Antirasismen befäster också fördomar

I en ny debattbok visar Dan Korn hur mångfaldhetssatsningar och antirasism kan förstärka hudfärg som egenskap. Trots otydliga teoretiska resonemang är boken ett viktigt bidrag till den diskussion om mångkultur och rasism som håller på att finna politiska former i Sverige.

Dan Korn (född 1962) är något av en mångsysslare: författare, journalist, fotograf och sedan några år dessutom rabbin i Manchester. Han har tidigare givit ut flera böcker om folklivet i de västsvenska skogsbygderna och prisats av Svenska akademien för en bok om Kejne-affären på 1950-talet.

I Rasister det är vi allihopa tar sig Korn an samtidens svenska debatt kring kultur, mångfald och rasism. Han är en god stilist, som bäst när han delar med sig av sina fängslande och detaljrika kunskaper kring svenskt historiskt folkliv och relaterar det till dagens diskussioner. Vi får bland annat möta Leonard Ljungdahl, en färgad man född 1887 i Mölnlycke. En central poäng hos Korn är att den ideologiska rasismen är och har varit svagt utvecklad i Sverige. Visst förekom det misstänksamhet mot det främmande. Fördomar är dock snarast något allmänmänskligt och främlingskap en övergående egenskap. Sverige är och har varit en utpräglad konsensuskultur där det funnits en misstänksamhet mot det avvikande. Men en person som Ljungdahl kunde utan större problem bli en del av lokalsamhället. Hudfärg var ingen avgörande faktor för att inkluderas i den starka vi-normen. Det var framför allt sommargästerna som reagerade på hans utseende.

Korn menar att den offentliga bilden av svensk historia de senaste decennierna präglats av ett överdrivet självgissel. Sverige var till exempel varken först eller ensamt om att bedriva rasbiologisk forskning under mellankrigstiden. Rasbiologiska institutet och dess företrädare Herman Lundborg – som var ideologisk rasist – blev snabbt ifrågasatt. Redan 1936 togs institutet över av Lundborgs assistent Gunnar Dahlberg, som var uttalad antinazist och ändrade institutets inriktning från rasbiologi i egentlig mening till genetik.

För den som läst historisk forskning är detta inte något nytt. Korn vänder sig framför allt mot den vulgärtolkning av svensk historia som förekommit i den offentliga debatten. Han vill sätta in de historiska skeendena i en kontext och visa att många svenska aktörer – med deras samtids måttstock – ofta snarast kan beskrivas som progressiva och liberala. Det gäller inte minst makarna Myrdal som fått klä skott för en inhumanism som de inte alls stod för. Makarna Myrdal propagerade för en stark socialstat, och när fattigvården fick mer resurser under 1950-talet minskade också antalet tvångssteriliseringar kraftigt. Små kommuner hade under 1930- och 1940-talet i vissa fall använt steriliseringar av ”socialt missanpassade” som ett sätt att förebygga kommunala kostnader. Av alla steriliseringar som genomfördes i Sverige var dock den absoluta merparten frivilliga.

När SVT undersöker den etniska mångfalden i svenska bolagsstyrelser genom att titta på foton så ägnar man sig åt samma sorts verksamhet som de gamla rasbiologerna.

Det Korn vänder sig emot är vad han uppfattar som en självspäkningskultur, inte bara i Sverige utan i hela västvärlden – han talar till och med om självhat. Detta är ett starkt begrepp och Rasister det är vi allihopa ska läsas som en debattbok snarare än populärhistoria. Korn är ute efter att driva hem en tes och det lyckas han på det stora hela bra med.

Korn vänder sig emot nutidens ”antirasism” som han menar delar vissa centrala föreställningar med den verkliga rasismen. När SVT undersöker den etniska mångfalden i svenska bolagsstyrelser genom att titta på foton så ägnar man sig åt samma sorts verksamhet som de gamla rasbiologerna. Att motivet är föregivet gott har en underordnad betydelse.

Föreställningen att olika sfärer av samhället – som bolagsstyrelser – ska avspegla en etnisk mångfald bygger på antagandet att just sådant som hudfärg är en viktig identitet och egenskap. Kvoteringsförespråkarna skulle förstås protestera mot detta och mena att i ett samhälle utan diskriminering skulle det inte finnas några statistiska avvikelser från helheten. Resonemanget kan tyckas logiskt. Men inte sällan kan de etniska skillnaderna förklaras som ett uttryck för klasskillnader och social ojämlikhet. Fördomar frodas på grund av social ojämlikhet. Det är där samhället ska lägga sitt krut, menar Korn. Att i stället fokusera på insatser särskilt riktade mot etniska grupper förstärker bara uppdelningen av människor. Om man hävdar att en färgad liberal elitcyklist bättre företräds av en annan färgad, än av en annan liberal eller elitcyklist, så har man lyft upp hudfärgen som den centrala identiteten. Det är en i grunden rasistisk tankefigur. Den rasism som finns i samhället kan inte uppvägas med annan rasism. Rasism drabbar individer. Den kan inte kompenseras kollektivt. Rasismen måste motverkas med ideal om jämlikhet och färgblind likabehandling. Ett etniskt kvoteringstänkande tar dessutom fokus från sociala klasskillnader och tenderar att gynna de redan privilegierade inom varje etnisk grupp.

