Älskande måste ta sig i akt

Russ Harris är en förgrunds­gestalt inom den terapeutiska­ riktning som kallas ACT. Metoden syftar till att lära oss att acceptera våra känslor och skapa distans till dem genom att stärka det iakttagande jaget. Varje tid har den terapi den förtjänar, menar recensenten, och ACT kan ses som en reaktion på dagens överexponering av jaget.

Ordet psykoterapi myntades i slutet av 1800-talet och sedan dess har olika slags terapier sett dagens ljus. Gemensamt för dem alla är en föreställning om människans formbarhet och en tro på att det går att behandla, kanske till och med bota, psykisk sjukdom. Vissa terapier har utformats av läkare eller psykologer, medan andra vuxit fram utanför dessa professioner. Sida vid sida har det funnits terapier ämnade för människor som betecknats som psykiskt sjuka och sådana som syftat till att hjälpa personer som inte kan kallas sjuka, men som vill ha hjälp att skapa sig ett gott liv. Gränserna mellan de olika terapiformerna är inte knivskarpa, liksom inte heller gränserna mellan psykologier med akademiska pretentioner och det man ibland ­kallar för populärpsykologi.

I ett gränsland mellan psykologi och rådgivning för självhjälp befinner sig ACT, den terapi som utformats av bland andra den engelsk-australiensiske läkaren Russ Harris och som står för Acceptance and Commitment Therapy. Från att ha varit en terapi som huvudsakligen använts vid depression har den numera fått en mycket vidare tillämpning. Den är en variant av kognitiv beteendeterapi, KBT, som fått ett stort genomslag i västvärlden under de senaste årtiondena. Harris är själv verksam som terapeut och har presenterat sin metod i ett antal böcker, varav flera finns på svenska. Förra året utkom ACT helt enkelt. En introduktion till Acceptance and Commitment Therapy, och nu finns Kärlekens ACT. Stärk din relation med Acceptance and Commitment Therapy på svenska.

Inom ACT handlar det inte om att analysera svåra känslor eller om att tränga in i smärtsamma händelser i det förflutna, såsom exempelvis sker inom psykoanalysen. I stället för att söka inverka på känslolivet ska vi acceptera våra känslor och lära oss att leva med dem. Målet är att få ett så meningsfullt liv som möjligt och medlet för att åstadkomma det är att se på det egna jaget på distans. I grunden ligger en teori som är tämligen enkel i strukturen och som utgår från en uppdelning av jaget i tre delar. Till det fysiska och det psykiska jaget (kropp och själ) läggs ytterligare en del, det iakttagande jaget. Det är en del som registrerar allt som sker i de andra delarna av jaget, framför allt den psykiska. I psyket finns det tankemässiga brus som vi kanske inte alltid är medvetna om men som i hög grad styr oss. Detta brus består av uppfattningar, i många fall rätt hårda omdömen om världen och andra människor, inte minst om det egna jaget. Vi är, påpekar Harris, i allmänhet mycket stränga domare över oss själva och sitter i många fall fast i tänkesätt som vi kanske inte ens är medvetna om och som kan ha en mycket destruktiv inverkan på våra liv.

En central del av ACT-terapin består av olika tekniker för att distansera sig från det här bruset. Det kan ske genom att man framställer tankarna som berättelser, liknar dem vid en radio som maler på inom oss, eller föreställer sig dem skrivna i glasyr på en stor födelsedagstårta – sätten som Harris tillhandahåller är många och fantasifulla. Det viktiga är att inte söka motarbeta de destruktiva tankarna utan att låta dem vara. Det gäller även smärtsamma känslor, att man inte ska försöka stöta dem ifrån sig, eftersom det paradoxalt nog bara riskerar att förstärka dem. Genom att acceptera att de finns kan de bli mer greppbara och mindre farliga.

