Vi måste tala om individens ansvar i klimatomställningen

Anders Hansson lyckas göra tydligt att moralfilosofin är en viktig del i omställningen till ett hållbart samhälle.

Utgångspunkten i Anders Hanssons essä är relationen mellan det individuella och det kollektiva, respektive mellan det moraliska ansvaret och egenintresset. Foto Muhammad Numan
21 november 2022
6 min
Recenserad bok
Ditt ansvar för klimatetEn moralfilosofisk essä
Anders Hansson
ad hoc, 2021, 152 sidor

Vad är klimatkrisen för sorts fråga, egentligen? Är det ett ekonomiskt eller ett fördelningspolitiskt problem, handlar det kanske i stället om risk eller möjligen förmågan att faktiskt urskilja vad som är en kris? Ska vi i första hand se det som något som ekologer, meteorologer och glaciologer ska ta hand om? Svaret beror förstås på vem man frågar och fler och fler räcker upp handen. Bokfloran om klimatkrisen dominerades tidigare med något litet undantag av naturvetare och journalister. Numera är det allt fler som vill bidra till diskussionen från sina respektive perspektiv. Det är en välkommen förändring för våra möjligheter att tackla det som har kallats mänsklighetens största utmaning. Moralfrågor har inte varit frånvarande, men heller inte de mest framträdande. Folke Tersmans bok Tillsammans – En filosofisk debattbok om hur vi kan rädda klimatet gavs ut 2009 och förra året kom Magnus Lintons redigerade volym Klimat och moral – Nio tankar om hettan.

Till denna utgivning sällar sig nu filosofen Anders Hansson med boken Ditt ansvar för klimatet – En moralfilosofisk essä. Som titeln antyder argumenterar Hansson för att det finns skäl att ta individuellt ansvar. Syftet med essän är att bena ut ett antal frågor som är centrala i klimatkrisen för att vi ska förstå dem bättre. Tanken är att en bättre förståelse för vad som driver den kan ge oss motiv att handla i vår vardag. Bortsett från att sambanden är mer komplexa än så – relationen mellan förståelse och handling är sällan direkt – är Hanssons ambition berömvärd. Han går igenom ett antal filosofer och några ekonomer som har resonerat om klimatkrisen och lägger särskild tonvikt vid Derek Parfit, som han tidigare översatt till svenska.

Essäns utgångspunkt är relationen mellan det individuella och det kollektiva, respektive mellan det moraliska ansvaret och egenintresset. Hansson återkommer på flera ställen till föreställningen att vi i grund och botten är egoister och att det är rationellt av oss att vara det. I bokens inledning presenteras det som det största problemet, sedan kommer han tillbaka till det i sin bakgrund till genomgången av hur Parfit ifrågasätter att det är rationellt att vara egoist, för att komma in på det igen i slutet av essän, där Garrett Hardins artikel om allmänningens tragedi refereras. I det senare fallet saknar jag uppgiften att Hardin själv ändrade inställning i denna fråga mot slutet av sitt liv samt uppgifter om den omfattande forskning som följt i spåren av Elinor Ostroms prisbelönta studier vilka pekar på att alla allmänningar inte alls är tragedier.

Men trots Hardins och Ostroms inflytelserika tankegångar är förstås egoismen intressant och hänvisas ofta till på just detta vis, nämligen att den existerar och förklarar vårt släktes oförmåga till vissa handlingar. Givet att den får en så stor förklaringskraft i Hanssons essä hade det varit intressant med en diskussion av just egoismen. Trots att den dyker upp på så många ställen i boken är jag inte säker på vilken hans egen ståndpunkt är, det vill säga om han menar att människan är egoist eller inte. I boken Tillsammans framhåller Tersman att föreställningen om egoismen är en ofta upprepad trop, men att framgångsrika samhällen snarare bygger på att vi samarbetar. Och i Rutger Bregmans I grunden god – En optimistisk historia om människans natur, som kom i svensk översättning 2020 och recenserades i Respons (4/2021), återfinns också ett problematiserande av egoismen. Här anar man en möjlighet att utveckla diskussionen ytterligare och fundera över de grundläggande premisserna.

