Vilken roll spelade USA som förebild för nazisterna?

Historiker har börjat intressera sig för kopplingarna mellan Nazityskland och USA. Hitler såg den amerikanska expansionen västerut som förebild för den tyska koloniseringen av Östeuropa. Edward B. Westermann för i sin bok Hitler’s Ostkrieg and the Indian Wars välavvägda komparativa resonemang, men visar också hur svåra dessa jämförelser är. Det saknades ett officiellt sanktionerat folkmordsprojekt i USA och det fanns också ambitioner att assimilera ursprungsbefolkningen, något som var otänkbart för nazisterna. På bättre grund står juristen James Q. Whitman när han i Hitler’s American Model vill visa på det inflytande som de amerikanska raslagarna hade för formulerandet av Nürnberglagarna. Framför allt de radikala nazistiska juristerna lyfte fram USA som en förebild.

När den nazistiska ledningen gav tyska jurister i uppdrag att utarbeta anti-judisk lagstiftning under åren 1933–1935 sökte de sistnämnda efter utländska förebilder. I många fall riktades deras uppmärksamhet mot USA och Jim Crow, det system som växte fram efter slaveriets avskaffande för att förtrycka och segregera den afroamerikanska befolkningen. Den amerikanske juristen James Q. Whitman visar i Hitler’s American Model – the United States and the Making of Nazi Race Law hur jurister som exempelvis den ökände Roland Freisler förhöll sig till amerikanska raslagar när de sökte omforma Tyskland på rasistisk grund. Whitman är medveten om det kontroversiella i sitt perspektiv. Det demokratiska USA var Tysklands ideologiska och militära fiende. Nürnberglagarna var ett steg mot Förintelsen, medan amerikanska raslagar och lynchningar syftade till segregering, förtryck och terror. 

Mot dessa distinktioner reser han flera invändningar. Nazisterna hade inte Auschwitz för ögonen när de instiftade Nürnberglagarna i september 1935. Syftet var att åtskilja arier och judar, att ur en i princip helt assimilerad tysk-judisk befolkning skapa andra klassens medborgare och att på sikt fördriva denna grupp ur det tyska samhället. Dessutom gick nazismens motstånd mot den amerikanska demokratin, med dess judiska och afroamerikanska inslag, hand i hand med en fascination för ”det andra Amerika.” Från ett ariskt folk till ett annat fann nazismen en frändskap i amerikansk rasism. 

I Mein Kampf skrev Hitler att den vita befolkningen i Nordamerika uppnått en ledande ställning genom att bibehålla den egna rasens renhet. 1928 noterade han gillande att amerikanerna hade ”mejat ner miljontals rödskinn och höll det hundratusental som återstod i en bur för övervakning”. Ett drygt decennium senare tjänade mytbildningen kring den amerikanska expansionen västerut under 1800-talet som förebild för den tyska expansionen österut, med rasism, kolonisering och folkmord som gemensamma nämnare. 

Det är intressant att läsa om hur Hitler och ledande nazister inspirerades av den amerikanska framryckningen västerut under 1800-talet men det går inte att utvinna hur mycket som helst ur denna parallell.

Flera historiker har intresserat sig för kopplingarna mellan Nazityskland och amerikansk historia. Ett paradexempel på hur man inte bör skriva komparativ historia är Carrol P. Kakels The American West and the Nazi East (2011). Det är intressant att läsa om hur Hitler och ledande nazister inspirerades av den amerikanska framryckningen västerut under 1800-talet men det går inte att utvinna hur mycket som helst ur denna parallell. Kakel ställer USA och Nazityskland sida vid sida i en enformig övning i historiska analogier. Givetvis är begrepp som rasism, erövringskrig och bosättarkolonialism applicerbara i bägge fallen, men de är också av för generell karaktär för att förmå hålla ihop framställningen. Edward B. Westermann visar däremot i sin Hitler’s Ostkrieg and the Indian Wars (2016) prov på den komparativa balans som Kakel saknar. Jämförelsen mellan Nazitysklands härjningar i Östeuropa och utrotningen av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen blir här föremål för tematiska djupdykningar och mer välavvägda komparativa resonemang. 

