Vem läser egentligen vem?

På färjan till Helsingfors råder en förströdd förväntan på däck. När en för sommaren välbekant regnskur närmar sig söker resenärerna med sina skvimpande öl upp de parasoller som finns utspridda lite här och var. Genom dörrarna skvalar rytmer och röster i en algoritmiskt riggad loop och blandar sig med sången från en ouppvärmd trubadur.

Vi har tagit plats vid ett bord under tak och jag tittar på en skärm på vilken sommarens drinkar med färgglada dekorationer flimrar förbi. Eller rättare sagt: jag försöker läsa texten intill bilderna på sommarens drinkar, men misslyckas. Det går bara inte, trots att jag har på mig mina glasögon. Men även om jag inte kan urskilja alla bokstäver och siffror som står där har jag i någon mening ändå läst och tolkat dem, och ett beslut har tagit form i min skalle. Jag tror mig veta vad jag vill ha.

I en nyskriven essä om läsning publicerad i boken Further Reading (2022) beskriver litteraturvetaren Steven Connor hur medieteknologiska förändringar under de senaste tvåhundra åren lagt grunden för ett textlandskap som brett ut sig i både stad och land. Våra ögon och öron matas med ständigt nytt material: affischer och annonstavlor, tidningar och ljudinspelningar, böcker och skyltar, samt inte minst dessa skärmar i alla upptänkliga former som vi numera omges av. Det pågår en »ockupation av rummet genom teckenförorening«, som den franske filosofen Michel Serres en gång buttert uttryckte det.

Läsningens materiella förutsättningar och diskursiva infrastrukturer har alltså skiftat i tid och rum. Det gäller även i dag.

Men textlandskapets utbredning i rummet föder även nya läsare. I sin underbara bok En historia om läsning (1999) återger författaren Alberto Manguel ett lycksaliggörande ögonblick ur sin barndom. Han satt i baksätet i familjens bil i 1950-talets Buenos Aires och insåg plötsligt att han kunde dechiffrera figurerna på en annonstavla intill vägen och förse dem med innebörd – att han förstod vad som stod där. Att han faktiskt kunde läsa. Med Connors terminologi skulle man kunna säga att Manguel i och med detta uppgick i den »läsandets ekologi« i vilken vi ständigt deltar utan att för den skull bana en egen väg. Connor menar att läsande kan liknas vid att tänka. Vi kan göra det avsiktligt, till och med systematiskt, utan att veta exakt vad vi gör eller hur vi gör det.

Det är med andra ord inte alldeles enkelt att säga vad »att läsa« innebär. Som redaktörerna till Further Reading, litteraturprofessorerna Leah Price och Matthew Rubery, konstaterar i sin inledning till boken är själva begreppet en högst »generativ« och betydelsealstrande term, som dessutom rymmer en hel rad motsägelser:

Läsning sker i medvetandet (du förlorar dig i böcker) och i kroppen (du ser, rör vid, luktar på sidan); läsning kan vara tyst eller ljudande, ensam eller social; […] läsning hjälper dig att känna empati med andra och att dra dig undan från dem; läsning är ett sätt att engagera sig i världen såväl som en flykt från denna värld; läsning kan förändra ditt liv eller inte åstadkomma något alls.

Saken kompliceras ytterligare av att läsning dessutom svarar mot en mångfald ganska olikartade handlingar. Att korrekturläsa ett manus är inte samma sak som att sluka en roman, vilket i sin tur skiljer sig från att läsa en bruksanvisning eller en dikt. Lässvårigheter som dyslexi skapar friktion och trösklar i de flesta texter och leder till en särskild läspraktik, som Rubery för övrigt undersöker i en annan nyutkommen bok med titeln Reader’s Block (2022). Och hur ska föregivna snabbläsare förstås? 

