Klassresenärer och arbetarklassens resa högerut

Både J. D. Vances och Didier Eribons böcker har använts för att förklara Donald Trumps och den europeiska högerpopulismens framgångar. Men de är också intressanta berättelser om klassresenärens villkor, hur resan påverkar dem och hur de ser på sitt ursprung efter att ha lämnat det. Vance har anklagats för att vara ett skolboksexempel på klassresenärens självtillräcklighet, men i själva verket lyfter han fram behovet av stöd för att kunna komma bort från en destruktiv miljö. Eribon lämnade sin klass för att kunna komma ut som homosexuell, men då hamnade hans ursprung i stället i garderoben.

För drygt trettio år sedan förkunnade sociologen Ulrich Beck klassbegreppets död. Det var en ”zombiekategori”, som visserligen levde kvar i sociologin men var empiriskt hädangången och irrelevant som analytiskt redskap. Det var hopplöst ute även i kulturdebatten och vänstern hade övergivit klasskampen till förmån för tredje vägens politik för att försöka mota nyliberalismen, som alltmer dominerade den ekonomiska politiken, i grind.

I dag framstår ryktet om klassbegreppets död betydligt överdrivet. Med det framstår också klassresan som något att vara stolt över. Vänsterpolitiker har förvisso alltid kapitaliserat på sin arbetarbakgrund, men nu talar även liberaler som Jan Björklund och författaren Therese Bohman öppet om sin påvra barndom. Klassresan fascinerar och möjlighet till social mobilitet är något de flesta, oavsett politisk hemvist, omfamnar. Det kanske är därför skildringar av klassresor – som Leif GW Perssons Gustavs grabb och Jag är Zlatan Ibrahimovic av David Lagercrantz – har blivit bästsäljare. Klassresans grundläggande budskap är att vi alla kan få ett bättre liv genom hårt arbete, eller åtminstone genom högre utbildning. Därför visste indignationen inte några gränser när det nyligen rapporterades att Hollywoodstjärnor hade mutat in sina barn på amerikanska elituniversitet och på så sätt satt klassresans centrala mekanism – meritokratin – ur spel.

När klassresan har blivit populär bör vi ställa frågan vad klassberättandet är till för.

När klassresan har blivit populär bör vi ställa frågan vad klassberättandet är till för. Förutom att skildra sitt eget liv, berätta en framgångssaga eller synliggöra sociala orättvisor har klassresan på sistone använts för att förklara arbetarklassens förflyttning från vänsterkanten till yttersta högern på den politiska kartan. Detta gäller inte minst Hillbilly – En familj och kultur i kris. När den publicerades i USA mitt under presidentvalet för tre år sedan togs den emot som svaret på varför den vita arbetarklassen stödde Donald Trump. I boken beskriver J. D. Vance, i dag chef i ett investmentbolag i San Francisco, sin uppväxt i en dysfunktionell familjeklan i Appalacherna i östra USA. Traditionellt har Appalachernas vita arbetarklass röstat på Demokraterna, men inom loppet av en generation har den rört sig långt ut på högerkanten.

Vances förklaring är att det arbetarparti hans mormor röstade på efter kriget inte har fört den politik hon hoppats på: alltför generösa villkor har möjliggjort ett utnyttjande av välfärdssystemet som samtidigt håller kvar människor i fattigdom. Men mormoderns politiska åsikter är inte självklart högerpopulistiska utan tycks spänna över hela det politiska spektrumet. Ofta framstår hon som konservativ, men ibland också som socialdemokrat av europeisk modell. Framför allt är hon rädd för framtiden, arg på Washington och förkrossad över hur det gått för hennes barn. Vance är själv ömsom arg på storföretagen för att de flyttat produktionen utomlands, ömsom på regeringen för att den ger för litet ekonomiskt stöd, men undrar också om inte välfärdsstaten förvärrar situationen.

Den vita arbetarklassens resa högerut motsvaras av en resa där de tycks komma alltmer på efterkälken, menar Vance. Det är den enda grupp där den förväntade medellivslängden minskar. Medan svarta, latinamerikaner och högskoleutbildade vita är övertygade om att deras barn kommer få det bättre än de själva är en majoritet av den vita arbetarklassen pessimistisk inför sina barns framtidsutsikter. De har fog för sin misströstan: fattiga barn och ungdomar i sydstaterna, rostbältet och Appalacherna, har minst chanser att nå ekonomisk trygghet.

