Viktig bok om de svenska universitetens anglifiering

Ola Håkansson, förläggare av akademisk kurslitteratur, och Peter Svensson, docent i företagsekonomi i Lund, har skrivit en debattbok om engelskans ställning i svensk universitetsundervisning. Tesen är att engelskan oreflekterat breder ut sig som undervisningsspråk och att utbildningens kvalitet därmed försämras. Studenterna lär sig mindre. Anglifieringen, menar de, är på sikt ett hot mot universitetens intellektuella nivå, liksom mot folkbildning och vetenskapens dialog med samhället. Stöd för sin uppfattning hämtar författarna – på ett något osorterat sätt – i tidigare debattinlägg, den begränsade forskning som finns, egna erfarenheter och en enkät med ett 30-tal universitetslärare. 

Visst har de rätt. En rapport från Språkrådet, ”Språkval och internationalisering”, av Hans Malmström och Diani Pecorari, erbjuder många talande sifferuppgifter. (Håkansson och Svensson stöder sig på den men kunde faktiskt utnyttjat den grundligare och mer systematiskt.) År 2007 gick 13 procent av alla undervisningsprogram på engelska, grund-, magister- och masternivå sammanräknade. 2020 var motsvarande siffra 28 procent. Framför allt har andelen engelskspråkiga magister- och masterprogram ökat till ungefär två tredjedelar i dag. Vid millennieskiftet var ungefär 40 procent av doktorsavhandlingarna i humaniora och samhällsvetenskap författade på engelska. Tjugo år senare var det drygt 70 procent. 

Den enkla förklaringen är universitetens internationalisering. Det uppstår en grundläggande konflikt mellan internationaliseringsmålen och svenskan som arbetsspråk, där internationaliseringen vinner. Den har accelererat framför allt sedan den så kallade Bolognaprocessen etablerades Sverige 2007. Antalet inresande studenter har ökat från 12 000 år 2000 till 40 000 år 2020. År 2019 var 72 procent av de anställda på meriteringstjänster, det vill säga tidsbegränsade doktorand- och postdoktortjänster, från andra länder. Sverige är självklart inte ensamt. 47 länder är anslutna till Bolognasamarbetet. Anglifieringen verkar ha gått lika långt i västeuropeiska länder som Danmark och Nederländerna, också Tyskland, men inte – ännu − nått samma nivå i Syd- och Östeuropa.

När både studenter och lärare allt oftare inte kan svenska (eller danska eller tyska) får man övergå till engelska. En rent praktisk fråga, tänker man på universiteten och gör inte så mycket väsen av det. Håkansson och Svensson menar att vi måste göra väsen.

Det långsammare läsandet skulle till och med kunna ge en djupare förståelse.

I stort sett ger de upp slaget om magistrar och mastrar, men vill väcka debatten om effekterna på grundutbildningar. Här finns en del forskning, även om det uppstår metodproblem när man ska mäta inlärningseffekter av ett annat undervisningsspråk än förstaspråket. Man måste ha en kontrollgrupp som får samma kurs på förstaspråket. Men om kontrollgruppen har en annan lärare kan ju skillnaden bero på lärarpersonligheten. Har de samma lärare så är hen antagligen inte lika skarp, rolig och pedagogisk på engelska och svenska. Och hur vet man att studenterna i kontroll- och försöksgrupp är lika motiverade och har samma förkunskaper? Det går förstås att göra renodlade experiment med läshastighet för samma text på engelska och förstaspråket och snabba förståelsefrågor efteråt. Sådana undersökningar ger i och för sig säkra resultat (oftast till förstaspråkets fördel), men är alltför laboratorieartade för att riktigt besvara de centrala frågorna. Man kan ju tänka sig att svenska studenter för all del läser lite långsammare på engelska men är beredda att lägga ned den tiden. Det långsammare läsandet skulle till och med kunna ge en djupare förståelse.

Med dessa reservationer kan man säga att de undersökningar som ändå finns, i Sverige och utomlands, antingen visar att engelska som undervisningsspråk inte har någon betydelse för studenternas resultat eller att det är till nackdel. Håkansson och Svensson refererar en färsk och ovanligt välgjord svensk undersökning (också rapporterad i Språktidningen 2024/1). Den utfördes med över tvåtusen studenter som gick en online-kurs i KTH:s regi i elementär programmering – här fanns alltså ingen mänsklig lärare som kunde störa resultaten. Studenterna slumpades ut på en svensk respektive engelsk version; de studenter som uttryckligen sade sig föredra ett av språken uteslöts ur undersökningen. I den svenskspråkiga kursen blev avhoppen färre och resultaten på 42 testfrågor bättre. Skillnaderna var påtagliga och statistiskt säkerställda, om än inte jättestora.