Medieteoretikern Marshall McLuhan menade att han bara behövde läsa bokuppslagets högersida, och att resten kunde rekonstrueras, medan litteraturprofessorn Harold Bloom lär ha kunnat absorbera en 400-sidig roman på en timme. Vad betyder läsning i fall som dessa? Och vad exakt ska räknas in i själva läsakten? Som den franske författaren Georges Perec betonar i en essä från 1970-talet, en av de vackraste texter om läsning som någonsin skrivits:

Att läsa är inte bara att läsa en text, att avkoda tecken, ströva längs raderna, utforska sidorna, genomkorsa en mening; det är inte bara den abstrakta föreningen av författare och läsare, det mystiska bröllopet mellan Idén och Örat, det är på samma gång bullret från tunnelbanan, rörelsen hos en tågvagn, eller hettan i solen på stranden och skriken från barn som lekt lite för länge, eller känslan av varmt vatten i badkaret, eller väntan på sömnen…

Allt Perec pekar på måste beaktas om man försöker sig på en förståelse av läsning som aktivitet eller fenomen. Det gäller kanske särskilt i våra dagar när talet om »läsandets kris« ekar i offentligheten och när en hel räcka avgörande företeelser som under århundradena kopplats samman med läsning anses vara hotade: kunskap, demokrati, medborgarskap, böcker, bibliotek, skola, skrivande med mera.

Läsningens materiella förutsättningar och diskursiva infrastrukturer har alltså skiftat i tid och rum. Det gäller även i dag. Om minskad tillgång till bibliotek och tryckta böcker i skolan har uppenbart negativa konsekvenser för en viss typ av läsning, har andra mediala omvandlingar i samtiden en mer tvetydig betydelse. Jag tänker på den läsning som är förenad med ljudböcker, datorspel och olika former av skärmläsning, från talspråkligt präglade textmeddelanden till multimodala inlägg på sociala medier.

Debatten om dessa fenomen har egentligen pågått sedan 1990-talet då litteraturforskare och skribenter som Sven Birkerts och Bloom beklagade bokens och litteraturens sönderfall i en glömskans och förströelsens bildskärmskultur, medan andra kastade sig in i en nyfiken analys av hypertexter och digital poesi. Lyfter man blicken kan debatten om de mediala omvandlingarnas inverkan på läsningen spåras längre tillbaka i tiden, till exempel till efterkrigstidens tv- och satellitlandskap, när McLuhan profeterade om hur världen bands samman till en »global by« genom modern medieteknologi och när bokens framtid blev föremål för en rad offentliga utredningar. Den romantiska syn på läsning som genomsyrar dagens debatt kan med viss ironi även jämföras med hur det kunde låta på 1600- och 1700-talet, en tid då fördömanden riktades mot den nu så omhuldade romanen, som man menade orsakade en grasserande bibliomani – främst bland kvinnliga läsare – med svårartade moraliska och sociala konsekvenser. Eller varför inte med den grekiska antiken, när införlivandet av det skrivna sågs som ett hot mot den personliga integriteten, vilket Jesper Svenbro elegant visat (se till exempel Myrstigar från 1999). 

Om vi med litteraturteoretikern Karin Littaus ord uppfattar läsning som en »historisk variabel och fysiskt betingad praktik«, ger det gångna bokåret en rad ingångar på svenska. I våras utkom en översättning av Irene Vallejos internationellt hyllade och personligt hållna essäbok Papyrus (2023), som nyfiket utforskar övergången mellan muntlig och skriftlig kultur och bokens framväxt och spridning över världen. Kort därefter publicerades den tyske kritikern och litteraturvetaren Lothar Müllers vindlande och intellektuellt mer djupborrande bok Vit magi (2023), vilken behandlar betydelsen av det livskraftiga papperet som underlag för skrivande och läsande. 