Om Hillbilly har använts för att förklara Trumps framgång har Tillbaka till Reims anförts för att förstå framväxten av högerpopulism i Europa. Didier Eribon är fransk sociologiprofessor, Foucaultkännare, offentlig intellektuell som tidigare gjort sig känd för sin forskning om homosexualitet och skam. Nu beskriver han i stället skammen över sina arbetarrötter. Den självbiografiska essän har tio år på nacken, men har först nu börjat spridas utanför Frankrikes gränser, delvis just för att den framväxande europeiska högerpopulismen åter gör den aktuell.

Eribon befinner sig i en lång tradition av vänsterintellektuella som diskuterat arbetarnas relation till högerpolitik. Inte minst utvecklade italienske marxisten Antonio Gramsci sin teori om kulturell hegemoni för att förklara varför arbetarklassen köpte borgerlighetens verklighetsbeskrivning och inte anslöt sig till revolutionen. I Sverige har svaret på frågan de sista åren tagit fasta på att vänstern har blivit för upptagen vid identitetspolitik – i stället för att ägna sig åt ekonomiska frågor har feminism, HBTQ-aktivism och antirasism tillåtits ta alltför stor plats. Men om man läser Eribon kanske det inte är för mycket identitetspolitik som är problemet, utan att det saknas en identitetspolitik kring arbetare. Högerns framväxt har skett parallellt med att vänstern misslyckats med att skapa ett gemensamt politiskt projekt för arbetarklassen.

I Eribons barndomskvarter var anslutningen till kommunistpartiet stor. Den känslomässiga relationen till ”Partiet” var spontan, samtidigt som man spydde galla på socialdemokraternas reformism och ständiga kompromissande. Hans föräldrar röstade inte på Partiet för att de längtade till Sovjetunionen eller var solidariska med befrielserörelserna i de forna kolonierna: det var en protest mot lokala orättvisor.

Sedan många år röstar Eribons bröder på Nationella fronten (numera Nationell samling). Även hans mamma har röstat på dem ibland. Det var länge sedan någon kunde tänka sig att rösta på kommunisterna. Enligt Eribon beror det på att vänstern under tidigt 80-tal övergav arbetarklassen genom att stödja François Mitterrands socialdemokratiska regering, som tog över högerns projekt och började liberalisera välfärdsstaten. Samtidigt hade kommunisterna svårt att förhålla sig till Sovjetunionens förtryck och de sociala rörelser som växte fram efter 1968. Övergivna och desillusionerade har arbetarna vänt sig till det enda parti som tycks stå på deras sida och verkligen bry sig om dem, Nationella fronten är den sista utvägen för arbetarklassen att försvara sin kollektiva identitet.

Övergivna och desillusionerade har arbetarna vänt sig till det enda parti som tycks stå på deras sida och verkligen bry sig om dem, Nationella fronten är den sista utvägen för arbetarklassen att försvara sin kollektiva identitet.

Samtidigt påpekar Eribon att arbetare knappast är födda vänstersympatisörer. I Frankrike lyckades kommunistpartiet aldrig locka särskilt många av arbetarväljarna och den vita arbetarklassens rasism är inte ett nytt fenomen. Ledningen fördömde rasism, men uttalandena kring araber och homosexuella i Eribons barndomshem var förvillande lika dagens högerextrema partiprogram. Denna ”ingrodda” rasism hos arbetarklassen menar han har underlättat Nationella frontens framgång.

Men både Vances och Eribons memoarer har mer att ge än att förklara politiska förändringar. Hillbilly är en stundtals rörande skildring om resan från fattig vit arbetarklass till juristexamen vid Yale och Tillbaka till Reims är en skoningslös uppgörelse med den sociala skammen. Båda skildrar klassresenärens kamp och identitetsproblem. Vance har anklagats för att vara ett skolboksexempel på sociologen Lena Sohls påpekande om klassresenärens självtillräcklighet. Han eller hon framstår som stark nog att ha lyckats ta sig ur sitt sammanhang och arbetarklassen ses som något att lämna bakom sig, medan politik som förändrar arbetarklassens villkor glöms bort. Vance har också kritiserats för att idealisera sin egen klassresa och hävda att allt som behövs är att fattiga tar sig i kragen som han själv gjort. Men det är en något missvisande beskrivning av hans självbiografi. Vances berättelse pekar snarare på behovet av andras stöd och hjälp för att kunna komma bort från fattigdom, missbruk, kaos och våld. I hans fall var det särskilt hans mormor som stod för trygghet och gav honom det stöd han behövde för att orka ta tag i sina studier och undvika droger. Men han ifrågasätter aldrig den ekonomiska politik som skapat förutsättningarna för fattigdomen i Appalacherna.