Westermann spårar både Lebensraum och det amerikanska manifest destiny, uppfattningen att de amerikanska kolonisatörerna hade som historisk uppgift att befolka hela den amerikanska kontinenten, till Friedrich Ratzel, geopolitikens fader. Den amerikanska framryckningen över kontinenten legitimerades av en messiansk föreställning om de vita européernas rätt till landet. Även i det nazistiska fallet fanns en kolonial fascination för Ukrainas ”svarta jord”, men projektet att expandera i Östeuropa hade apokalyptiska och rasistiska övertoner och folkmord som explicit mål, medan den amerikanska rasismen mot ursprungsbefolkningen enligt Westermann inte spelade en lika central roll i förhållande till ekonomiska och politiska överväganden. 

För det amerikanska fallet fokuserar Westermann på perioden 1850–1890 och uppehåller sig vid titelns indianska krig, särskilt röda flodkriget 1874–1875 och det stora siouxkriget 1876–1877. Den militära konfrontationen med ursprungsbefolkningen var långt ifrån tidens reguljära krigföring med stora infanteribataljer och kavalleriframstötar, där arméer möttes i öppet fält. Indianerna utnyttjade sina enda militära fördelar, rörlighet och miljökännedom, och ägnade sig åt en form av gerillakrigföring. Särskilt apache- och commanchekrigare var specialister på att i små grupper slå till i överraskningsattacker för att sedan snabbt smälta bort i oländig terräng. 

Amerikanska trupper brände ner indianska läger och massakrerade deras befolkning, vilket ofta drabbade stammar som de inte var i konflikt med. Denna grymhet förklarar Westermann något apologetiskt med hänvisning till militära svårigheter och till den indianska krigskultur som mötte de vita kolonisatörerna. Trots massakrer hamnar det amerikanska fallet i skuggan av det tyska kväsandet av partisaner i Östeuropa, där gisslan dödades i tvåsiffriga antal per dödad eller skadad tysk. Över huvud taget utgör antalet involverade människor en stor kontrast i den meningen att miljontals mobiliserades och mördades i Östeuropa, medan den amerikanska ursprungsbefolkningen räknades i hundratusental och den amerikanska armén i tiotusental före inbördeskriget. 

Detta utgör en balanserad jämförelse mellan Nazitysklands och USA:s historia, men frågan är om jämförelsen inte förvirrar mer än den förklarar när det gäller det amerikanska fallet. Det saknades ett övergripande och officiellt sanktionerat amerikanskt folkmordsprojekt, vanligt förekommande uppmaningar till ”utrotning av indianerna” till trots. Ursprungsbefolkningen drabbades av fördrivning, sjukdomar och krigföring, och järnvägens utbredning och vita bisonjägares framfart omöjliggjorde deras fortsatta existens. Samtidigt gick detta hand i hand med försök att göra den till en assimilerad – i betydelsen bofast, jordbrukande och kristen – del av den nya nationen, inte som olika stammar utan som individer. Med tanke på nazisternas inställning till Östeuropas befolkning var något dylikt givetvis otänkbart där, med undantag för det fåtal slaver som betraktades som rasmässigt värdefullt material. 

Westermann framhäver vita amerikaners humanism, eftersom det utgör en kontrast till nazisternas rasism. Han lyfter fram dem som förespråkade fred och uttryckte förståelse för motståndshandlingar som svar på övergrepp av vita kolonisatörer och orättvis behandling. Det var skillnad mellan de västkustsligor som mördade indianer och östkustens ”indianernas vänner” och den amerikanska armén var inte Wehrmacht, för att inte tala om SS, men alla bidrog till ursprungsbefolkningens kollaps. Det är skillnad mellan mord och vållande till annans död, även när det gäller historiska folkmord, men frågan om det fanns avsikt till folkmord eller inte blir här av akademiskt intresse. Det otal folkslag och stammar som utraderades eller decimerades bär på sina egna tragedier som inte ryms under det generaliserande ”ursprungsbefolkning” eller ”indianer” och deras ättlingar lever än i dag i reservat kännetecknade av ekonomiska och sociala problem.

