Vild spekulation kontra stram saklighet

Mordet på Olof Palme fortsätter att engagera författare och forskare. I år har det kommit två mycket olika böcker på temat.

Plakat vid Olof Palmes mordplats, Tunnelgatan–Sveavägen. Foto BKP
21 november 2022
11 min
Recenserade böcker
Koryféerna – En konspirationsromanEn konspirationsroman
Lena Andersson
Polaris, 2022, 239 sidor
Statsministermordet
Hans-Gunnar Axberger
Norstedts, 2022, 456 sidor

Troligen är ingen annan händelse i modern svensk historia så omskriven som Palmemordet den 28 februari 1986. Följaktligen är det inte i sig förvånande att det 2022, trettiosex år senare, kommit två nya, intressanta betraktelser över mordet. Mer oväntat är kanske att den ena är en roman av uppenbart fiktiv karaktär och den andra en stram, kylig och saklig genomgång av en kvalificerad jurist, förre JO och tidigare ledamoten av 1990-talets så kallade Palmekommission Hans-Gunnar Axberger. Böckerna har helt olika utgångspunkter och infallsvinklar, är stilistiskt olika och lutar åt helt olika håll i skuldfrågan; medan Lena Andersson lanserar en konspirationsteori modell värre, lutar Axberger, trots att han säger sig inte vilja spekulera i saken, tydligt mot att den 1989 åtalade men friade Christer Pettersson var gärningsmannen. 

Eftersom böckerna är så totalt olika är det poänglöst att i någon reell mening jämföra dem. Lämpligare är kanske att kommentera dem var för sig och sedan reflektera mer allmänt kring vad de kan säga oss nu, lång tid efter mordet. 

Allra först kan man dock fundera över varför Palmemordet alltjämt fascinerar forskare, författare och läsare så intensivt, även efter att förundersökningen 2020 officiellt lagts ner. Det beror knappast på att händelsen på något dramatiskt sätt förändrat det svenska samhället eller händelsernas gång på någon mer bestämd punkt. Troligare är att själva ovissheten om mordets motiv och bakgrund fascinerar, i kombination med den tidigt misskötta polisutredningen. Just att denna utredning direkt gick snett har i sin tur gett näring till mer eller mindre välgrundade teorier om att polisen eller dess ledning försökt dölja obehagliga fakta kring mordet; en så monumental inkompetens som polisen, främst den ursprunglige spaningsledaren Hans Holmer visade, kan helt enkelt inte vara verklig utan måste dölja andra, dolska syften.

Särskilt vid läsningen av Lena Anderssons bok är denna »förförståelse« viktig. Axberger tonar däremot ner denna specifika aspekt och vill hellre tala om rättsstatens förfall i vidare mening. Här har jag inte helt lätt att följa hans tankar, eftersom både åklagare fram till 2020 (varom mera nedan) och sedan domstolar åtminstone stod pall för pressen att få fram eller fälla en mördare, och tvärtom upprätthöll vanliga stränga beviskrav innan åtal väcktes eller dom avgavs. Förfallet får i allt väsentligt polismakten sägas ha stått för, särskilt 1986–88, inte bara genom Holmers idiotier utan också genom senare illegala smugglingsoperationer, schabbel vid vittneskonfrontationer, ensidig fixering vid ett spår i taget med mera. 

Just här samt i det indirekta antagandet att Christer Pettersson trots allt är en sannolik gärningsman, som alltså görs trots att Axberger säger sig inte vilja lansera något mordmotiv, har jag således invändningar mot hans framställning. I övrigt är det dock påfallande hur strikt formell, faktabaserad men ändå lättläst och engagerande hans bok är. Här finns ett verkligt driv i prosan, vilket är mindre vanligt när jurister ska lägga ut texten kring faktabaserade händelser. 