Vance ägnar mer tid åt att återge känslan av att vara en utomjording i sina nya miljöer och hur uppväxten fortfarande påverkar honom negativt. Som barn lärde han sig att relationer hanteras med våld och aggression, vilket gjorde det svårt för honom i hans relation till den flickvän från övre medelklass som han träffade när han gick på Yale. ”De egenskaper som hjälpte mig överleva i barndomen är just de som hindrar mig från att lyckas som vuxen.”

Om Vance reflekterar över hur det känns att göra en klassresa är Eribon upptagen vid erfarenheten av att återkomma till sin uppväxtmiljö. Föräldrarnas liv var bestämda redan på förhand. Mammans drömmar om att bli lärare omöjliggjordes när hon tvingades fly hemstaden under andra världskriget. Hon hamnade på barnhem, lyckades till slut ta en grundskoleexamen och blev hembiträde. Pappan närde drömmar om att bli industridesigner och tog kvällskurser, men fullföljde dem aldrig. Båda slutade på fabriksgolvet och de yngre bröderna lämnade grundskolan för att arbeta på fabrik. Hans äldre bror blev slaktare men lever i dag med en utsliten kropp och på socialbidrag.

Om Vance på många sätt passade in i sin hemstad och miljö, stack Eribon ut genom sin homosexualitet och kände sig tvingad att flytta för att överleva. Han upplever sig som en kliché som var tvungen att flytta till storstaden för att kunna komma ut som bög, men det gav bränsle att våga ge sig av. Men att komma ut ur den homosexuella garderoben innebar samtidigt en resa in i arbetarklassgarderoben. I Paris kulturella kretsar började Eribon ljuga om sin bakgrund och han arbetade bort sin nordfranska arbetardialekt. Den mest drabbande sekvensen i boken är när han i Paris springer på sin morfar, som livnär sig som vindrutetorkare. Eribon är livrädd att någon ska se dem tillsammans och undra vem den äldre mannen är.

Men även om Eribon var tvungen att flytta för att komma ut så var hemstaden också den plats där han formades som bög. Reims urinoarer och parker var platser för hans första sexuella möten, men också ställen där han ständigt riskerade att utsättas för polisens våld. Reims var också staden där han började intressera sig för filosofi och politisk aktivism.

I dag är avståndet mellan honom och den värld som en gång var hans milsvid. Detta förstärks av att han under alla år inte har velat ha något att göra med sin familj. Han träffade aldrig sin far igen efter flytten till Paris och för att slippa träffa sina syskon går han inte på begravningen när denne dör. Först dagen efter åker han hem, till sin mamma. Han avskyr fortfarande sin pappa för hans homofobi, men också för att han satt fast i arbetarkulturen, en värld som Eribon upplever som frånstötande.

I backspegeln omvärderar han sina föräldrar, inte minst för att de möjliggjorde hans studier. Som han uttrycker det: hans mamma arbetade så att han kunde läsa Marx. Men trots att han kallade sig för marxist brydde han sig inte om arbetarklassen annat än på en mycket abstrakt nivå. Intellektuellt var han på arbetarnas sida, men han hatade deras värld och förkastade sina föräldrars förborgerligade liv. Samtidigt hade hans föräldrar svårt att förlika sig med hans utveckling och då inte bara hans sexuella identitet. De tyckte att han gjorde sig fin som läste Le Monde och förstod inte varför han engagerade sig i vänsteraktivism i stället för att ägna tiden åt att få så bra betyg som möjligt. I dag lägger han all skuld på sig själv för att inte ha kontakt med sina syskon, nu när de har accepterat hans homosexualitet. Här övertrumfar den sociala skammen den sexuella – han erkänner att han är djupt besvärad över syskonens sociala status. Om hans bröder bara hade tillhört en välutbildad, respektabel medelklass hade han umgåtts med dem.

Det kan tyckas självklart att vi alla har rätt till vår egen berättelse, men när självberättelsen – memoaren, självbiografin, det autofiktiva verket – presenteras mot en fond av andra människor och deras erfarenheter uppstår också ett ansvar gentemot bifigurerna. De som stannar kvar, som inte gjort en klassresa, riskerar att framstå som passiva statister när narrativet inte bara rör vägen bort från fattigdom utan också bort från dess kultur. Klassresenärers föränderlighet framstår som ett ideal, medan landsbygdens och småstadens fattiga är orörliga i tid och rum.