Omvittnat är ju också att lärare som undervisar på annat språk än sitt modersmål ofta känner sig osäkra. Håkansson och Svensson anför tänkvärda citat ur sin enkät med lärarna, i huvudsak samhällsvetare. Det är inte termer och fackuttryck som är problematiska; dessa har man med sig från litteraturen. ”Men jag kommer inte på vad ord som ’på måfå’, ’gångväg’, ’grus’ och ’utsatta områden’ egentligen ska kallas. Allt som ligger nära ens material (empiri) brukar vara svårt!” Återkommande är också vad man kan alla plastfolieliknelser: engelskan lägger ett raster över undervisningen som försvårar dialog och personligt engagemang för både lärare och studenter: ”Engelska är som en hinna mot verkligheten.” ”Jag känner ofta att jag liksom befinner mig bakom en tunn plastfilm.”

Boken är lite pratig, upprepar vissa argument alltför ofta och har en besvärande tendens att ge samma tyngd åt mer eller mindre välgrundade förmodanden i olika debattinlägg (däribland från mig själv) som åt rejäla forskningsresultat. Det är som sagt ändå lätt att instämma i den grundläggande argumentationen. 

Man kan knappast säga till en medicinare att fler avhandlingar och forskningsartiklar borde skrivas på svenska.

Kommer därmed författarna att få rätt? Kommer boken att läsas av universitetslärare och universitetsledningar som utbrister: ”aj, fan, det har vi inte tänkt på!”. Finns det skäl att tro att universiteten tar till sig bokens tre avslutande förslag? Att ”behandla språkval och språkpolitik som en kärnfråga”; att ”svenska ska vara det nästan allenarådande språket (på grundnivå)”; och att ”uppvärdera statusen för forskningspublikationer på svenska”. Jag tror inte det. Meningsmotståndare kommer att hitta en del luckor i resonemangen. 

För det första kunde författarna ha borrat djupare i universitetens språkval. Deras utgångspunkt är undervisning och forskning inom samhällsvetenskaperna, och utifrån den generaliserar de ibland ganska lättsinnigt. Det blir oprecist. Villkoren skiftar ju, dels mellan olika discipliner, dels mellan olika slags verksamheter. I sin rapport från Språkrådet delar Malmström och Pecorari in det akademiska språkbruket i fem domäner: vetenskapliga artiklar (den vanligaste publikationsformen), doktorsavhandlingar, undervisning på magister- och masternivå, undervisning på grundnivå och kurslitteratur (på grundnivå).

För de två första domänerna har engelska varit dominerande språk i minst femtio år, det vill säga om man slår ihop alla ämnesområden. Humanvetenskaperna, som står för en liten andel av alla publikationer, följde efter först på 00-talet. I undervisningen på magister-och masternivå tippar det över till engelskans fördel kring 2008, när Bolognaprocessen börjar få genomslag. I kurslitteraturen på grundnivå är fördelningen mellan svenska och engelska ungefär fifty-fifty, totalt sett. Inom naturvetenskap och teknik kan ungefär varannan kurs – med svenska som officiellt undervisningsspråk – helt sakna litteratur på svenska. Humaniora utmärker sig genom att visserligen ha mycket litteratur på svenska, dock rymmer nästan alla humanistiska kurser och program en del engelskspråkig litteratur. Andra ämnesområdens kurslitteraturlistor kan vara mer enspråkiga, åt ena eller andra hållet.

Omkring 95 procent av alla undervisningsprogram på grundkurser är svenskspråkiga. Men det syns inte i statistiken att delkurser i sådana program helt oannonserat kan byta till engelska. Läraren kanske inte kan svenska eller så finns det ett par utbytesstudenter i gruppen. Det är nog främst denna dolda anglifiering som – med all rätt – stör Håkansson och Svensson. Vi vet att den är vanlig, men inte alls hur vanlig och vilka former den tar sig. Vi vet inte hur studenterna reagerar. Här skulle behövas åtskilliga punktundersökningar inom olika ämnen. 

