Respons 4/2012
Nationalekonomins kris
Varför förstår inte nationalekonomerna sig på ekonomin?
Före krisen ville ledande nationalekonomer övertyga oss om att de ekonomiska krisernas tid var förbi och att marknader korrigerade sig själva. Ju mindre inblandning från staten, desto bättre. Inte nog med att den globala krisen visade att de hade fel, nationalekonomerna bidrog i själva verket till kraschen genom att hävda att den finansiella sektorn inte behövde regleras. Allt pekar på att något är grundläggande fel med de dominerande teorierna och den historiska erfarenheten visar på att stora kriser leder till teoretiska skiften. Men hittills ser man inte mycket av en sådan omprövning. Nationalekonomer är ungefär lika ödmjuka som den finansiella sektorns representanter – om nu kartan inte överensstämmer med verkligheten, tycks det vara kartan som gäller. Är det inte dags för åtminstone en liten depression inom ekonomskrået?
> Intervju med Axel Leijonhufvud, som under flera decennier fick se sig marginaliserad eftersom han tvärtemot rådande uppfattningar hävdade att kapitalismen var instabil till sin natur. Nu får han uppmärksamhet men han är inte säker på att nationalekonomin kommer att förändras.
> Martin Kraghs De ekonomiska idéernas historia ger underlag för reflektioner om förhållandet mellan teori och verklighet. Förändringar i den ekonomiska verkligheten leder oftast till nya paradigm. Så var det efter Den stora depressionen på 30-talet och efter krisen 1973–74. Är det dags för ett skifte nu också? Det hoppas i alla fall Katrine Kielos i Det enda könet. Ekonomhistorikern Lennart Schön recenserar.
> I antologin Pengamakarna belyses de finansiella innovationernas historia i Sverige. Dagens kris har satt få spår i boken, finner Mats Benner.
> Jonas Pontusson & Damien Raess granskar hur man har reagerat på de ekonomiska kriserna 1973–74 och 2008–2009. I dag är skillnaden mellan västländerna mycket mindre än den var 1973–74. De åtgärder som står till politikernas förfogande har blivit färre.