I tre stora avdelningar – »Papperet sprider sig i Europa«, »Bakom satsytorna« och »Den stora expansionen« – tecknar Müller ett myllrande panorama över detta material, som inte bara satt böcker och litteratur i rörelse, utan även lagt grunden till en veritabel kontinent av byråkrati och konst, handel och underhållning, privata och intima akter av de mest skilda slag. De senare får sin beskärda del i Vit magi, men inte minst handlar boken om papperets roll i litteraturen och om hur essäer, romaner och poesi genom historien gestaltat både sina estetiska och materiella förutsättningar. Att ta del av Müllers skarpa läsningar utifrån detta perspektiv, från Tusen och en natt till tysk romantik, från Robinson Crusoe till Balzacs mänskliga komedi, är omtumlande lärorikt och ett oavlåtligt nöje. 

Som Müller påpekar i sin prolog erbjuder boken dessutom en förhistoria till vår egen tids digitala lagrings- och cirkulationsmedier och därmed också till de läsakter som dessa materiella underlag lockar fram. Vi påminns om likheter och i än högre utsträckning om de kognitiva och känslomässiga skillnaderna mellan olika format. Även om det prasslar om dokumentet vi slänger i papperskorgen på skärmen är det vanliga papprets visuella och auditiva såväl som taktila och olfaktoriska effekter helt annorlunda – lukten från en tryckt bok är helt enkelt svår att återskapa i e-format.

Boken, denna doftande artefakt, liksom läsningen av den, spelar huvudrollen i en annan publikation i samma genre, tillika en av årets mest uppmärksammade fackböcker på svenska: kyrkohistorikern och kulturskribenten Joel Halldorfs Bokens folk (2023). Det är en välskriven och engagerad plädering för bokens och läsandets välsignelser, med sidoblickar mot vissa problematiska baksidor. En svaghet är dock att Halldorfs historieskrivning emellanåt slätar ut komplikationer och förbiser viktig forskning från senare tid.

Halldorfs resa inleds med skrivkonstens uppkomst i antiken och den fascinerande frågan om huruvida Jesus kunde läsa. På vägen passerar han sedan en rad bekanta stationer. Antikens bokrullar av papyrus och pergament avlöses av medeltidens kodex (inbunden handskrift) som enligt Halldorf blev ett behändigt format för det romerska imperiets subversiva kristenhet. Med tiden fostrade handskrivna böcker en kultur av medeltida läsare i kloster och på universitet, men också i andra församlingar där ljudande högläsare mötte lyssnande kollektiv. Via det gutenbergska boktrycket landar Halldorf till slut i en utdragen period av ökad alfabetisering, kapitalism, protestantism och individualism, som – enligt litteraturforskaren och jesuitprästen Walter J. Ong och andra med honom – också inbegriper födelsen av en ny, visuellt orienterad och mer analytisk läsare, för att uttrycka det kort.

Halldorfs historia är i så måtto ett fint kompilat av tidigare forskning. Boken behandlar även 1700- och 1800-talets bokmarknad och leder fram till dagens digitala miljöer och distraherade läsare. Analysen präglas av en tredelad begreppslig instrumentpanel. För det första beaktas formatet. För det andra betonas att olika läsgenrer i hög grad skiljer sig från varandra. För det tredje tar han fasta på de mediala eller litterära ekosystem som omgärdar skrivande och läsande och som villkorar samspelet mellan format, medier och institutioner som universitet, förlag och kritik. 

Att den sistnämnda kategorin är omfattande säger sig självt. Men det är också, bland annat, på denna punkt som senare forskning hade kunnat bidra med nyanserande inspel. Det är tydligt att Halldorfs huvudintresse – och styrka – faller inom religionshistorien och teologin. Exempelvis är det smått bestickande att den mer än halvsekelgamla Torontoskolan med katoliken McLuhan och jesuiten Ong som profilerade företrädare ges orimligt stort utrymme i förhållande till ny forskning kring röst, muntlighet och skriftlighet, som också grundligt problematiserat de ovan nämndas arbeten och idéer. Och det är märkligt att de senaste tjugo årens tankevidgande teoribildning kring medieekologier helt lyser med sin frånvaro, särskilt som ett av de viktigaste namnen inom detta fält är John Durham Peters, en forskare vars arbeten rymmer flera skarpsinniga analyser av kristendomens historia och praktiker.