Anglifiering inom en domän behöver inte följas av anglifiering inom en annan. Den medicinska forskningen är sedan mycket länge nästan helt engelskspråkig, sett till publikationsspråk, utländska forskare med mera. Men medicinsk grundutbildning är enligt Malmström och Pecorari en av de minst anglifierade domänerna. Inom humanvetenskaperna verkar det vara tvärtom: gradvis tar engelskan större plats inom alla verksamheter, men blir sällan ensam herre på täppan. 

Skillnader av detta slag är avgörande när man diskuterar flerspråkighetens villkor. Slagordet bland universitetsfolk och språkpolitiker som tänkt på högskolans språkval brukar vara parallellspråkighet. Därmed avses att det som görs på svenska ska kunna göras också på engelska och vice versa. Men sedan kan proportionerna mellan språken växla mycket från ämne till ämne och domän till domän. Man kan knappast säga till en medicinare att fler avhandlingar och forskningsartiklar borde skrivas på svenska. Det är världsfrånvänt, i ordets alla betydelser. Nej, man får vara glad att allt fler lärosäten har börjat införa obligatorisk sammanfattning på svenska i engelskspråkiga avhandlingar. Däremot kan man säkert säga till en medicinare att den lärare som vill undervisa på engelska på läkarutbildningen får se till att exempelvis OH-bilder och föreläsningssammanfattningar också finns på svenska. Det är helt i linje med läkarutbildningens pedagogiska praxis. 

Engelskan är inte ett främmande språk i Sverige. Samhälleligt sett är det ett andraspråk, det vill säga ett språk man behöver kunna – mer eller mindre − för att hävda sig i vardagen.

Anglifieringsdebatten lider av vaghet. Somliga tar naturvetenskaplig, teknisk och medicinsk forskning som givet mönster och tycker att humanvetenskaperna bör ta efter: korta artiklar i engelskspråkiga facktidskrifter som (nästan) enda publiceringskanal, och alla seminarier på engelska! Håkansson och Svensson utgår från sitt samhällsvetenskapliga perspektiv, där ju forskningsfrågor och ämnesinnehåll ofta är mer kulturspecifikt, och påstår därmed saker som kan sakna giltighet för naturvetenskaper. Debattörerna talar förbi varandra. 

För det andra hade det varit bra om författarna också hade begivit sig utanför universiteten. Nu talas det bara i allmänna ordalag om risken med en engelskspråkig forskning som blir alltmer skild från det svenska samhället. Jag menar det är befogade farhågor, allt tal om universitetens tredje uppgift till trots. Men också här bör den som vill bli hörd stödja sig på handfast empiri om bruket av engelska i Sverige i dag.

Hur är det till exempel med engelskans ställning i svenskt arbetsliv? Det är olika, så klart. Språkvetarna Carla Jonsson och Mona Blåsjö följde vardagen på ett kunskapsintensivt svenskt företag. Ibland skulle det vara bara engelska, ibland bara svenska och ibland kunde språken kunde blandas huller om buller. De anställda behövde vara duktiga inte bara på engelska och svenska utan också kunna avgöra vilka språkvillkor som gällde för stunden. 

Två andra språkvetare, Hedda Söderlundh och Linda Kahlin, följde vardagen på en byggarbetsplats. Där fanns en grupp ester. Dessa behövde inte kunna svenska eftersom de bildade ett eget arbetslag. Men en av dem måste vara bra på engelska. Han kommunicerade med arbetsledningen, där någon också behövde vara bra på engelska, även om ledningen inbördes talade svenska.

Två arbetsplatsundersökningar säger inte så mycket. Men det räcker för att visa hur komplex och mångfacetterad det engelska språkets ställning är i dag, på universiteten och annorstädes. Engelskan är inte ett främmande språk i Sverige. Samhälleligt sett är det ett andraspråk, det vill säga ett språk man behöver kunna – mer eller mindre − för att hävda sig i vardagen. Samtidigt är svenska ovedersägligen det gemensamma huvudspråket som man i än högre grad behöver kunna. Bara privilegierade personer, till exempel gästforskare, kan reda sig någorlunda en tid utan svenska (men även de får svårt när de ska börja hämta och lämna på förskolan). 

Och förutom engelska och svenska talas ungefär tvåhundra språk till i Sverige och är modersmål för studenter. Hela denna språksituation behöver vi förstå och veta mer om. Först då kan vi utforma en språkpolitik för universiteten som får verkligt gehör. Nåja, allt detta är kanske för mycket begärt av Svensson och Håkansson. Det är välkommet att de tar upp en angelägen diskussion och därtill i stort sett har rätt. Även om de kanske inte får rätt.