Avundsjuka mot lärare bakom skolans kris

Gunnar Falkemark analyserar i denna bok avundsjukan ur olika aspekter. Det mest intressanta av hans exempel gäller utbildnings- och skolpolitiken. Lärarnas status ansågs på 1960- och 70-talet vara provocerande hög och man föresatte sig att avprofessionalisera läraryrket. Men även om Falkemark lägger tonvikten vid riskerna med avundsjuka visar han också att den kan ha sina fördelar.

Alla har vi någon gång känt ett styng av avundsjuka. Någon har något, en pryl, en egenskap, en förmåga eller ett utseende som vi önskar att vi själva hade. Det är en form av missunnsamhet eller i bästa fall en vision om något vi själva vill sträva efter att uppnå. I sina värsta former, när avundsjukan krälar likt en dödssynd, blir den en besatthet som kan få djupt destruktiva konsekvenser både för en själv och andra. I dess mildaste form har vi alla känt den, om vi inte råkar vara helgon, och i sina värsta former kanske vi också har känt hur den hugger inombords eller i alla fall mött människor som riktat sin mörka avundsjuka mot oss eller andra i vår närhet.

Det är inte säkert att den visar sig i sin mest nakna form. Den avundsjuke kan linda in och forma avunden som inställsamhet, skvaller eller sluga ageranden som syftar till att gillra en fälla. Men den som låter avundsjukan ta sin person i besittning klarar dock sällan av att agera rationellt. Det är en erfarenhet sedan tusentals år av människans historia och illustreras med ordspråk som: ”Den som gräver en grop åt andra faller själv däri.” Om skadeglädjen över den avundsammes misslyckande är ytlig och kortvarig så är spåren av bitterhet hos den avundsjuke desto djupare. Förmodligen är det sådana inkrökta mekanismer som har placerat avunden bland dödssynderna och gör att vi faktiskt även i vår sekulariserade tid identifierar den som en usel egenskap (enligt en kvantitativ undersökning av Stefan Einhorn).

Gunnar Falkemark, som fram till 2013 var professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, har analyserat avundsjukan ur olika aspekter i boken Avundsjuka i politik och samhällsliv. Som titeln avslöjar gör Falkemark en distinktion mellan politik och livet generellt sett. Och ambitionen är större än så. Falkemark ger också översiktliga idéhistoriska och empiriska presentationer av frågan. Han vill definiera vad avundsjukan är filosofiskt, politiskt, antropologiskt och historiskt genom några nedslag.

Med avundsjukan som analysinstrument identifierar Falkemark flera av orsakerna till att skolan befinner sig i dagens krisläge.

Det mest ambitiösa och läsvärda av hans exempel är hur avundsjukan har fått spela en roll för utbildnings- och skolpolitik. Med avundsjukan som analysinstrument identifierar Falkemark flera av orsakerna till att skolan befinner sig i dagens krisläge. En av dem är att lärares kunskapsnivå och status under 1960- och 1970-talet ansågs vara provocerande hög jämfört med yrken inom LO och TCO-sfären. Därför skulle läraryrket avprofessionaliseras. Under 1960- och 1970-talet tillsattes utredningar av den socialdemokratiska regeringen för att göra skolan mer jämlik. Kunskap bedömdes som en faktor som kunde minska jämlikheten i skolan. Kunskap och färdigheter kunde därför anses som en risk enligt den statliga betygsutredningen från 1973.

I slutet av 1970-talet försvann flertalet akademiska titlar, professorer ersattes i universitetsstyrelser av ”företrädare för allmänna intressen”, skolan kommunaliserades i syfte att öka demokratiseringen, vilket ledde till att lärare på ”lägre nivå” fick samma villkor som lärare på ”högre nivå”. Falkemark konstaterar att reformen innebar ett ”centralt angrepp på lärarna med högre status [genom] en nedvärdering av deras viktigaste tillgång, nämligen deras intellektuella kapital, dvs deras kunskaper”. Reformerna drevs så långt att lärarna under 1990-talet inte längre behövde behörighet för att undervisa i det specifika ämnet. Läraren skulle i stället vara ”en som står vid sidan av och ger råd någon gång emellanåt”, som Falkemark framhåller med ett citat från 1997 av Gunnar Wetterberg. Om reformerna från 1960-talet och framåt syftade till att nivellera kunskapsorättvisorna blev reformen om lärarlönelyftet 2016 ett exempel på avundsjukans andra dike. Att vissa särskilt skickliga lärare skulle belönas med ett lönelyft skapade kris inom yrkeskåren. Det främjade inte samarbete i skolan menade några och andra sa att lönehöjning för vissa upplevdes som en bestraffning av dem som blev utan.