Halldorfs ärende i Bokens folk är i första hand att lyfta boken och läsningen i relation till dagens krisdebatt. Här sällar han sig till en rad forskare som på senare år gett historisk resonans åt det samtida läget. Men i den ovan nämnda antologin Further Reading påminns vi om att det förflutna – såväl som det innevarande och kommande – är mer mångförgrenat än vad som ofta antas. Dess inledande del kretsar kring olika scener och platser för läsning. I en essä av antikforskaren Joseph A. Howley punkteras till exempel den klassiska anekdoten om det tysta läsandets ursprung i Augustinus Bekännelser från 300-talet. Här stöter den unge Augustinus och hans vänner på sin lärare, kyrkofadern Ambrosius, och häpnar över hur han med kodex i hand låter blicken löpa över sidorna – under tystnad. Det märkliga var dock inte att Ambrosius läste tyst, menar Howley, många gjorde det under antiken, utan att han gjorde det på fel plats, det vill säga offentligt. I en annan av bokens essäer begrundas det faktum att tullinspektörernas granskning av böcker kan ses som en form av »objektorienterad« läsning, vilket ger perspektiv på läsningens textuella och materiella sidor. 

Lika fascinerande är de delar av antologin som ägnas åt »stilar« och »sinnen«. Bland annat analyseras läsningen av tekniskt språk, vilket kan vara förfrämligande såväl som preciserande, liksom olika former av räknande (enumerative) läsning som observerar allt från siffror i texter till mängden av språkliga enheter (bokstäver, ord, satser). Den senare typen av läsning har fått ny energi inom dagens kvantitativt baserade digitala humaniora. En kontrast till denna maskinunderstödda praktik finns inom den så kallade postkritiken som utvecklats under de senaste femton åren och som snarare betonar den förkroppsligade läsaren och känslornas betydelse vid läsning. Litteraturvetaren Rita Felski och andra har fronderat mot en viss typ av kritisk närläsning och hermeneutik som velat avslöja dolda skikt i dikter och romaner för att i stället betona de affekter och begär som texter sätter i rörelse och vad som lockar och binder läsare till dem. 

Besläktade frågor reses i de essäer i volymen som undersöker visuella, taktila, haptiska och auditiva aspekter av läsning. Här närmar vi oss de sammansatta miljöer av intryck som Perec en gång lyfte fram, och som sätter förenklade tudelningar mellan koncentrerad och distraherad läsning i gungning. Läsningen rymmer alltid så mycket mer än en fokuserad tolkning av de bokstäver som uppträder på sidan; den inbegriper effekterna av typsnitt och sättning, papperets gräng och doft, volymens fasthet och tyngd, liksom alla de omgivande ljud och visuella upplevelser som ger kontur åt själva lässcenen.

En mer specifik inblick i läsningens kroppsliga och miljömässiga aspekter ges i den avdelning som zoomar in på den neurologiskt orienterade forskning som blomstrat under senare decennier och som granskar hjärnans aktivitet under läsning. Vilka delar av hjärnan gör vad när vi avkodar bokstäver? Kan avvikelser i de mönster som visualiseras förklara förmågor såväl som svårigheter att utöva sysslan? Eller för den delen: Vad innebär det egentligen att läsa en roman inskjuten i en magnetisk resonanstomograf?

Till de långvariga diskussionerna om läsandets filosofiska, etiska och politiska dimensioner kan alltså läggas en naturvetenskapligt kodifierad motsvarighet. Och inte heller denna är ny. För den som vill bekanta sig med den naturvetenskapliga läsforskningens moderna förhistoria kan ännu en nyligen utkommen studie uppsökas, med den talande titeln The Science of Reading (2023). Här granskar historikern Adrian Johns hur läsning i övergången mellan 1800- och 1900-talet blev föremål för både naturvetenskaplig och teknologisk forskning. Frågeställningen var densamma som beskrevs inledningsvis: Om läsning är en grundbult i modern kunskapsbildning och byggandet av demokratiska samhällen, borde vi väl kunna förklara vad läsning är, vad som sker när vi läser? Men utgångspunkten var mer tillspetsad kring förra sekelskiftet, vilket framgår av ett citat från 1908 av psykologen Edmund Huey: Vad gör vi med »ögon och medvetande och hjärna och nerver« när vi läser?