Detta visar på svårigheterna med jämförelse över olika tidsperioder. Whitmans fokus är därför mer givande, eftersom nazisterna och Jim Crow tillhörde samma era. Ur ett bredare perspektiv hör frågan om de tyska juristernas intresse för amerikanska lagar till Storbritanniens globala historia och de tyska jurister som kastade lystna blickar mot den amerikanska rasismen var långt ifrån unika. Det brittiska imperiet sågs länge som det mest avancerade uttrycket för vit överhöghet. I Nordamerika, Sydafrika och Australien kombinerade ”fria vita män” exploatering och massivt våld mot lokalbefolkningen med strikt rasmässig segregering och inom detta sammanhang fick USA en särställning i kraft av sin avancerade rasistiska lagstiftning. 

Amerikansk rasism är kanske mest känd för att rikta sig mot afroamerikaner, men dess historia innefattar mer än den polisbrutalitet och segregation som aktualiseras av nya dödsskjutningar och nu senast av 50-årsdagen av mordet på Martin Luther King Jr. Medborgarrättsrörelsen inriktade sig på diskrepansen mellan den amerikanska konstitutionens princip om alla medborgares lika värde och den svarta befolkningens situation, det som Gunnar Myrdal kallade för ett amerikanskt dilemma. I själva verket visar den amerikanska rasismens historia på frånvaron av ett sådant dilemma. Som flera nazistiska jurister konstaterade under 1930-talet var svarta amerikaners medborgerliga rättigheter inget annat än tomma ord. Genom USA:s historia löper en kontrast mellan de fri- och rättigheter som på papperet gällde alla amerikanska medborgare och behandlingen av grupper som uppfattades som hot mot vit dominans. 

Den överlevande spillran av den nordamerikanska ursprungsbefolkningen placerades i reservat och fick medborgarskap först 1924. Kinesisk arbetskraft bidrog på 1800-talet till den ekonomiska utvecklingen av landet under expansionen västerut. När de sedan etablerade sig i samhället möttes de av rasism. Vid början av 1880-talet inskränktes deras möjligheter att invandra och och bli medborgare. 1898 segrade USA i det spansk-amerikanska kriget och fick därmed kontroll över tidigare spanska territorier, som Filippinerna och Puerto Rico. Befolkningen på dessa öar gjordes till ett slags andra klassens medborgare och än i dag saknar puertoricaner rätt att rösta i presidentval, trots att de är amerikanska medborgare. På 1920-talet gick USA från nästan öppna gränser till kraftigt inskränkt migration, med en särskild udd mot östeuropeiska judar, italienare och länder i Asien och Afrika. 

Märkvärdigt nog gick amerikansk lagstiftning i två avseenden betydligt längre än Nürnberglagarna.

På vilket sätt var denna historia av relevans för nazismen? Det vore missvisande att se Nürnberglagarna som kopior av amerikanska förlagor. Lika väl som vi förstår de skilda historiska och politiska sammanhangen för amerikansk och nazistisk rasism, förstod tyska jurister att de inte rakt av kunde ta efter en amerikansk modell som tog sig andra former och riktade sig mot andra grupper. Det fanns dock gemensamma nämnare i kraven på rasåtskillnad och USA hade svar på många av de frågor som de tyska juristerna ställde sig. Hur särskiljer man människor utifrån ras och hur definierar man ras i juridiska termer? Vad gör man med grupper som inte enkelt låter sig kategoriseras i det ena eller det andra facket? Märkvärdigt nog gick amerikansk lagstiftning i två avseenden betydligt längre än Nürnberglagarna. 

Tyska jurister, som ansåg att USA inte insett faran i ”det judiska problemet”, ryggade tillbaka inför den amerikanska rasismens långtgående konsekvenser. De utarbetade en betydligt mer restriktiv definition av vem som var jude i Tyskland än vad som krävdes för att räknas som ”färgad” i USA. Amerikanska delstater placerade människor i olika kategorier utifrån en mängd olika – lika godtyckliga som effektiva – definitioner baserade på ursprung eller utseende. I Nazityskland behövdes det minst tre mor- eller farföräldrar med judisk religionstillhörighet för att en person skulle räknas som jude, alternativt två om man samtidigt var gift med en jude eller tillhörde en judisk församling. Detta var en väsentlig inskränkning i förhållande till den ”droppe blod” som i USA – vars militära blodbanker för övrigt var segregerade under andra världskriget – räckte för att räknas som ”färgad”. 

