Ytlig kamp mot anonyma »anti-ekonomer«

DEN SVENSKE FILOSOFEN Erik Angners bok How Economics Can Save the World – Simple Ideas to Solve Our Biggest Problems från 2023 har kommit ut i svensk översättning under den mer modesta titeln En bättre värld är möjlig. Titlarnas olikhet reflekterar inte bara en kulturskillnad mellan Sverige och USA, utan återspeglar en genuin ambivalens i själva texten. Kapitelnamn som »Hur man eliminerar fattigdom«, »Hur man lyckas som förälder med sinnesjämvikten i behåll«, »Hur man får ordning på klimatet«, »Hur man når lycka« och »Hur man blir ödmjuk« utlovar dunderkurer för alla möjliga åkommor. Och Angner påstår faktiskt att den ekonomiska vetenskapen kan rätta till världen på »ungefär samma sätt som den medicinska vetenskapen kan läka människokroppen«. Bara för att i slutet av nästan varje kapitel landa i en betydligt mer anspråkslös position:  »Vad jag hävdar är att nationalekonomin på marginalen lämnar ett positivt bidrag till våra strävanden att bygga en bättre värld.«

Wobblandet i anspråksfullhet är, antar jag, ett wobblande mellan att vilja sälja och att vilja vara saklig. Stora löften lockar mer än marginella bidrag. Men det ständigt upprepade mönstret av att först sticka ut hakan för att sedan helgardera sig blir i längden både tröttande och frustrerande. Menar han verkligen som det står på ett ställe att det nationalekonomiska perspektivet anger »det rätta sättet att se på de många utmaningar som vi står inför«? Eller betraktar han nationalekonomin som en låda med teoretiska verktyg vars nytta är betydligt mer begränsad än så? För den som vill förstå och kritiskt reflektera över Angners egentliga anspråk ter sig texten hal som en ål.

Ett drag hos dessa anonyma anti-ekonomer är tydligen att de betraktar ekonomer som ondsinta människor som medvetet strävar efter att gynna samhällets välbeställda på bekostnad av fattigt folk.

Angner är dock en säker stilist och fin pedagog. Hans presentationer av Cristina Bicchieris teori om sociala normer, Alvin E. Roths idéer om marknadsdesign och Elinor Ostroms arbeten om institutioner är särskilt läsvärda: levande, informativa och tankeväckande. Andra kapitel är plattare. Kapitlet »Hur man blir rik« handlar egentligen inte om hur man blir förmögen, utan om hur man som vanlig löntagare under normala omständigheter kan spara på ett hyfsat tryggt men ändå lukrativt sätt (nämligen i indexfonder), ta förnuftiga lån, och så vidare; stora pengar skaffar man ju på andra vägar. Kapitlet »Hur man når lycka« utgår från det närmast programmatiskt ytliga lyckobegrepp som i mycket av dagens lyckoforskning används för att genomföra statistiska undersökningar med till synes lätt jämförbara numeriska resultat – undersökningar i vilka lycka behandlas som något som kan uppskattas med hjälp av simpla kvantitativa skalor typ Cantrils stege, graderad från 0 till 10. Man kunde tycka att en filosofiprofessor skulle ägna åtminstone något stycke till att peka på detta lyckobegrepps begränsningar, men Angner tycks anse att de inte spelar så stor roll.

Angners ambition är emellertid inte bara att visa på nationalekonomins relevans genom trevliga och lättillgängliga presentationer av diverse teorier och deras praktiska tillämpningar. Han vill också försvara den nationalekonomiska vetenskapen mot en grupp kritiker som han kallar »anti-ekonomer«. Det är på denna punkt jag har mina största invändningar mot boken.

Anti-ekonomer, skriver Angner, är inte bara oeniga med eller kritiska mot specifika teorier eller metoder inom nationalekonomin: »De vill avskaffa hela verksamheten.« Vilka tänker han då på, egentligen? Faktum är att han bara namnger en enda anti-ekonom, den gamle 1800-talshistorikern och ärkerasisten Thomas Carlyle – ett lätt byte. Samtidigt ger han läsaren intrycket att det vimlar av anti-ekonomer överallt i samhället och att deras inflytande är stort: »nationalekonomin [har] alltid ansatts av kritiker som hävdar att vi skulle få det bättre om hela verksamheten sprängdes i luften«. Ett drag hos dessa anonyma anti-ekonomer är tydligen att de betraktar ekonomer som ondsinta människor som medvetet strävar efter att gynna samhällets välbeställda på bekostnad av fattigt folk. Detta är något som Angner avvisar, både genom hänvisning till egen erfarenhet av ekonomer som han själv har mött (de är »inte bara vänliga och trevliga utan också genuint angelägna om att förbättra världen«) och genom ett studium av ekonomernas faktiska åtgärdsförslag (»[d]e är ofta inriktade på att förbättra villkoren för de sämst ställda – att frigöra de fattiga och förtryckta, att göra deras tillvaro mer uthärdlig och deras framtid ljusare«). Visst finns det enskilda rötägg, medger Angner, men tillägger att »[u]ppfattningen att de fattiga, förslavade, rättslösa och sårbara borde räknas i lika hög grad som alla andra har funnits med sedan den ekonomiska vetenskapens begynnelse«.