Fokus i Johns studie är primärt amerikanskt och tar sin början i tidiga experiment och tekniska apparater för att registrera, mäta och kvantifiera ögonens rörelser vid läsning (eye tracking), en forskning som vilade tungt på behavioristisk psykologi. Det sena 1900-talets informationsrevolution och framväxten av en kognitionsteori, visar Johns, problematiserade tidigare förenklade antaganden och pekade fram mot ovan nämnda neurologiska forskning, som i dag inte minst studerar läsning på skärmar och digitalt baserade gränssnitt. Historien sträcker sig alltså över flera discipliner och fält och mot slutet av boken betonar Johns parallellerna mellan den tidiga läsforskningen och de senaste årens utveckling. Då som nu omformades både samhället och människors uppfattning av sig själva. Då som nu bidrog en starkt verkande cocktail av kapitalism, medietekniska förändringar, demografiska rörelser och intensifierad produktion och cirkulation av information, till oro och rädsla men också till drömmar om framsteg och utveckling.

Att framstegsdrömmarna är mer ovanliga i dag behöver kanske inte framhållas. Ibland tycks också debatten om läsning fungera som metonymi för en mer omfattande kris i samtiden, och kanske på goda grunder. Läsningen och dess betydelse för självreflexion och kritiskt tänkande, bland mycket annat, framstår som väsentlig för att begrunda kunskapens former och villkoren för att vara och verka på en skadad planet som präglas av nyfascistiska regimer, sviktande demokrati, ekonomisk ojämlikhet, klimathot och krig. Frågan kvarstår emellertid, med ämnets komplexitet i färskt minne, hur argumenten och slutsatserna ska ta form. Exakt hur ska läsning definieras och vad ska försvaras i dess namn?

Ibland tycks också debatten om läsning fungera som metonymi för en mer omfattande kris i samtiden, och kanske på goda grunder.

När den amerikanske journalisten Nicholas Carr i en uppmärksammad artikel i The Atlantic från 2008 frågade sig om Google gjorde oss dumma, och i stort svarade jakande, byggde han delvis vidare på 1990-talets polariserande debatt om internets potentiellt skadliga effekter. I den uppföljande boken The Shallows (2010) utvecklade han sin ståndpunkt. Bok- och romanläsningens odling av egenskaper som eftertanke och empati ställdes mot skärmläsningens distraherade skannande och hoppande mellan text- och bildmiljöer. »En gång var jag en dykare i ordens hav«, konstaterade han, och drog sig till minnes Tolstoj, »nu rusar jag fram på ytan som en snubbe på vattenskoter.«

Carr fann stöd för sin tes i studier av webbdesign, vilka urskilde ett så kallat F-mönster vid skärmläsningen av webbsidor (med andra ord att vi tenderar att läsa i formen av ett F: hela första raden, sedan mindre på nästa, och sedan inget alls), såväl som i neurologisk forskning som pekade på internets negativa effekter på närminne och koncentrationsförmåga. Carrs problematik har dock underkastats en mer nyanserad analys av litteraturvetare som N. Katherine Hayles, vilka kontrasterat »hyperläsningen« på skärmar med bokbaserad närläsning. I dessa studier framhålls att böcker och skärmar ur evolutionärt och historiskt perspektiv främjat olika förmågor och fyllt olika funktioner. Medan närläsning har varit avgörande för att ta sig an komplexa fenomen som matematiska bevis och utmanande litterära verk har den flyktigare läsningens »hyperuppmärksamhet« varit viktig för att få grepp om informationsflöden och texter i en överhettad och immersiv medial miljö. 