Egoister eller inte, individuella utsläpp finns alldeles oavsett och är en utmaning för både klimatet och politiken. Hur ska man se på det individuella ansvaret? Hansson låter Walter Sinnott-Armstrong komma till tals, som menar att vår privata klimatpåverkan inte har någon betydelse. Så länge det är lagligt att köra en stor och bensinslukande bil behöver man inte avstå från det. Men Hansson ger honom utrymme mest för att sedan kunna tillbakavisa honom, bland annat med hjälp av Parfits resonemang. Det finns flera sätt att tänka, men slutsatsen för Hansson är densamma: även små utsläpp är fel, eftersom de tillsammans blir stora. Jag har inga invändningar mot den slutsatsen.

Kan man tillämpa Singers princip på en efterlängtad semesterresa till Thailand?

Hansson lyfter tidigt fram filosofen Peter Singer och det han kallar för »Singers princip«. Denna innebär att det är vår moraliska plikt att förhindra något ont om vi därigenom inte behöver »offra något av jämförbar moralisk vikt«. Detta är en intuitivt tilltalande moralisk hållning, som kan tjäna som vägledning för individens handlande, men det knepiga är förstås hur den skulle tillämpas i praktiken på vardagens många målkonflikter. Hur skall man till exempel avgöra vad som är »jämförbart«, och då särskilt i relation till den skada som små utsläpp orsakar tillsammans? Kan man tillämpa Singers princip på en efterlängtad semesterresa till Thailand? 

Frågan är möjligen felställd. Men kanske illustrerar den svårigheten att gå från det teoretiska resonemanget till den konkreta handlingen. I svensk kontext har man i exempelvis värjt sig mot att betrakta flygandet som en moralfråga. Detta negativa synsätt på individens ansvar är intressant och utmanande för ett offentligt samtal om vad som är rätt och fel att göra, både kollektivt och individuellt. Hur ska vi ta till oss moralfilosofiska resonemang om det finns en stark diskurs som hävdar att individuella – och förvisso lagliga – handlingar inte har med moral att göra? Anders Hansson svarar inte på den frågan, men hans genomgång öppnar för en fördjupad diskussion av filosofins roll i klimatkrisen. 

För att vara tämligen övertygad är Hanssons text stundtals ganska försiktig. Reservationer som »tänker jag«, »kan man undra«, »lutar åt«, »är väl« ger ett något sökande intryck och gör därtill framställningen periodvis litet talspråklig. Möjligen kan vissa läsare uppskatta detta prövande förhållningssätt som inbjuder till att delta i resonemanget. Det är i så fall en god ambition, eftersom fler bör läsa filosofiska böcker som gör dem kunnigare och mer benägna att diskutera samhällsfrågor med sin omgivning. 

Men för mig fungerar det inte riktigt så. Mitt intryck är snarare att Hansson borde ha fått bättre redaktionell hjälp för att skärpa sitt tilltal. Det är dessutom litet svårt att navigera i essäns struktur, trots att de specifika resonemangen sällan är svåra att följa. Kapitelrubrikerna gerinte tillräcklig vägledning i läsningen. 

En essä gör inte anspråk på vetenskaplig fullständighet och bör därför inte heller kritiseras på de grunderna. Referenslistan som omfattar ett femtiotal titlar är en resurs för den som vill gräva vidare. Det är visserligen tunt på kvinnliga författare (fem stycken), men på denna punkt kan det snart bli ändring, tänker jag mig.

Klimatkrisen kräver att vi förändrar både våra samhällen och våra individuella beteenden. Essäns tematik är med andra ord helt central. Vad är det som gör att ett samhälle och dess medborgare ändrar inställning och går från att tillåta något till att fördöma det? Det är en komplex process, i vilken etiska resonemang blandas med kunskap och regeländringar. Kanske är det stora bidraget med Hanssons bok att han understryker att även moralfilosofin är en viktig del i omställningen till ett hållbart samhälle. Därmed lyfter han diskussionen om rätt och fel till en nivå där det faktiskt är rätt att diskutera vad som är fel.

Publicerad i Respons 4-5/2022.

Vidare läsning

Vår inre apa kan inte rädda oss

Två nya böcker försöker hitta evolutionära förklaringar till människans problem, men landar i helt olika slutsatser. Där den ena finner konkurrens ser den andra samarbete.