Härvidlag är Lena Anderssons bok mer problematisk, trots att den är en roman. En intressant sak att lyfta fram är att den kan sägas bryta vissa tabun kring mordet och för första gången i så kallat seriös litteratur, såvitt jag vet, berör sådana temata kring detta som annars odlas i mer extremt konspirationsteoretiska kretsar. Kort tid före bokens publicering skrev Lena Andersson några uppmärksammade artiklar i Svenska Dagbladet på temat att konspirationsteoretiker inte alltid behöver ha fel bara för att de är paranoida eller tänker i överdrivet konspiratoriska banor. Följaktligen är det logiskt att mordet här skildras som ett måhända oönskat resultat av en konspiration på högsta nivå inom det socialdemokratiska partiet i syfte att få bort Palme från makten, i vilken även Lisbet Palme ges en roll. 

Andersson är kort sagt inte rädd för att utmana, även om det bör noteras att alla lätt igenkännbara personer i romanen nu är döda. En alltjämt levande person som Ingvar Carlsson skildras mer suddigt, men har dock lånat drag till den efter mordet nye statsministern (som samtidigt i boken har roller som påminner både om utrikesministern Sten Andersson och socialdemokraternas dåvarande partisekreterare, den i dag helt bortglömde Bo Toresson). Den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt är lättare att känna igen, men tycks å andra sidan här ha befunnit sig längre bort från själva komplotten. 

Däremot tycker jag inte att Koryféerna är helt lyckad som roman. Lena Anderssons berättarstil påminner en del om avlidne Carl-Henning Wijkmark, som var verkligt skicklig på att gestalta moraliska och ideologiska frågor i romanform, men ofta hade svårare med intrig och trovärdigt slut samt med huvudpersonernas göranden, låtanden och yttranden. På samma sätt framstår denna roman inte sällan som litet styltig. Direkt märklig är huvudpersonernas fixering vid mat i olika former, särskilt som denna genomgående är av det mer frugala slaget. 

Alltnog, de personer som lätt känns igen är förutom makarna Palme de närmast givna Hans Holmér och Ebbe Carlsson samt ambassadören Carl Lidbom; i en biroll, utan samband med själva mordkomplotten, skymtar även förre justitieministern Lennart Geijer. Komplotten går ut på att Palme blivit en belastning för sitt parti och därför måste tvingas bort. Under mordkvällen ska Palme, efter biobesöket, ha ett möte på stan med en sovjetisk företrädare, vilket de delar av socialdemokratins ledargarnityr som figurerar i boken vill förhindra. Av olika, delvis oklara skäl går något snett och Palme skjuts ihjäl, sannolikt av svensk polis eller underrättelsetjänst, men närmast till följd av ett misstag. Lisbet Palme är efter mordet angelägen om att anpassa sin berättelse till vad polisledningen och den nya partiledningen önskar höra. 

Scenarier av liknande slag har nu inte varit helt ovanliga under de år som gått sedan 1986, men de har vanligen gått ut på att enskilda grupper inom Säpo, underrättelsetjänst eller på yttersta högerkanten legat bakom mordet. Lena Andersson är såvitt jag vet den första som utgår från att komplotten mot statsministern kom inifrån, från det egna partiet och regeringen. För att göra detta trovärdigt skildrar hon dels möten före mordet som lär ha inträffat i verkligheten (bland annat ett i Frankrike i november 1985 med Lidbom, Feldt med flera, där Palmes sviktande grepp om situationen ska ha diskuterats) med vad som av allt att döma är rent uppdiktade sammankomster, som en på kvällen efter mordet mellan Carlsson/Andersson/Toresson-figuren samt parhästarna Holmer & Carlsson. De senare skildras genomgående som något klokare, mer beräknande och initierade än vad de framstått som i offentligheten, vilket även någon recensent anmärkt på; varför kan de inte bara få vara så dumma, inkompetenta och omdömeslösa som i verkligheten? 

Sammantaget kan man nog säga att resultatet av den med viss omsorg utarbetade konspirationsteorin blir ett otillfredsställande, om än bitvis intressant misslyckande. Man måste ställa frågan om Lena Andersson verkligen själv tror på sin konspirationsteori eller om hon skrivit boken främst för att dra en lans för sådana teorier i allmänhet och visa att de kan bredda perspektiven i debatter om svåra ämnen.