Även om Vance tecknar ett varmt porträtt av sin släkt reproducerar han klassmässiga schabloner genom att framställa Appalachernas rednecks som dominerade av två skilda moralsystem. Det ena utgörs av en respektabel, skötsam arbetarklass och förkroppsligas av hans mormor: gammaldags, stillsamt trofast, flitig. Den andra exemplifieras av hans missbrukande mamma: konsumtionsinriktad, isolerad, arg, misstrogen. Det är lätt att se vem författaren anser sig tillhöra. Medan han arbetar hårt, nöjer sig andra med att leva på bidrag. När han själv får en blygsam lön som snabbköpskassör köper hans knarkande granne dyr mat på kuponger. Detta kan inte förklaras enbart i ekonomiska termer, menar Vance; det krävs förståelse av den känslomässiga erfarenheten av att växa upp i samhällets utkant. ”Visst är vår sorgesång sociologisk, men den handlar även om psykologi och samhälle och kultur och tro.”

Det är i konflikten mellan arbetande fattiga och dem som ger ’vår sort dåligt rykte’ som Vance ser förklaringen till Trumpstödet.

Fattigdom skapar ett irrationellt beteende där människor köper konsumtionsvaror på kredit i stället för att spara till sina barns högskolestudier. ”Att tänka på ekonomin går emot våra instinkter. Vi spenderar för att kunna spela överklass.” Den arbetarklass han föraktar intalar sig själv att arbetslösheten beror på yttre orättvisor, men i själva verket har den oftast bara sig själv att skylla, menar Vance, och illustrerar med en bekant som sade upp sig från sitt jobb för att han var trött på att gå upp tidigt på morgonen, men på sociala medier beklagade sig över att allt var president Obamas fel. Det är i konflikten mellan arbetande fattiga och dem som ger ”vår sort dåligt rykte” som Vance ser förklaringen till Trumpstödet. De bidragsberoende tillåts utnyttja systemet, medan de skötsamma bittert sliter förgäves och deras tilltro till välfärdspolitik urholkas.

Medan Vance vill bidra med en psykologisk förståelse av fattigdom ger Eribon ett strikt sociologiskt perspektiv på sin uppväxt. Att han till skillnad från sina bröder upptäckte läsandet beror inte på att han var smartare, utan på att han fick möjlighet att studera, eftersom hans föräldrar arbetade hårt för hans skull. Han lämnade snabbt hemmet och Reims, men hans bröder fick inte samma möjlighet. Eribon menar att arbetarungdomars framtid är förutbestämd och att differentieringen i skolan är avgjord redan på förhand. Han själv utgör ett ”sociologiskt mirakel”, ett undantag som delvis förklaras av hans sexuella läggning, konstaterade han nyligen i El País. Den gav drivkraften att ta sig från Reims och hjälpte honom att komma in i den kulturella medelklassen, eftersom den parisiska bögvärlden är öppnare för kusinen från landet än stadens kulturelit. Dessutom, påpekar han, studerade han visserligen vidare, men inte vid ett elituniversitet. Han kunde inte skriva klart sin avhandling, eftersom han var tvungen att försörja sig och han är i dag professor vid ett universitet långt bort från Paris. Professuren fick han dessutom inte tack vare formella meriter, utan för att han lyckats kapitalisera på sin sexuella identitet och publicerat en rad inflytelsefulla verk om homosexualitet.

Eribon analyserar konsekvent sina erfarenheter utifrån vännen Pierre Bourdieus teorier. Det finns förstås mycket att hämta där, men förklaringen att han är ett sociologiskt mirakel, ett undantag som bekräftar regeln, blir i sammanhanget svag, när han menar att arbetarklassens livslinjer alltid är utstakade. Han blir så – trots att han inte vill hylla klassresan – mirakulöst nog den ende som lyckats förflytta sig från Reims arbetarförort till Paris kulturelit, alltmedan hans föräldrar tycks fjättrade vid sin sociala position.

Undangömd i en fotnot i Tillbaka till Reims återfinns en reflektion om klassresenären som berättare. Eribon varnar för att skildra den klass man lämnat bakom sig som statisk och slaktar sedan den brittiska kulturvetaren Richard Hoggart för att förhärliga arbetarklassens ”förment enkla och psykologiskt oföränderliga natur”. Vare sig den idealiseras eller demoniseras tycks den forna hemvisten sluta utvecklas samma dag som författaren lämnar den. Eribon faller kanske inte för detta, men han framställer sin familj som handfallna inför de strukturella förutsättningarna.

Han är blind inför hur social och sexuell skam påverkar honom och andra på skilda sätt. Skam har en radikal möjlighet till transformation, men medan den tycks fått ha honom dit han är i dag verkar inte skammen ha hjälpt hans familj över huvud taget. Den har hämmat dem, men gynnat honom. För det är bara den numera uppburna professorns handlingar som framställs som framgångsrika – hans sociala och sexuella skam har överkommit klassklyftorna – medan alla andra förblir vid sin läst.