Hemmasnickrade spekulationer om Paulus

Aposteln Paulus spelade en central roll för att etablera kristendomen. En ny bok ger liv åt gamla föreställningar om Paulus som anti-judisk predikant. Men argumentationen saknar förankring i aktuell forskning och ger en förenklad och ibland felaktig bild av aposteln.

Mats Larsson är docent i arkeologi med inriktning på yngre järnåldern och vikingatiden. Givet Larssons bakgrund inom arkeologi hade jag hoppats på att han skulle bidra med intressanta vinklingar om den historiske Paulus. Kanske skulle han förklara hur antika städer var uppbyggda för att levandegöra Paulus arbete i den romerska stadsmiljön? Kanske han kände till vardagligt liv som han kunde förklara för läsarna? Jag hoppades också att en bok om Paulus på svenska år 2016 skulle ge läsarna en inblick i den aktuella Paulusforskningen som utmanar gamla missförstånd om Paulus som en anti-judisk predikant och grundare av en ny religion, kristendomen. En sådan bok hade varit mer än välkommen på den svenska bokmarknaden. Tyvärr grusades alla sådana förhoppningar ganska omedelbart vid läsningen av Larssons bok. I stället för att tillföra någon insikt i Paulus person och verksamhet erbjuder Larsson läsarna ett mycket traditionellt porträtt av Paulus, om än utifrån en negativ utvärdering och kryddad med egna spekulativa teorier om Paulus bakgrund och egentliga mål för sin verksamhet. Av de senaste årtiondens Paulusforskning syns inget spår, utan läsaren får följa Larssons högst personliga rekonstruktion av Paulus.

Undertiteln förvanskaren syftar på att Paulus ska ha förvanskat Jesus lära. Men i så fall är Paulus i gott sällskap eftersom alla nytestamentliga författare ändrade Jesus ”ursprungliga lära”. Jesus predikade om det kommande gudsriket och de kristustroende predikade sedan om Jesus som Kristus: förkunnaren blir objektet för förkunnelsen. Larsson menar däremot att Paulus förvanskade Jesus lära då han övergav sin judiska identitet till skillnad från Petrus och Jakob. Larsson poängterar med all rätt att Jesus och den tidiga Jesusrörelsen var judisk och att den utvecklades till en icke-judisk kristen religion, men att hävda att Paulus drev fram den förändringen genom att ta avstånd från judendomen är både förenklat och felaktigt som vi ska se nedan.

Att Paulus ”förvanskade” Jesus lära ger en negativ klang som leder läsarna mot en kritisk uppfattning om Paulus. Den förstärks genom boken: Paulus har en ”överskuggande övertygelse om sin egen betydelse”; ”i breven är Paulus självprisande, ofta förenat med falsk blygsamhet”; ”värre är det med en annan tendens som kommer fram i breven – oförsonlighet och hämndlystnad, uttryckt i form av Guds vilja och Jesus vilja”. I beskrivningen av konflikten mellan Paulus och Petrus (Gal 2) syns det vem som Larsson håller på: ”Det vi kan se i denna konflikt är hur den skriftlärde och retoriskt skicklige Paulus sätter sig på den enkle och inte lika talföre fiskaren Petrus och talar om att han har fel”. Man kan undra om det är en historikers uppgift att utvärdera och kritisera historiska personer. En bättre ingång hade varit att helt enkelt försöka förstå Paulus lära och arbete i den miljö han verkade. Larsson visar inte att han ansträngt sig för att göra detta.

I Paulus – Förvanskaren får vi följa Paulus från ”omvändelsen” genom missionen till slutet av hans liv då han enligt Larssons spekulationer verkade i Jerusalem. Det mesta materialet är helt enkelt återberättelser av Apostlagärningarna som är skrivna av Lukas. Även om Larsson lägger till kommentarer som att delar är legend-artade tillför han inte särskilt mycket information. När det gäller kritiken mot Paulus under dennes livstid visar Larsson en förståelse för varför ledare som Petrus och Jakob skulle kunna bli upprörda när någon som aldrig ens träffat Jesus utmanade deras auktoritet. Språket är ledigt och det är lätt att läsa beskrivningarna om Paulus resor. Larsson ger däremot inga specifika texthänvisningar, vilket kan vara frustrerande för dem som själva vill läsa vad Lukas skriver. Att han inte heller ger hänvisningar till passager när han refererar till den judiske historikern Flavius Josefus verk är olyckligt, eftersom denne har skrivit ofantligt mycket och det är svårt att hitta olika ämnen utan vägledning.

