Vreden var motorn i Ekelöfs engagemang

Vissa författare förknippas med ett enda verk som inte sällan står ut i sin samtid och är vida känt, om än inte alltid lika läst. Så är fallet med Maja Ekelöf. Hennes Rapport från en skurhink (1970) blev mycket uppmärksammad omedelbart när den kom ut och betraktas nu som en klassiker i sin genre, även om det råder delade meningar om vilken genre den egentligen tillhör. Rapporten har ibland kategoriserats som en roman, men då med omväxlande prefix: bekännelseroman, dokumentärroman, arbetarroman. Den fick sin förnämsta utmärkelse sjutton år efter publiceringen, när den tilldelades Ivar Lo-Johansson-priset, instiftat för att prisa arbetarlitteratur. Detta visar att Ekelöf stundtals ställts jämsides med andra arbetardiktare och betraktats som en skönlitterär författare. 

Det gör inte Nina van den Brink i sin biografi »Jag har torkat nog många golv«. Här framträder Ekelöf i stället som en rapportör underifrån, som någon som berättade om kroppsarbetande kvinnor i Folkhemssverige. Hon upphöjdes till ett sanningsvittne som rapporterade om detta land ur ett annorlunda perspektiv än det gängse folkhemsromantiska. Genom vittnesbörd i brev, insändare, krönikor, dagböcker och minnesanteckningar tecknade hon bilden av ett folkhem med klassklyftor och sociala orättvisor. Detta folkhem, i synnerhet 1960-talets sista år med tv-kannor och Hylands hörna som tidsmarkörer, utgör huvudperson i rapporten vid sidan av rapportören själv. Även van den Brinks biografi handlar lika mycket om Maja Ekelöf som om det Sverige i vilket hon växte upp och med tiden blev ensamstående mor och låglönearbetare. På sätt och vis fungerar van den Brinks biografi också som en rapport genom att berätta om denna skrivande kvinnas liv i vardag och i fest, även om det senare hörde till undantagen. Ekelöfs liv innehöll trots allt mycket vardag.

Även om rapportboken inte betraktas som en roman, intar den en given plats i en arbetarlitterär tradition. Denna var väl känd av Ekelöf, som själv var ytterst beläst och väl bevandrad bland Vilhelm Mobergs, Jan Fridegårds och Ivar Lo-Johanssons böcker. Det kan tyckas anmärkningsvärt att det var männen bland arbetarförfattarna hon vände sig till. Moa Martinson förefaller ha varit en mer passande lierad, fembarnsmamma som hon var och liksom Ekelöf med ett slitsamt kvinnoliv bakom sig, men det var Harry Martinson hon knöt närmast an till. Kanske ska detta ses som ett symptom på att hon inte först och främst betraktade sig som en kvinna utan som en politisk människa. Möjligen var anknytningen till Harry Martinson betingad av att de besatt samma typ av ilska, föreslår van den Brink. Enligt min mening utgör denna en förklaringsgrund till Ekelöfs hela varande – och i synnerhet till hennes stundtals aggressiva ton. Hos Harry Martinson fann Ekelöf beskrivningar av hur den fattige blev bitter och arg genom ständiga missräkningar. Han betecknade denna sinnesstämning som en »bristens ångest«. Ekelöf förstod honom till fullo. Hon hade känt densamma. Denna van den Brinks analys blir endast belyst i förbifarten, men framstår som ett guldkorn i hennes biografi.

Ekelöf var mer än tio år äldre än Elsie Johansson, men ändå finns många paralleller mellan deras livshistorier och deras väg till författarskapet. Enligt mönstret för kvinnliga arbetarförfattare hade båda sena debuter och skrev, eller skriver i Johanssons fall, med det egna livet som utgångspunkt. En avgörande skiljelinje är dock att Johansson utan ifrågasättanden betraktas som en skönlitterär författare. I Anneli Jordahls biografi Att besegra fru J. från 2006 ges som en naturlig följd av detta stort utrymme åt Johanssons litterära skapande. Så är inte fallet i van den Brinks och därmed framstår inte heller Ekelöf som någon litterär författare. Hennes primära verk, skurhinksrapporten, lyser i anmärkningsvärt hög grad med sin frånvaro som text. Endast i undantagsfall citerar van den Brink ur den – och det först på sidan 143. En mer ingående belysning av texten i sig hade gjort den större rättvisa. Trots att Ekelöf hade en bristfällig skolgång behärskade hon språket och upprördes när hon inte förväntades göra det. Hon besatt en tydlig röst och hade ett eget språk, vilket hade kunnat få större utrymme i van den Brinks framställning. Att rapportboken inte betraktas som ett litterärt verk reducerar den.