De tidiga internetdebatterna utgör alltjämt en viktig bakgrund för de många och mångfasetterade diskussionerna av läsningen och dess framtid. I Further Reading efterlyser exempelvis Jessica Pressman – utifrån en reflexion kring litteratur som rör sig mellan tryckt bok, skärm, GPS-teknologi och botbaserade texter – en djupgående förändring i hur vi ser på den kritiska och kunskapsbringande läsakten: »I stället för behärskning, koherens och objektivitet av de slag som associeras med närläsning och hermeneutik, måste vi betona det affektiva, fragmentariska och ›desintegrerade‹«, skriver hon med eko av såväl Hayles som Felski.

I en nyutkommen antologi med den sakliga titeln The Digital Reading Condition (2022), som behandlar ljudböcker såväl som e-böcker och digitalt baserad litteratur, argumenterar de olika kapitelförfattarna för en differentierad analys som genom att beakta de multimodala, multisensoriska, immersiva och ambienta miljöer som bildas i och omkring olika slags verk kan ge andra perspektiv på och förhållningsätt till läsandet som praktik. Det säger sig självt att exempelvis ljudboken, för att lyfta fram ett dagsaktuellt exempel, genererar en annan estetisk ekologi än den tryckta romanen. Bara det att vi på samma gång kan »tillgodogöra« oss en roman och titta på träden i parken, de nedfallna löven, cyklisten som tvärbromsar, visar att det rör sig om två skilda uttryck.

Om man ser på läsning på detta differentierade sätt framgår också att tryckta böcker och digitalt baserad litteratur innebär två olika sätt att vara. Om Carlo Ginzburg en gång i en berömd essä liknade den läsande humanisten vid en spårsökande varelse, är det i dag snarare läsaren som blir spårad med hjälp av mediets ontologiska bas i kod och elektronisk infrastruktur. Läsare har förvisso alltid lämnat spår efter sig, vilket litteraturhistorikern Whitney Trettien konstaterar i en tankeväckande essä i Further Reading, där hon jämför 1700-talets ambitiösa anteckningsböcker, så kallade commonplace books, med de bokmärken och noteringar som vi lämnar efter oss i samtidens digitala böcker (ljud som text). Skillnaden är att de senare lagras av stora kommersiella aktörer och göder deras prediktiva algoritmer, som i sin tur ligger till grund för riktad marknadsföring samt formar preferenser och identiteter. Därmed sker ett kvalitativt språng:

Dessa teknologier drar på ett fundamentalt sätt om kopplingarna mellan rum, tid och texter … [när] läsaren inträder i affektiva feedback-loopar med opaka algoritmer som omformar texterna över tid.

En relaterad, rentav spöklik fråga är vem som egentligen läser (och skriver) i dag? Maskiner producerar varje sekund monstruösa mängder av bilder och ord som aldrig ens når ett mänskligt öga eller öra. Och produktionen av böcker av alla de slag är sedan länge intrasslad i den digitala teknologin. Decennier före AI och Chat GPT började hemsöka rubrikerna formulerade Friedrich Kittler saken på sitt sedvanligt drastiska vis i en av sina medieteoretiskt framsynta essäer:

Gud skapade människan genom att drömma henne. Men människan glömde Gud och skapade, genom att drömma dem, maskinerna. Nu glömmer varje maskin människan och drömmer om – vem?

N. Katherine Hayles, som diskuterades ovan, har med viss följdriktighet beskrivit samtidens böcker och läsning i relation till vad hon kallar »cybersemios«, det vill säga en metodologisk förskjutning i synen på läsandet som implicerar en diskussion av såväl hermeneutisk tolkning som algoritmiskt baserad informationsbearbetning och mönsterigenkänning. Ur detta perspektiv blir kognition och kunskapsbildning komplexa processer, i vilka mänskliga och tekniska agenser interagerar. Hon knyter här an till den biosemiotik som under de senaste decennierna studerat organiska processer på alla nivåer i termer av tolkning och som förutskickar nya, närmast planetära perspektiv på skrivandet, läsandet och tänkandet. 

