Venedigbiennalens kvinnodominans balanseras med storskalig gubbkonst

I slutet av april invigdes den 59:e upplagan av den internationella konstbiennalen i Venedig efter att arrangemanget skjutits upp ett år på grund av covidpandemin. 

Det mesta var sig likt under de inledande branschdagarna. Konstvärldens olika aktörer flyger in för att se, recensera, mingla och förhandla avtal. I år var dock antalet exklusiva lyxjakter som ankrat längs stadens kajer kraftigt reducerat, rimligen en direkt följd av ryska oligarkers beslagtagna båtar och frånvaro.

Åtminstone till den 15 juni omfattas Italien av krav på ansiktsmasker i offentliga inomhusmiljöer och krav på bevis om covidvacciniering för inträde i landet. Men sommaren är hett efterlängtad av den italienska turistindustrin och staden Venedig erbjuder åter ett digert utbud av upplevelser och konstutställningar. 

Konstbiennalen är öppen för allmänheten från april till 27 november 2022. Den omfattar två mycket stora lokaler för biennalens officiella utställning med mer än 200 konstnärer. Därtill visar ett stort antal länder egna utställningar i nationella paviljonger runt om i stan. Ett par koncentrerade heldagar rekommenderas för den som vill försöka se åtminstone det mesta utan akut stress.

I medias recensioner och reportage kring öppningsdagarna lades stort fokus vid de de påtagliga effekterna av kriget i Ukraina. Den ryska paviljongen stod tom och under övervakning för att inte vandaliseras, sedan de arrangerande ryska konstnärena valt att dra sig ur biennalen. Samtidigt gavs stort utrymme för protester och projekt till stöd för Ukraina.

Även den Nordiska paviljongen har fått massor av internationell publicitet. I stället för att som andra år rotera mellan Sverige, Norge och Finland har den nu övertagits av Sápmi. Det är ett lyckat grepp som sticker ut och ger paviljongen extra uppmärksamhet. 

Det är också ett elegant övertagande. Sápmis flagga vajar utanför och de nordiska landsnamnen på den vitputsade väggen vid entrén täcks av en näverflätad skärm som hänger ett par decimeter framför väggen – praktiskt och lekfullt, och tillåter en nyfiken besökare att kika in och läsa sig till paviljongens vanliga tillhörighet.

Så suddas nationsgränser ut, och de tre samiska konstnärerna Máret Ánne Sara, Anders Sunna och Pauliina Feodoroff fyller det vackra utställningsrummet. Särskilt Sunnas stora målningar och samlade dokumentation av myndighetskontakter konkretiserar hans familjs kamp för att kunna fortsätta med renskötsel.

En tredje omständighet som fått stor uppmärksamhet är att den kurerade huvudutställningen fullständigt domineras av kvinnliga konstnärer, varav många dessutom är icke-vita. Det är inget man i den officiella kommunikationen gör något särskilt nummer av, och det är ganska befriande även om årets inbjudna stjärnkurator Cecilia Alemani förstås mycket medvetet har gjort precis den utställning hon har önskat. 

Hennes tema, »The Milk of Dreams«, är hämtat från en surrealistisk barnbok och öppnar för flödande modersmjölk och kreativitet, upplösta gränser, olika typer av metamorfoser samt perspektiv på relationen mellan människa och planet. Alemani beskriver själv utställningen som optimistisk, trots att den tillkommit i en tid av oro, pandemi och krigstillstånd. 

 Det är ofta roligt och överraskande och inbjuder till nya bekantskaper med konstnärer, länder och sammanhang som inte är de vanliga i cirkulation på de »rätta« gallerierna och kulturinstitutionerna. Mängden namn kan möjligen bli litet överväldigande.

Sedan finns där förstås även kvinnliga tungviktare, som stadigt förankrar i de manliga konstnärskapens frånvaro, till exempel Barabara Kruger och Nan Goldin. 