Biografin fyller dock väl sitt uppdrag att redogöra för rapporten som genre, tydligt förankrad i den aktuella tiden när författare »gav sig ut i verkligheten, steg ned i den« och skrev böcker vilkas syfte var att »åstadkomma en förändring till det bättre för människor i utsatta positioner«, som van den Brink konstaterar. Hon tydliggör dessa rapporters politiska potential och belyser genren genom en rad exempel. Till de mest kända hör Sara Lidmans Gruva och Jan Myrdals och Gun Kessles Rapport från en kinesisk by. Annika Olssons litteraturvetenskapliga genrestudie Att ge den andra sidan röst – Rapportboken i Sverige lyfts fram, om än i förbifarten och utan att föranleda några omfattande teoretiska resonemang, förutom konstaterandet att de händelser som rapporterades om var egenupplevda och rapportböckerna därmed autentiska samt (skenbart möjligtvis) oredigerade, inte sällan formade som »montage av olika röster«.

Titeln på van den Brinks biografi alluderar givetvis på rapportbokens titel och är väl vald genom att den så tydligt anspelar på ilskan och kaxigheten som fyller den. Ekelöf har fått nog och torkar inte fler golv! Redan före tillkomsten av Rapport från en skurhink hade hon vägrat att inta en offerposition och sällar sig därmed till de »käringar mot strömmen« som hennes föregångare Barbro Alving personifierat. Alving, mest känd som signaturen Bang, var tio år äldre och en välrenommerad journalist med otaliga spaltmeter bakom sig. Ekelöf å sin sida vann sitt renommé bokstavligen över en natt. Rapportboken lanserades 1970 och utnämndes till årets bästa politiska roman samma år, detta trots att den, som redan framhållits, inte betraktades som en sådan. Roman eller inte ansågs den vara äkta, närvarande, spontan och uppriktig. Lektören på Rabén & Sjögren vittnar om »ett stökigt manus«. Texten hade värkts fram genom sammanfogningen av anteckningar på lösa lappar eller i fullklottrade kollegieblock, fyllda med överstrykningar och felskrivningar. Allt var handskrivet, eftersom Ekelöf inte ägde någon skrivmaskin och inte heller lärt sig att skriva på en sådan.

Rapportbokens lansering förändrade Ekelöfs hela tillvaro; den framstår som en vattendelare i hennes liv och utgör också en sådan i van den Brinks biografi. Dess inledande kapitel går direkt in på rapportens tillkomst. Först i nästföljande kapitel vrids klockan tillbaka och berättelsen fortskrider i kronologisk ordning enligt gängse mönster för biografier. Först i tredje kapitlet, med halva boken tillryggalagd, återkommer Rapport från en skurhink. Symptomatiskt nog är den inledande avdelningen i detta kapitel betitlad »Kändisen«. 

Rapportbokens lansering kom att förändra Ekelöfs hela tillvaro; den framstår som en vattendelare i hennes liv och utgör också en sådan i biografin.

Med rapporten från skurhinken blev Ekelöf riksbekant, och i och med det fylls också biografin av namn på personer som hon mötte i offentligheten. När hon fick Rabén & Sjögrens romanpris 1970 gratulerades hon av Alva Myrdal, och i Gary Engmans »Kvällsöppet«, som sändes i den nystartade kanalen TV2, mötte hon statsminister Tage Erlander. Främst verkade Ekelöf emellertid på hemmaplan i Karlskoga, där hon levt i hela sitt liv och där hon hade en rad vänner med samma starka intresse för politik och solidaritetsarbete. Efter genomslaget kom också författare, journalister och teaterfolk till hennes köksbord på Solvargsvägen 7, en adress som van den Brink närmast hamrar in genom upprepade omnämnanden.

Huset hade rymt fem uppväxande barn, och nu rymde det kultureliten – samt en och annan vilsekommen missbrukare eller före detta kriminell. Ekelöf fick ett brett kontaktnät. Man förundras knappast över att hon blev nära vän med Sara Lidman, en syster i ideologisk mening, även om deras uppfattningar efter hand gled isär. Biografin berättar om en rad stridbara kvinnor och om en rad strider.

»Det privata är politiskt« var det slagord som ställde den kvinnliga sfären i fokus och anammades av den framväxande kvinnorörelsen på 1960- och 1970-talet. Denna paroll omfattar i högsta grad också Ekelöf själv och i lika grad biografins berättelse om arbete, politik och privatliv. Det var dock inte i kvinnorörelsen Ekelöf hade sin hemvist utan först och främst i den rörelse som verkade för befrielsen av Vietnam. FNL-märket på den dräkt som hon införskaffat till prisceremonin stack ut i det offentliga rummet. I detta engagemang förenades hon med sina barn, som alla kom att bli aktivister. Mor och barn hade som det framgår ett mycket nära förhållande. Trots det agerade Ekelöf i debatten om modersrollen som kritiker av det heliga moderskapet – hon ville avmystifiera det och hävdade att moderskärleken var reserverad för en annan klass än hennes. Därutöver kämpade hon för rätten till fri abort och genomgick själv en sådan, om än vid denna tid när denna låg bortom den enskilda kvinnans eget val. Men man kan fråga sig om om aborten var så smärtfri som den framställs i van den Brinks biografi och om barnen aldrig agerade tjurigt och upproriskt som tonåringar gör. Biografiförfattaren förefaller hysa en motvilja mot att lyfta fram konflikter i familjehistorien, vilket möjligtvis beror på att boken till dels bygger på intervjuer med nära och kära. Rimligtvis gick diskussionens vågor höga vid köksbordet.