Man måste ställa frågan om Lena Andersson verkligen själv tror på sin konspirationsteori eller om hon skrivit boken främst för att dra en lans för sådana teorier i allmänhet och visa att de kan bredda perspektiven i debatter kring svåra ämnen.

Desto mer precis är då Axberger, vars verkligt goda överblick över det enormt omfattande utredningsmaterialet bidragit till recensenters och läsares uppskattning av boken. Det är kort sagt skönt att läsa en stringent och välskriven, men samtidigt detaljerad genomgång av ett så speciellt och omdiskuterat skeende. Just därför blir man dock litet fundersam när Axberger blir mer frispråkig, inte bara i den ovan nämnda skildringen av den havererade utredningen som ett rättsstatens förfall i största allmänhet, utan också i det litet plötsliga om än kanske indirekta och i någon mån outtalade ställningstagandet för Christer Pettersson som gärningsman. 

Denna plötsliga inriktning i boken hänger samman med ett allmänt prisande av de poliser och åklagare som runt sommaren 1987 tog över ansvaret för utredningen, efter Holmers haveri och sorti. De beslöt sig då för att undersöka vad Stockholms mer notoriska våldsverkare haft för sig på mordkvällen, vilket säkert var en bra idé. Pettersson blev då snabbt intressant, eftersom han vistats på en spelklubb i närheten. Att hans förehavanden granskades närmare och att han i ett visst skede 1988 blev misstänkt är naturligt, men faktum är att polis och åklagare därefter, utöver Lisbet Palmes utpekande, inte lyckades få fram någon hållbar bevisning mot honom, trots att han satt häktad i ett halvår innan mordrättegången inleddes. Att själva utpekandet föregicks av märkliga turer, där Lisbet Palme i förväg ska ha fått reda på att han var missbrukare, tar Axberger lätt på. I stället ägnar han åtskilligt utrymme åt att redogöra för Petterssons tidigare våldsbrottslighet, som i huvudsak ägt rum i ett område nära mordplatsen. Framställningen är bitvis suggestiv, men det är märkligt att Axberger inte samtidigt reflekterar över det faktum att Pettersson inte någon gång före den 28 februari 1986, vid något av alla dessa brutala brott, använt skjutvapen. Just den kvällen skulle han då ha debuterat som skytt med en perfekt, klinisk avrättning av Sveriges statsminister, som han i övrigt inte tycks ha haft några särskilda antipatier mot. Det ter sig åtminstone för mig som väldigt märkligt. 

I anslutning till det kan man också undra varför Axberger beskriver mordplatsen som olämplig för ett mord av detta slag, eftersom den var upplyst och centralt belägen med många förbipasserande. Även andra skribenter som Jan Guillou har varit inne på liknande tankar. Inte heller här kan jag hålla med riktigt. Platsen är väl tvärtom väldigt lämplig, särskilt på kvällen, för den som vill utföra ett dåd av detta slag och sedan snabbt försvinna. Dessa omständigheter talar egentligen för att mördaren var en professionell så kallad hitman, som valde platsen med omsorg och kanske, om man nu vill spekulera, till och med högst medvetet placerade det andra skottet helt nära Lisbet Palme för att skrämma och konfundera men inte skada henne. 

Nu var det ju emellertid inte något sådan teori som den siste förundersökningsledaren Krister Petersson presenterade den 10 juni 2020, när han samtidigt avslutade utredningen. Peterson menade i stället att det utifrån vittnesmål och kända fakta från mordplatsen finns en person som inte går att »komma runt« och som därför måste antas vara mördaren, nämligen den sedan länge avlidne Stig Engström. Och mot detta agerande är Axberger inte nådig; det beskrivs i bokens avslutning som värre än alla de »(V)illospår, rättsövergrepp, myndigheter i öppen konflikt, smuggling, olaglig avlyssning, privatspanande politiker, kriminella polischefer« med mera som förekommit under de föregående 34 åren och rentav »den svenska rättsstatens slutliga kapitulation inför ett statsministermord den varken förmått förebygga eller utreda«. Boken avslutas sedan med följande credo: »Det är hårda ord, jag vet. Beskriv det gärna vackrare, den som kan«. 