Årets utropstecken, med deltagande både i huvudutställningen och med en imponerande separatutställning i den amerikanska paviljongen, är den afroamerikanska konstnärinnan Simone Leighs (född 1967). Hon har tilldelats biennalens stora pris, Guldlejonet, och i lokalerna i Arsenale – en konstvandring genom det gamla varvsområdets trehundra meter långa repslageri – möts alla besökare allra först av hennes mäktiga bronsbyst, Brick House. Leighs konstnärskap fokuserar på den svarta kvinnans liv och har en fysisk omedelbarhet som är påtaglig och drabbande. Det kan påpekas att Leigh även är den första svarta kvinnan att ställa ut i USA:s nationella paviljong, precis som Sonia Boyce också är det för Storbritannien.

Att biennalen för första gången visar fler kvinnor än män är förstås ett trendbrott. De manliga konstnärerna är dock inte förvisade från Venedig, tvärtom. Stadens prestigeinstitutioner är fyllda av äldre herrar med välkända namn och dyra prislappar. Georg Baselitz (född 1938) ställer ut på Palazzo Grimani, Bruce Nauman (född 1941) fyller hela Punta della Dogana och Anselm Kiefer (född 1945) täcker väggarna i några av de största salarna i Palazzo Ducale med fjorton enorma målningar med refererenser till venetiansk historia. Det är stort måleri – fast Kiefer arbetar också in föremål som skor, kläder, skottkärror och stegar i färgen – och det är storslaget så det förslår.

Parallellt med varje biennal tycks någon institution i Venedig alltid arrangera en stor och gärna kontroversiell utställning som blir allas stora samtalsämne, även om det inte nödvändigtvis enbart är för dess konstnärliga förtjänster. Just nu är det Anish Kapoors retrospektiva utställning som lockar och provocerar. Kapoor (född 1954) är en indisk-brittisk skulptör som slog igenom stort i början av 1980-talet. Hans mest igenkända verk är nog den 110 ton tunga och bönformade Cloud Gate (2004) av högpolerat rostfritt stål i Chicagos Millennium Park.

I Venedig delas Kapoors utställning mellan det klassiska museet Gallerie dell’Academia och ett helt eget palats, Palazzo Priuli Manfrin, som Kapoors stiftelse nyss har köpt för att hysa hans verk och studio. Utställningen rymmer många av hans äldre och oerhört fascinerande installationer med rödfärgat pigment, speglande material och välvda geometriska former, alltid installerade med en perfektion som är förtrollande, men även en serie nya verk som får många lätt chockade besökare att höja på ögonbrynen.

Det är kladdigt och kroppsligt, tar ingen som helst hänsyn och är omöjligt att värja sig mot.

Det gäller först en serie bokstavligen nattsvarta verk som bygger på teknologin för färgen Vantasvart. Det är en nano-teknologi utvecklad i England för försvarsindustrin, men som Kapoor 2016 – efter mycket kritik – säkrade ensamrätten till att använda i konstsammanhang. Den absorberar 99,8 procent av allt ljus med den dramatiska effekten att välvd yta sedd framifrån upplevs som helt platt eller som ett svart hål men tar form sedd ur en annan vinkel. Det är häftigt att se, men är det konst eller mest en gimmick?

Det gäller också en serie verk som är allt annat än diskret avskalade. Kapoor gillar det storskaliga och dramatiska. Flera salar är till brädden fyllda med stora vaxformer som liknar blodiga köttstycken. De åtföljs av ett antal målningar av blodiga kroppsöppningar som av en internationell recensent avfärdat med orden »the less said about them the better«. Jag är böjd att hålla med. Det är kladdigt och kroppsligt, tar ingen som helst hänsyn och är omöjligt att värja sig mot. Det är osmakligt, men samtidigt litet kul i all sin gränslöshet, ett verk av en konstnär som uppenbarligen bestämt sig för att trycka gasen i botten. Och det i sig är ju en sorts upplevelse att ta del av.