Det iakttagande jaget är en del av vårt jag som enligt Harris givits alltför lite uppmärksamhet i den västerländska kulturen, men som haft en mer framträdande roll i österländskt tänkande. Här har man förstått vikten av att ställa sig utanför sig själv och betrakta jaget som ett objekt bland andra. Från österländskt tänkande har Harris, och även andra företrädare för kognitiv beteendeterapi, hämtat metoder, så kallad mindfulness, för att vara helt och fullt närvarande i nuet, utan att försjunka i tankar om det som varit och det som kommer att bli.

I den nya boken tillämpas ACT på kärleksrelationer – det är traditionella parrelationer mellan en man och en kvinna som står i centrum. En viktig utgångspunkt för Harris är att vi är alltför fångna i uppfattningar om kärleken som en känsla. Med ett sådant synsätt kan man inte hoppas på en långvarig kärleksrelation, om det nu är det man eftersträvar. För att få en relation att fungera på sikt måste vi enligt Harris fokusera på den praktiska sidan och på kärlekens handlingar. Det är genom handlandet och beteendet i stort som man har möjlighet att påverka relationen i positiv riktning. Det gäller att sätta sig över sina känslor och spontana reaktioner för att i stället fundera över vad det är man vill med relationen på sikt. På så sätt tvingas man att fundera över vilka värden man omfattar och vilka handlingar som leder till att de förverkligas. I stället för att vara ett rov för sina känslor och ge uttryck för dem på ett okontrollerat sätt bör man handla på ett sätt som är ändamålsenligt i förhållande till dessa värden. När det gäller kärlekslivet talar Harris om vissa kärnvärden som sammanfattas med orden omtänksamhet, delaktighet och kontakt.

Mycket klokt sägs i denna bok, många bra råd ges och här finns ett stort antal övningar som man kan göra ensam eller med sin partner och som med stor sannolikhet kan bidra till att förbättra ens relation. Övningarna utgår från ACT men kan säkerligen fungera också utan den teoretiska överbyggnaden. Det gäller ACT i stort att den framstår som en jordnära och praktisk metod, som också kan användas av människor som inte har tillgång till en utbildad terapeut.

Det är lätt att förstå att de här idéerna får fäste i vår tid. Förmodligen är det så att varje tid får den psykoterapi den förtjänar – terapierna hänger ofta på ett intrikat sätt samman med det omgivande samhället. Detta behandlas emellertid sällan i rådgivningslitteraturen som i allmänhet är helt och hållet inriktad på jagets värld. Det gäller också Harris böcker att det omgivande samhället bara finns som en tyst kuliss, inte ens skissartat antydd. Men självklart hänger föreställningarna inom ACT samman med hur vårt samhälle ser ut på ett mer övergripande plan och det är frestande att spekulera i på vilket sätt. En faktor i tiden tycks vara den stora koncentration på jaget som förekommer i så många olika sammanhang. I bild och text och i olika typer av sociala medier exponeras våra jag och blir tillgängliga för våra egna blickar i en omfattning som vi inte sett tidigare. Vi har blivit vana att betrakta oss själva utifrån och det verkar som om det iakttagande jaget aktiveras på många olika sätt. ACT kan emellertid också ses som en reaktion på exponeringen av jaget, eftersom den också anger vägar till frigörelse från medvetandet genom de meditativa tillstånd som mindfulness tillhandahåller. Här finns således en dubbelhet som är signifikativ för stora delar av populärpsykologin och som visar sig i ett fokus på det medvetna jaget å ena sidan och en längtan ur de begränsningar som medvetandet utgör å den andra.

I förordet till Harris bok noteras att ACT fått ovanligt starkt fäste i Sverige. Det tycks gälla KBT i allmänhet att framgångarna har varit mycket stora här. Vad kan det bero på? Är det något i vår kultur som särskilt uppmuntrar till de här synsätten? Har vi en särskild vurm för den här typen av rationella och praktiska uppfattningar om människan i kontrast till sådana föreställningar som i högre grad tar fasta på det mörka och irrationella i den mänskliga naturen?