.