Och kanske bör såväl kultur som det vi kallar natur infogas i detta ramverk? Till exempel är idén om att läsa landskap inte ny. Inte minst klimat- och miljökrisen påminner oss om att det finns såväl ontologiska och epistemologiska som etiska, estetiska och politiska skäl att tänka nytt kring det mänskliga varande, som inte bara frambringat kultur, utan i hög grad exploaterat planeten. Som den franske litteraturvetaren Yves Citton föreslagit måste kanske läsningen och särskilt dess kritiskt krökta varianter börja utforska ekologiska »alien loops«, som rör sig bort från det mänskliga i snäv mening. Men vad innebär egentligen detta? Vilka konsekvenser får detta betraktelsesätt ? Och skulle det i så fall fortfarande vara en fråga om att läsa?

Maskiner producerar varje sekund monstruösa mängder av bilder och ord som aldrig ens når ett mänskligt öga eller öra.

Kanske, kanske inte. Som konstaterades inledningsvis är läsning en generativ term, ständigt på väg att förgrenas och röra sig i olika riktningar, benägen att omfatta till synes motstridiga betydelser och ståndpunkter. Att dess aktionsradie vidgats med det generella läsandets ekologi av annonstavlor, reklam och filmer och annat som tagit form under de senaste seklerna råder inga tvivel om, och denna räckvidd tycks knappast sluta expandera. När den franske poeten Stéphane Mallarmé i slutet av 1800-talet arbetade på sitt omfattande projekt »Boken« gjorde han det i skuggan av nymodigheter som foto- och fonografi. Efterhand växte Mallarmés konception utöver de gränser boken som objekt vanligtvis förses med. Enligt konsthistorikern Anna Sigridur Arnar pekade Mallarmé ut ett slags skriftmiljö, en alternativ offentlighet, där ett fokus låg på »läsandets process« och där en sann demokrati av läsare kunde realiseras. Men lika lite som Walter Benjamin, som på 1930-talet antog att framtidens läsare skulle omvandlas till författare, kunde Mallarmé förutse vilken form 2000-talets mediala ekologi skulle anta. Eller vilka omvandlingar, utmaningar och kriser som väntade.

En kris betecknar en avgörande vändning, och sådana vändningar vimlar det alltså av i läsningens historia. Att påpeka detta innebär inte att dagens intensiva diskussion om läsning relativiseras eller förlorar i betydelse och kraft. Tvärtom: det visar hur betydelsefull denna praktik har varit och fortsätter att vara. Även om medier, former och debatter vittnar om att läsning förändras i tid och rum, kan och bör vi självfallet insistera på förvaltandet och kalibrerandet av vissa egenskaper och värden – kritik, fantasi, tankeflykt, förmåga att vända på steken – som på goda grunder har kopplats till verksamheten. Men vi bör reflektera kring vad vi avser med läsning och beakta de skillnader, trösklar och problem som alltid kan träda fram och träda i kraft. 

Italo Calvino konstaterade en gång på en bokmässa i Buenos Aires på 1980-talet, att »framtiden mycket väl kan inrymma andra sätt att läsa som vi inte kan ana« och att det vore »fel att förkasta varje teknologisk nyhet i namnet av ett hot mot humanistiska värden«. Men i nästa andetag betonade han dessutom:

Jag tror inte att läsning kan jämföras med något annat medel för lärande och kommunikation, eftersom läsning har en egen rytm som styrs av läsarens vilja; läsning öppnar rum för utforskning och meditation och kritisk granskning, kort sagt, för frihet; läsning är ett förhållande till oss själva och inte bara till boken, med vår inre värld och den värld som boken öppnar för oss.

Vid närmare granskning, kan Calvinos utsaga verka motsägelsefull. Men det är svårt att inte hålla med honom.