Detta sätt att rita upp spelplanen osynliggör en mycket viktigare och intressantare form av kritik än den Angner tillskriver anti-ekonomerna. Denna kritik går inte ut på att kasta nationalekonomin som sådan överbord. Inte heller beskyller den individuella ekonomer för att vara ondsinta. Däremot innebär den ett grundligt ifrågasättande av det dominerande tänkesättet inom den ekonomiska vetenskapen – ofta kallat det »neoklassiska« ramverket. Sådan kritik kan komma från många olika håll: radikala varianter av institutionell ekonomi i traditionen från Thorstein Veblen, olika vidareutvecklingar av Karl Polanyis idéer om hur ekonomier är inbäddade i sociala och kulturella sammanhang, marxistiska synsätt enligt vilka kapitalistiska system strukturellt låser fast människor i exploateringsrelationer, nyare former av feministisk eller ekologisk ekonomi, och så vidare, och så vidare.

Ett viktigt led i Angners osynliggörande av sådana former av kritik är hans påstående att det finns något sådant som det nationalekonomiska tänkesättet i bestämd form singular. Detta tänkesätt utgörs enligt honom av en samling heuristiska metoder eller angreppssätt, varav flera är hämtade från gängse så kallad rational choice-teori. Till dessa metoder hör bland annat, som han uttrycker det, att »betrakta samhällsfenomen som oavsiktliga och kanske oväntade resultat av enskilda individers val«, liksom att behandla alla människor som i grunden lika (analytisk egalitarism).

Dessa heuristiska principer kan låta sympatiska, och Angner tillskriver dem stor moralisk betydelse. Genom att se alla människor som i grunden lika och förklara samhällsföreteelser och normer som resultat av individuella beteenden och attityder menar han att nationalekonomin tillerkänner individen makt att styra sin egen framtid. Som individ är man alltså inte väsentligen bestämd av vissa givna naturliga eller samhälleliga omständigheter. I stället avses att sådana omständigheter på sin höjd utgör yttre faktorer som antingen gynnar eller begränsar ens förmåga att fatta bra beslut.

Är de fattigas egentliga problem verkligen något som löses med allmosor som ökar deras mentala ›bandbredd‹ så att de fattar bättre individuella beslut?

Ja, vid ett första ögonkast ter sig dessa heuristiska tumregler kanske inte bara sympatiska, utan också så pass sunt förnuftsmässiga och självklara att de rimligen inte kan väcka några tvivel. Men faktum är att de utgör långt ifrån oskyldiga beståndsdelar i ett neoklassiskt ramverk och har ifrågasatts på intressanta och djupgående sätt av kritiker av de slag jag nämnde ovan. När Angner påstår att dessa principer är väsentliga delar i det nationalekonomiska tänkesättet – snarare än delar i ett dominerande tänkesätt som kan kritiseras utifrån mer heterodoxa men ändå genuint nationalekonomiska perspektiv – får han kritikerna att framstå som rena tokstollar. Arrogansen blir som mest provocerande i bokens slutkapitel:

En diskussion om ekonomisk vetenskap kan inte helt förbigå dem som ifrågasätter nationalekonomin, lika lite som en diskussion om klimatforskning skulle vara uttömmande om den undvek att nämna förekomsten av klimatskeptiker.

För att exemplifiera min poäng, låt oss se lite närmare på vad Angner beskriver som »den nationalekonomiska strategin mot fattigdom« – återigen bestämd form singular. Angner vänder sig starkt emot föreställningen att nationalekonomer skulle anse att fattiga människor har sig själva att skylla eftersom de fattat irrationella beslut som gjort dem panka eller att det vore lönlöst att ge dem pengar eftersom de då skulle fortsätta med onödig konsumtion i stället för att ta sig i kragen och på egen hand förbättra sin situation. Tvärtom, säger Angner, är nationalekonomerna numera ense om att fattigdom bör avhjälpas genom att ge de fattiga pengar. Här pekar han på empirisk forskning som enligt honom visar att det är själva fattigdomen som hindrar dem från att se och agera utifrån de konstruktiva möjligheter till förbättring som faktiskt står dem till buds. Fattiga människor, menar han, är inte födda med sämre kognitiv eller moralisk förmåga än rika människor. I stället är det fattigdomen som reducerar deras mentala »bandbredd«, vilket stör deras förmåga att tänka klart och agera förståndigt: »Detta ökar risken att de fattar okloka beslut, särskilt beträffande pengar, vilket leder till mer knapphet och ännu snävare bandbredd.«