Nürnberglagarna var dessutom mindre drakoniska när det gällde blandäktenskap, trots att amerikanska rasister och tyska nazister delade samma besatthet vid svarta respektive judiska män som hot mot vita kvinnor. Lagarna förbjöd förvisso nya blandäktenskap och kriminaliserade utomäktenskapliga sexuella kontakter mellan judar och icke-judar. Redan ingångna äktenskap berördes däremot inte, utan erbjöd i många fall den judiska parten skydd från förföljelse och deportation. Den icke-judiska parten i ett blandäktenskap kunde vara föremål för påtryckningar i syfte att tvinga fram skilsmässa, men kastades inte i fängelse. I USA däremot var ”rasblandning” i flera delstater ett grovt brott och i delstaten Maryland kunde det bestraffas med upp till tio års fängelse. Så sent som 1931 förlorade en amerikansk kvinna sitt medborgarskap om hon gifte sig med en asiatisk man och fram till 1967 var blandäktenskap ett brott i många delstater.

Den tyska lagstiftningen var en kompromiss mellan klassiskt skolade jurister och deras mer radikalt nazistiska kollegor. Det var de sistnämnda som ivrigast framhöll USA som en förebild. Detta hade inte bara att göra med likheter mellan amerikansk och nazistisk rasism, utan med skillnader i de juridiska traditionerna länderna emellan. Tysk juridik är mer rigorös och formalistisk, vilket gör den svårare att detaljstyra politiskt. Amerikansk juridik med sin inriktning på prejudikat är mer flexibel och i högre utsträckning föremål för politiska beslut. Av denna anledning kunde tyska jurister invända att nya lagar behövde följa stränga krav, medan mer ideologiskt drivna nazister avundades sina amerikanska kollegor som enklare anpassade sig efter politiska diktat. 

Rasismen mot svarta saknade generellt sett det nazistiska judehatets uppskruvade världshistoriska proportioner.

Amerikansk rasism och nazistisk antisemitism skilde sig åt i avgörande hänseenden. Rasismen mot svarta saknade generellt sett det nazistiska judehatets uppskruvade världshistoriska proportioner. Det underläge nazister gav uttryck för i hatet mot den judiske fienden var annorlunda jämfört med det amerikanska föraktet för en undertryckt, segregerad och tidigare förslavad minoritet. Den amerikanska rasismen backades inte likt den tyska upp av en effektiv byråkrati, eftersom USA helt enkelt saknade en sådan. I stället drabbades afroamerikaner av ett lapptäcke av förtryckande lagar i ett trettiotal delstater och lynchningar som dödade de tusentals som nyligen förlänats ett museum och minnesmonument i Montgomery, Alabama. Det nazistiska Tyskland försökte resa sig ekonomiskt och rusta för krig och Nürnberglagarna syftade till att göra rent hus med denna form av organiserade, men svårkontrollerade våldshandlingar, som man inte på allvar kom tillrätta med förrän efter Kristallnatten.

Whitmans bok brister emellanåt med avseende på historisk kontext och precision. Det saknas exempelvis utblickar till tysk och europeisk antisemitism och rasism och ”beslutet” för Förintelsen togs inte vid Wannsee-konferensen i januari 1942. Dessa svagheter kompenseras dock av juridisk bredd och politisk aktualitet. I kontrast till nazismen och Förintelsens historia är amerikansk rasism en pågående verklighet. Whitman understryker att amerikansk straffrätt än i dag i hög grad är föremål för politisk styrning, med förödande konsekvenser i synnerhet för afroamerikaner. På ett övergripande plan har amerikansk rasism tagit så mångskiftande former att den överlevt även i en formellt rasneutral era, genom lagar och förordningar som inte uttryckligen nämner hudfärg. Whitman betonar det kanske självklara förhållandet att USA:s inflytande i världen inte begränsar sig till det som många amerikaner är stolta över. När det gäller andra världskriget, den del av historien då USA vanligtvis framträder som den fria världens försvarare, är detta dock viktigt att framhålla.

Publicerad i Respons 2018-5