Larsson behandlar Paulus brev mycket kortfattat. Eftersom han har en bestämd uppfattning om Paulus lära hade man förväntat sig att han skulle göra en ordentlig analys av texterna, men det gör han inte. I stället ger han en generaliserande och missvisande bild av Paulus budskap. Enligt Larsson lämnar Paulus som sagt den judiska läran och även sin judiska identitet, vilket tydligt framgår redan i titeln av kapitlet, ”Juden blir romare”. Titeln är mycket problematisk. Paulus var ju romersk medborgare och jude innan och efter han började tro att Jesus var Messias, det vill säga Kristus. Modern Paulusforskning pekar på att Paulus inte lämnade sin religiösa tillhörighet utan att han ändrade inriktning inom judendomen.

Larsson hävdar i stället att för Paulus var den mosaiska lagen överspelad. Han ställer Paulus lära mot den mosaiska lagen, tron på Kristus mot lagen, en syn som motsvarar den traditionella kyrkliga tolkningen av Paulus alltsedan Luther. Han missar helt att Paulus vänder sig till icke-judar då han argumenterar för varför de – icke-judarna – inte ska hålla lagarna, det vill säga omskära sig och följa judiska lagar såsom sabbatsregler. Paulus uttalar sig inte om vad judar ska göra; det är ju icke-judarnas status och skyldigheter som är ett problem för den kristustroende judiska rörelsen. Att judarna håller lagarna tas för givet. Dessutom är det helt felaktigt att hävda att lagen är överspelad för Paulus. Han kräver ju till exempel att de kristustroende icke-judarna avstår från otukt, utifrån vad detta innebär enligt Moses lagar. Han kräver att de lämnar avgudadyrkan (1 Thess), helt i enlighet med Moses lagar.

Precis som i Apostlagärningarnas beskrivningar lyfter Larsson fram konflikter mellan ”judar” och Paulus, men utan att erbjuda någon ordentlig analys. Här saknas de stora perspektiven, det vill säga en utförande förklaring till bakgrunden och sammanhanget. Varför blir det konflikter? Varför blir det våldsamt? Enligt Larsson är orsaken att Paulus predikar mot lagen. Dessutom pekar Larsson på Paulus hårda ord i Första Tessalonikerbrevet där han beskyller judarna för Jesus död.

Detta är också en förenklad och vilseledande bild. Paulus och andra missionärer krävde att de kristustroende icke-judarna avstod från avgudadyrkan. Men att inte visa respekt och lojalitet till hemstadens gudar offentligen ansågs vara förräderi. Det var dessutom farligt eftersom gudarna beskyddade staden. Detta spädde på hatet till judarna som redan befann sig i en svår situation eftersom de inte deltog i kulter för de lokala gudarna och för kejsaren. Även om dessa hade fått dispens var inte alla toleranta. Den första stora pogromen inträffade vid slutet på 30-talet i Alexandria. När en ny grupp dök upp inom de judiska miljöerna som uppmuntrade icke-judar att på detta sätt uppträda mot rådande samhällsnormer och som dessutom dyrkade en judisk ledare som avrättats som upprorsmakare mot Rom, då är det inte så konstigt om de inte alltid var välkomna i synagogorna. Det blev konflikter.