Detta kan förstås låta mer sympatiskt än en direkt moraliserande hållning som anser fattigdomen vara en följd av medfödd dålig beslutsförmåga eller karaktär. Men vid närmare eftertanke är det inte självklart att Angners psykologiserande inställning är så mycket aptitligare. Är de fattigas egentliga problem verkligen något som löses med allmosor som ökar deras mentala »bandbredd« så att de fattar bättre individuella beslut? Är inte ett mer djupgående problem att de är fastlåsta i ett system av exploatering som i sig måste vältas över ända för att de ska tillåtas blomstra? Och bidrar inte den psykologisering och de allmosor Angner förespråkar i själva verket till att befästa detta förtryckande system? Vore inte en moraliserande attityd på sätt och vis renhårigare, i och med att den oförblommerat bejakar förtrycket och därmed kanske provocerar fram ett organiserat motstånd mot systemet som sådant?

Min poäng här är inte att svaret på alla dessa frågor nödvändigtvis är ja. Poängen är att Angners framställning döljer att frågor av denna typ överhuvudtaget kan ställas och vara värda att ta på allvar. Här är det också värt att notera att Angners analys (till skillnad från den som hävdar att fattigdom är en konsekvens av medfödd dålig beslutsförmåga) inte erbjuder någon som helst förklaring till varför samhället en gång skiktats i fattiga och rika. Just där en mer systemorienterad diagnos tycks påkallad gapar ett tomrum i Angners resonemang – ett tomrum han förbigår med tystnad.

Naturligtvis kan andra frågor än de jag just ställt bli centrala utifrån andra kritiska perspektiv – jag har exemplifierat med frågor som ligger nära en marxistisk analys. Man behöver inte köpa just den för att se hur Angners sätt att argumentera tjänar till att osynliggöra själva möjligheten att tvivla på det perspektiv som han själv förespråkar och ser som bestämmande för nationalekonomin som vetenskaplig disciplin.

Notera återigen att en radikal kritik av det slag jag talar om här inte förutsätter att ekonomer är ondsinta människor som medvetet vill gynna de rika på de fattigas bekostnad. Snarare tvärtom: en poäng med kritik av detta slag är att det dominerande tänkesättet snävar in ekonomernas egen bandbredd. Det begränsar deras idéer om vad som är moraliskt och politiskt önskvärt, så att det som för dem ter sig gott i själva verket är otillräckligt eller rentav kontraproduktivt.

Enligt Joseph Stiglitz präglades de decennier som ledde fram till finanskrisen 2008–2009 av att ekonomer med heterodoxa uppfattningar behandlades som hädare som på sin höjd borde få verka på ett fåtal isolerade institutioner. Och vidare: 

Ingenstans var denna intolerans större än i makroekonomin, där de förhärskande modellerna uteslöt möjligheten av en kris lik den vi upplevde 2008. När det omöjliga hände, behandlades det som om det var en översvämning som sker var 500 år – en nyck som ingen modell kunde ha förutsagt.

The Guardian, 5/11 2019

Angner anser att nationalekonomins oförmåga att förutse finanskrisen inte är något att bekymra sig över: 

Ingen seriös seismolog påstår sig veta exakt när nästa stora jordbävning kommer att drabba San Fransisco. Både nationalekonomer och seismologer skulle gärna vilja ha möjlighet att förutse framtida kriser och katastrofer. Men att de saknar den förmågan gör inte nationalekonomin eller seismologin mindre vetenskapliga. 

Detta missar Stiglitz poäng. De förhärskande makroekonomiska modellerna var inte bara oförmögna att fastslå exakt när krisen skulle inträffa. De uteslöt möjligheten att en sådan kris över huvud taget skulle kunna äga rum. De mest inflytelserika ekonomerna var som seismologer som hävdar att en jordbävning i San Fransisco är omöjlig.

Efter 2008 har vi fått en flod av litteratur som på ett initierat sätt undersöker det trauma som finanskrisen innebar för såväl den ekonomiska vetenskapen som för den västerländska kapitalistiska demokratin – litteratur som anlägger både teoretiska och historiska perspektiv. Av denna litteratur märks ingenting i Angners bok. I stället bjuds vi på en ytlig kamp mot anonyma ”anti-ekonomer” som under läsningens gång får karaktären av väderkvarnar. Om man verkligen vill visa hur nationalekonomin kan spela en konstruktiv roll i byggandet av en bättre värld krävs ett betydligt större mod att granska dess dominerande tankemönster och metodologiska utgångspunkter.