Ekelöfs vrede över samhällsförhållandena var motorn i hennes engagemang. Denna gjorde henne stundtals rabiat, i synnerhet när det gällde Sverige, som hon ansåg inte levde upp till sitt goda rykte i omvärlden. Även efter upprättelsen i och med rapportbokens genomslag kvarstod hennes känsla av att vara orättvist behandlad och oförskämt bemött av samhällets representanter. Ekelöf var en av alla ensamstående mödrar som vid denna tid trädde fram som en närmast ny identitet, som givetvis bara var en av alla de identiteter hon brottades med. Hon var därutöver städerska och författare och gick från att vara det ena till det andra. »Städerskan som blev författare var inte längre städerska«, konstaterar van den Brink lakoniskt.

Identitetsfrågor, vilka trätt fram som ytterst centrala i vår tid, har regelmässigt fokus på det enskilda och individuella, varför de betraktas som en individuell fråga. Det är intressant att Ekelöf fokuserade på kollektiva strukturer, vilket gör identitetsfrågorna politiska. Utan att egentligen engagera sig i kvinnokampen tillhörde hon som kvinna kollektivet kvinnor. Men hon var först och främst en del av arbetartraditionen, även om hennes familjebakgrund avslöjar ett annat ursprung. Barndomshemmet hade piano, en ägodel starkt förknippad med borgerligheten, och redan vid Majas födelse 1918 hade familjen telefon. Enligt min mening får denna tidiga historia något för stort utrymme i biografin, eftersom den inte förefaller ha spelat någon avgörande roll för hennes senare livsval.

Samtidigt som biografin ägnar de kollektiva politiska aktionerna stor uppmärksamhet förmedlar den en rad intryck från den lilla världen. På ett närmast idylliserande vis placeras Ekelöf i svamp- och bärskogen, vid bakbordet och vid stoppkorgar fyllda av sockor. Strumpstickandet fattas inte heller. Dessa aktiviteter ska rimligtvis illustrera fattigdomen i hemmet, men fungerar knappast så, eftersom de i dag snarast framstår som fritidsnöjen. Fattigdomen träder dock fram glimtvis, genom referenser till Ekelöfs fimpar. Under städdagarna räckte en cigarrett till fem pauser. På det porträtt som valts för omslaget har hon en i handen. 

Rökarens blick skapar igenkänning hos van den Brink och föranleder henne att återvända till sin egen familjs historia. Hon inleder biografin högst medryckande genom att situera Ekelöf i en tradition av kvinnliga arbetare genom att länka samman hennes historia med sin egen. Ett porträtt av van den Brinks mormor Thelma Åkerberg uppvisar, om än inte yttre likheter, ett påtaglig släktskap när det gäller stämning med bilden på Ekelöf. Åkerberg hade också haft städning som arbete. Parallellhistorien med biografiförfattarens förmödrar och senare med biografiförfattaren själv återkommer som utvikningar. Dessa paralleller hade kunnat ges större utrymme, eftersom de sätter fokus på allmängiltigheten i Ekelöfs livshistoria. Den är hennes och samtidigt en rad andras. Rapportboken handlar inte om den enskilda kvinnan som har städning som arbete, utan om alla som har det, och den handlar inte endast om själva städandet utom om de föreställningar som omgärdar praktiken. 

Mycket har skrivits om städning som en respektabilitetsmarkering. För många av arbetarklassens kvinnor blev renligheten ett sätt att markera sin skötsamhet och duglighet. Att städarbete är ett grovarbete och dåligt belönat utesluter inte att det är ett arbete att vara stolt över. Thelma Åkerberg gladdes över berömmet över hur väl hon städat sitt sjukhus.

Maja Ekelöf blickar ut från titelsidan på »Jag har torkat nog många golv« utan att möta läsarens blick. Kanske är denna bild talande för hela biografin – efter över fyrahundra sidor är Ekelöf fortfarande outgrundlig för oss. Hennes andra bok, Brev, som bestod av en brevväxling med ekobrottslingen och journalisten Tony Rosendahl under hans fängelsetid, fick ett kyligt mottagande. Efter denna besvikelse och i sorg över hennes och Rosendahls avbrutna relation efter hans frigivning kapslade hon in sig. De största kriserna stannar i det fördolda. Nina van den Brinks biografi lockar till läsning av denna Ekelöfs andra bok och därjämte till omläsning av Rapport från en skurhink.

Publicerad i Respons 4-5/2022.