Korn menar att nationell kultur och rasism blandats samman i svensk debatt. Nationalismen bygger i grunden på en språklig gemenskap och är inkluderande, till skillnad från rasismen som är exkluderande. Medan nationalismen historiskt hör samman med jämlikhet och demokrati är rasismen besläktad med bördsprivilegier. Dessa två ismer står snarast i motsatsställning till varandra. Korn efterlyser en mer positiv självbild och konstruktiv syn på den svenska kulturen som en väg för att inkludera människor.

Benedict Andersons berömda tes om nationalismen som en ’föreställd gemenskap’ har ofta felaktigt uppfattats som en kritik av nationalismen som något konstgjort.

Benedict Andersons berömda tes om nationalismen som en ”föreställd gemenskap” har ofta felaktigt uppfattats som en kritik av nationalismen som något konstgjort. I själva verket är alla sociala inrättningar, som inte bygger på direkt interaktion, föreställda på detta sätt. Att något är socialt konstruerat gör det inte mindre värt eller verkligt.

Korn framhåller än mer den amerikanske antropologen Franz Boas. Han ställer sig bakom dennes kulturrelativism och sätter denna hållning i motsatsställning till dem som vill rangordna kulturer hierarkiskt. Enligt Korn har det uppstått en omvänd värdering av kulturer i dag parad med en romantisering av det främmande. Om det tidigare fanns en föreställning om den västerländska kulturen som överlägsen antas det nu ofta att den västerländska kulturen är moraliskt skuldtyngd och bör kritiseras extra hårt. En färgad person anses inte kunna vara rasist på samma sätt som en ”vit europé”. Korn menar att detta kommer extra tydligt till uttryck i den postkoloniala teorin. Kärnan i Korns argumentation är att ett strukturellt maktperspektiv gör mer skada än nytta eftersom det återskapar det som det säger sig vilja bekämpa. Decennier av positiv särbehandling i USA har till exempel förstärkt den etniska identiteteten snarare än motsatsen. Antalet amerikanska indianer ökade till exempel i statistiken med över femtio procent mellan 1960 och 1980 i samma ålderskohort, som ett resultat av nya juridiska privilegier knutna till den minoritetspositionen.

Bokens svaghet ligger främst på det teoretiska planet. Det förekommer ganska många referenser till olika teoretiker. Korn tar ibland postmodernismen i försvar och ställer den i motsats till postkolonialismen. Ibland förs de två riktningarna dock samman. Det blir tydligt att dessa teoridiskussioner inte så lätt låter sig avhandlas i en debattbok. Utrymmet är för begränsat och framställningen blir lätt schematisk. För den ovane läsaren lär det vara svårt att hålla isär alla tänkare. När Korn psykologiserar ett antal framstående postmoderna tänkare och hävdar att de drivits av ”självhat” blir det också väl spekulativt och tendentiöst. Att psykologisera sina meningsmotståndare kan vara lockande, speciellt om det går att lägga fram indicier som talar för tolkningen. Men det är ett sätt att argumentera som oftast inte kan falsifieras och som borde stå i strid med de rationella ideal Korn säger sig företräda. Idéer bör kritiseras på sina egna meriter, oavsett upphovsmännens eventuella drivkrafter. Jag kan också tycka att de citat som förekommer i boken borde ha notats.

Man kan naturligtvis fråga sig om Korn angriper en halmgubbe. Hur stort inflytande har det postkoloniala tänkandet? Dessa idéer har en starkare ställning vid amerikanska universitet än vid svenska. I den allmänna debatten företräds de främst av aktivistgrupper. I en mer allmän mening har dock de idéer Korn angriper ett fäste i svensk debatt och en del talar för att det fästet håller på att stärkas. Korns bok kan därför vara nyttig läsning oavsett om man delar hans ideologiska utgångspunkter. Det är nyttigt att tvingas tänka efter vilka principer man ställer sig bakom. Helt klart förmedlar Korn insikten att god vilja inte är tillräckligt för den som vill motverka orättvisor.

Debatten om mångkultur, rasism och nationalism har dominerat den svenska offentligheten sedan förra valet. Men det här är frågor de flesta svenskar är ovana vid. Den allmänna diskussionen blir lätt både ytlig och polariserad. Även om Korn intar en tydlig hållning så resonerar han kring de olika förhållningssätt man kan inta i dessa frågor och fördjupar därmed bilden. Det är en bok med ärligt uppsåt.

Det är samtidigt svårt att placera Korn politiskt, i grunden är hans budskap liberalt med sitt fokus på individuell likabehandling, men där finns också inslag av kulturkonservatism och klassisk socialdemokratisk klassutjämningspolitik. Kanske säger det mer om det förändrade politiska landskap vi ser växa fram, där gamla ideologiska mallar inte längre fungerar som vägvisare. Detta är helt klart en debatt som fortfarande håller på att finna sina former. Sverige har en lång idépolitisk resa framför sig och Rasister det är vi allihopa är ett välkommet bidrag på vägen.

Håkan Boström är doktorand i ekonomisk historia och ledarkrönikör i Göteborgs-Posten.