Tja, jag var efter presskonferensen i juni 2020 inte riktigt lika kritisk mot Krister Petersson som så många andra jurister, varibland flera ville se honom åtalad för »förtal av avliden«. Tvärtom tyckte jag nog att hans redogörelse för händelserna på mordplatsen var tydligare och redigare än det mesta som hörts tidigare från polis- och åklagarhåll. Samtidigt är det dock tydligt att Petersson begick vissa misstag, inte minst när han i februari 2020 trissade upp allmänhetens förväntningar genom att i en tv-intervju utlova en »lösning« på mordgåtan i juni. Petersson – som kan ha varit utsatt för ett visst indirekt politiskt tryck om att till sist avsluta utredningen – tycks här inte ha förstått den mediala logiken och tycks även ha varit något yrkesskadad, såtillvida att han efter att ha gått igenom bevisen mot Engström funnit att de nog skulle kunnat räcka för häktning, varefter polis och åklagare hade kunnat pressa Engström hårdare och kanske fått honom att erkänna. Om han varit i livet, vill säga. 

Nu framstod, trots de för Engström tämligen graverande uppgifter om utseende, löpförmåga med mera som framkommit, även denna mordteori som något av ett luftslott och presskonferensen därmed som en total antiklimax. Särskilt oklart är hur och var Engström skulle a) fått syn på Palme och b) fått tag på skjutvapen. I avsaknad av utredning härom så måste teorin bygga på att Engström gått ut från sin arbetsplats på Skandia kring 23.20, direkt sprungit på makarna Palme och då genast tänkt »titta, där är statsministern, som jag hatar så mycket. Vad bra då att jag har en revolver i portföljen, för då kan jag skjuta honom och äntligen bli betydelsefull«. Även detta framstår ju som tämligen orimligt. 

I själva genomgången av Engströms förehavanden är Axberger dock betydligt mer neutral och kommer liksom Lars-Ove Lampers i en bok från 2021 fram till att Engström kan ha varit mördaren, men också bara en av ett sextiotal personer som vid eller strax efter mordet befann sig på mordplatsen. Uppgifterna går isär och återigen spökar Holmer, som våren 1986 inte var intresserad av att undersöka den något märklige Engström närmare. Även Engström fortsätter därmed, liksom mordgåtan i sin helhet, att gäcka oss, efter snart 37 år. 

Sammanfattningsvis är ändock Axbergers bok ett viktigare bidrag än Anderssons till den diskussion om mordet som lär fortsätta länge till. Den lär om inte annat kunna bli ett slags referensverk, där flertalet viktiga fakta från mordutredningen återfinns i kondenserad form och relativt lätt kan hittas. Synd då på så rara ärtor, skulle man kunna säga, att författaren i några viktiga avseenden framstår som lätt »biased«. 

Anderssons viktigaste bidrag är kanske att hennes bok kan ses som ett av eller kanske det hittills enskilt främsta försöket att så att säga »höja taket« för vad som får lov att sägas, tyckas och spekuleras om mordutredningen. En intressant aspekt är att medan åtskilliga debattörer genom åren argumenterat för att mördaren var en ensam gärningsman och mot politiska konspirationer av skilda slag, utifrån perspektivet att de senare enbart är fantasieggande, men saknar koppling till kända fakta samt att allmänheten förväntar sig att en så viktig person som statsministern inte utan rimlig förklaring kan bli dödad av en ensam galning, så har Andersson en helt annan ansats. I hennes tankevärld har en konspiration verkligen ägt rum, varefter de ansvariga har allt intresse av att få mördaren att verka så obetydlig som möjligt. Andersson bör inte kritiseras för att hon försöker vända på perspektiven, men någon höjdpunkt i hennes författarskap är boken knappast.

Publicerad i Respons 4-5/2022.

Vidare läsning