Avundsjuka är ett universellt fenomen men tar sig olika kulturella uttryck, argumenterar Falkemark. Det faktum att exempelvis ett tilltalande utseende väcker avundsjuka tar sig olika uttryck beroende på vad man i sammanhanget menar vara ett lockande utseende. Sådant tenderar ju att skifta med mode och kulturella koder. Det vi i Skandinavien beskriver som jantelag är inte specifikt för vår kultur utan finns även i nomadiska afrikanska folkgrupper. I boken visar Falkemark med ett flertal exempel på risker med avundsjuka när jantelagen åsidosätts och folk upplever sig orättvist behandlade. Sådant kan i sin värsta form, i samband med vissa mekanismer, förorsaka krig och folkmord.

Även om Falkemark lägger tonvikten vid risker med och orsaker till avundsjuka visar han också att den kan ha fördelar. På individnivå kan det vara smickrande att någon blir avundsjuk, eftersom du har något som någon annan också vill ha. Det kan höja självkänslan. Schopenhauer menade att avund från en annan kan öka känslan av stolthet. Men, varnar Schopenhauer, där det finns avund finns det också hat och den avundsamme kan bli en falsk vän. Att mötas med avundsjuka är därför förenat med ambivalenta känslor, om man är klok. Även på samhällsnivå kan det vara värdefullt med ett visst mått av avundsjuka. Den kan ju ge upphov till att vi vill sträva efter att förbättra vår karaktär, vår ekonomi och vår status. Avundsjuka som ett första incitament kan alltså vara värdefullt, så länge de destruktiva tendenserna inte tar över. Det är en fara som alltid hotar.

En av de filosofer som är mest framträdande i Falkemarks resonemang är John Rawls (flera andra nämns mest tentativt). Rawls är ett bra val eftersom hanteringen av avundsjukan på en samhällelig nivå i hög grad handlar om rättvisa. Bakom okunnighetens slöja belastas människor inte med avund, eftersom man där inte vet vad man ska jämföra sig med. Men i det verkliga samhället måste den hanteras. I Rawls teori görs det särskilt i relation till differensprincipen. Det finns en sund form av avund som handlar om de mindre privilegierades längtan efter tillgång till grundläggande nyttigheter. Den partikulära avundsjukan däremot, den är skadlig för individer och samhällen när rivalitet och konkurrens leder till fientlighet och missunnsamhet. En avundsam grupp kan vara villig att ”beröva dem [de priviligierade] deras större förmåner även om det innebär att [de] själva måste lämna ifrån [sig] något”. Rawls argument bekräftar de empiriska exempel som Falkemark använder med skolan. Att vissa lärare med högre status och mer kunskap berövades sin position försämrade ju inte villkoren endast för den privilegierade gruppen, utan för alla.

Något som jag saknar i Falkemarks överskådliga och engagerande bok är René Girards begrepp mimesis. Eftersom mycket av argumentationen kretsar kring just mimesisfenomen, och att Falkemark därtill refererar till Girard, skapas en viss obalans i argumentationen. Girards diskussioner om mimesis och hans mimetiska teori hade ytterligare kunnat förstärka huvudteserna i boken. Det hade också varit värdefullt med ett person- och sakregister för att lättare kunna orientera sig i vimlet av personer och sakfrågor. Detta är dock randanmärkningar på en i övrigt välskriven och väldisponerad bok. Jag uppskattar att statsvetaren Falkemark tar ett brett humanistiskt grepp om avundsjukan och pekar på komplexiteten av begreppet likväl som på variationer och universella drag i de samhälleliga, historiska och geografiskt spridda exempel han ger. För en noggrann läsare i den akademiska miljön måste jag bekänna att jag blir nyfiken på Falkemarks onämnda intentioner och drivkrafter med boken. Större delen av sitt forskarliv har Falkemark profilerat sig som expert på trafikfrågor. I förordet bekänner han: ”När man, som jag, inte längre behöver söka nya tjänster eller ängsligt bry sig om sin CV kan man låta det egna intresset avgöra vad man ägnar sig åt.” Den boken kan ju bli nästa: en självbiografisk skildring av avundsjukan inom akademien. Jag gissar att den volymen skulle kunna bli lika omfångsrik som denna.