Naturligtvis är det inte lätt för en historiker som inte är tränad inom bibelvetenskap att ge sig på biblisk historia. Men den som gör detta borde anstränga sig att sätta sig in i den aktuella forskningsdebatten och ta ställning i frågor som diskuteras av seriösa forskare. Larsson avvisar ofta mycket lättvindigt vad majoriteten forskare anser och väljer i stället att följa perifera forskare, såsom Robert Eisenman. Resonemanget övertygar inte och uppvisar stundtals ett rent ovetenskapligt förhållningssätt till texterna. För att ta några exempel:

Enligt de flesta forskare är Första Petrusbrevet och Jakobsbrevet inte skrivna av de historiska personerna Petrus och Jakob, Jesus bror, utan utgör senare skrifter skrivna i dessa personernas namn. Bruket att skriva i berömda personers namn var vanligt inom judendomen då texter tillskrivna Abraham, Moses, Henok med mera cirkulerade på denna tid.

Flera av Paulus brev, såsom första och andra Timotheusbrevet, är uppenbarligen skrivna av andra än Paulus. I den kristna floran av texter blev texter om Petrus mycket vanliga och så småningom dyker texter upp som Petrus evangelium och Petrus gärningar. Första Petrusbrevet är skriven på en mycket fin grekiska och uppvisar en väl utvecklad teologi som omfattar uttolkningar av Gamla Testamentet på grekiska, Septuaginta. Om Petrus vet vi att han var en fiskare från Galileen som pratade arameiska. Enligt Lukas som skrev Apostlagärningarna var han ”olärd” (Apg 4:13). Det finns inget i brevet som tyder på att författaren skulle känt Jesus personligen. Det är osannolikt att Petrus har kunnat författa brevet, inte ens med hjälp av Silvanus (1 Pet 5:12).

Liknande argument kan ges mot Jakobs påstådda författarskap. Larsson nämner att många forskare tvivlar på att skrifterna skrevs av de tidiga Jesusföljarna, men sedan använder han ändå breven för att rekonstruera utvecklingen av ledarskapet och konflikterna inom den tidiga rörelsen. Han daterar båda breven till 40-talet, årtionden tidigare än de vanligtvis dateras. Han inleder utläggningen av Jakobs brev med vissa förbehåll om äktheten, ”Om Jakobs brev är äkta…” som följs av ”Brevet kan alltså vara formulerat av Jesus egen bror…” Senare försvinner emellertid tvivlet och Larsson talar om Jakob som författare: ”Liksom sin bror Jesus för Jakob de fattigas talan”. På liknande sätt avfärdar han snabbt den vanliga dateringen av de pseudo-klementinska skrifterna till 200-talet och använder dessa för att spåra konflikten mellan Paulus och Petrus, vilket är helt grundlöst.

Larsson menar sig ha funnit en sorts konspiration i berättelserna om Paulus. Paulus resa till nabateerna i ”Arabien” kan ”rimligtvis inte varit för att sprida budskapet om Jesus i Arabien”, eftersom nabateerna hade sina egna gudar och därför inte borde vara mottagliga för Paulus mission. Detta är ett märkligt resonemang eftersom detsamma kan sägas om alla icke-judar. Vidare påstår Larsson att Paulus arbete som tältmakare var ”en lämplig täckmantel för något annat och känsligare uppdrag”. När Lukas skriver om Paulus besök i Jerusalem ”är det märkvärdigt tyst om Paulus göranden”. Larsson kommer fram till att Paulus arbetade för judiska ledares räkning och nästlade sig in i Jerusalemförsamlingen på 70-talet för att spionera på den. Han dog alltså inte martyrdöden som flera kyrkofäder berättar. Som bevis för sin rekonstruktion pekar Larsson på att en person vid namn Saul omskrivs av ovannämnde historiker Josefus som sändebud till Nero samt att Paulus hälsar till en judisk person (i en lång lista av namn i Rom 16) vars namn är Herodion.

Larsson hävdar i förordet att hans framställning är baserad på ”en strikt historisk/vetenskaplig grundsyn”. Men detta är ingen historieforskning utan hemmasnickrade spekulationer. Undertiteln ”förvanskaren” kanske är en passande beskrivning trots allt, om den appliceras på författaren.

Cecilia Wassén är docent och lektor i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.