Bättre som regeringschef än som partiledare

Ett skäl till att det är svårt att förstå förloppet när den allmänna rösträtten infördes är att statsministern Nils Edéns insatser hamnat i skymundan. Därför är det en välgärning att Sverker Oredsson har skrivit en utförlig biografi om Edén. Han ger en inträngande redogörelse för dennes gärning och menar att Edén var en av de främsta regeringscheferna under 1900-talet, men mindre framgångsrik som partiledare.

Det är inte alldeles enkelt att datera det demokratiska genombrottet i Sverige, visade det sig för några år sedan. Moderaternas dåvarande partisekreterare Sofia Arkelsten villade bort sig i det förra sekelskiftets taktiserande, när hon ville ge högern en roll i genombrottet med hänvisning till att de flesta män fick rösträtt till andra kammaren 1908. Det första beslutet att ge även kvinnor rösträtt togs inte förrän 1919, och den allmänna rösträtten var försedd med undantag in på 1920-talet.

Men i dag är de flesta ense om att genombrottet kom på hösten 1918, när den urtima riksdagen beslöt införa allmän och lika rösträtt – i kommunerna! Det kan tyckas vara en ganska trivial upplösning på en näst intill revolutionär situation, men beslutet innebar att första kammaren demokratiserades och högern miste mycket av sin makt. I samma andetag förklarade man också att kvinnorna skulle få rösträtt – att beslutet dröjde till nästa år berodde på att bara en lagtima riksdag hade befogenhet att ändra författningen. Därför är det nu dags att fira hundraårsjubileet. Saken har inte blivit enklare av att det saknats en utförlig biografi över en av skeendets huvudpersoner, statsministern Nils Edén. Genom att Edén och hans insatser hamnat i skymundan har förloppet blivit svårare att förstå.

Därför är det en välgärning, när lundahistorikern Sverker Oredsson nu kommer med Nils Edén – Demokratins statsminister. Oredsson har en bredare erfarenhet att luta sig mot än de flesta historiker av facket. Han skrev en betydelsefull avhandling om de svenska järnvägarnas tillkomst, innan han gav sig först politiken och sedan byråkratin i våld, som kommunalråd och kommunstyrelsens ordförande (fp) i Lund och därefter som universitetsdirektör.

Nils Edén hade en släkthistoria som är ganska karakteristisk för den svenska ståndscirkulationen. Välbärgade hemmansägare lät sina söner läsa till präster. Efter någon eller ett par generationer präster vidgades de akademiska valen. Edéns far Per Olof vände tillbaka till den norrbottniska hembygden som lärare och så småningom rektor för det femklassiga läroverket i Piteå. Fadern var verksam på många områden i traktens samhällsliv, som verkställande direktör i Piteå sparbank, som mångårig ordförande i stadsfullmäktige och så småningom också ordförande i landstinget. Sonen Nils föddes den 25 augusti 1871.

Oredsson markerar en påtaglig samhörighet med Edén – som historiker. Det var det ämne Edén valde när han kom till Uppsala. Han valde så småningom att skriva om centralregeringens framväxt under 1500- och 1600-talet och blev förbluffande framgångsrik. Redan 1903 fick han en extra ordinarie professur i historia, och 1909 blev han ordinarie professor. 

Det politiska landskapet vid förra sekelskiftet skilde sig påtagligt från hur det ser ut i dag. Partierna var överlag mer lösligt sammanhållna. Vänstern dominerades av liberalerna, som år 1900 bildade Liberala samlingspartiet som riksdagsparti. Redan 1896 hade liberalerna hjälpt Hjalmar Branting att komma in i andra kammaren. I valet 1902 kom ytterligare tre socialdemokrater in i riksdagen, och sedan rösträtten vidgats 1908 växte arbetarpartiet efterhand förbi liberalerna. Reformen 1908 innebar också att valen blev proportionella. Det blev signalen till en uppstramning av partiväsendet i och med att partierna fick makten över listorna, men det tog tid innan partierna och rollen som partiledare fann sin nuvarande form.

Oredsson betecknar Edéns uppväxtmiljö som konservativ och det var också kretsen kring Harald Hjärne. Edén skrev om den svensk-norska författningens tillkomst i unionsförkämparnas anda, men rörde sig så småningom åt liberalt håll. Den 1 juni 1906 var han en av grundarna av Uppsala vänsterförening, där han snart blev ordförande. I valet 1908 – det sista med majoritetsval – blev han invald som kandidat för vänsterföreningen, Uppsala arbetarekommun och nykterhetsvännerna.

Den unge professorn etablerade sig snabbt som en av liberalernas förgrundsmän, som lysande talare och skarp analytiker. När Karl Staaff hastigt avled den 4 oktober 1915 fanns det ingen självklar efterträdare. Edén höll talet före eldbegängelsen, men efter begravningen löste den liberala riksdagsgruppen ledarfrågan genom att utse ett råd med fem ledamöter, däribland Edén. De kommande åren blev Edén liberalernas ledande talesman i riksdagsdebatterna, men han var inte oomstridd. 

Sedan vänstern vunnit 148 av 230 mandat i andrakammarvalet i september 1917 kom hela det liberala femmannarådet att delta i förhandlingarna. Redan i höstvalet 1914 hade socialdemokraterna blivit vänsterns största parti, med 36,4 procent av rösterna mot liberalernas 26,9. Inför valet 1917 hade det socialdemokratiska vänsterpartiet brutit sig ur moderpartiet (och vann 8,1 procent av rösterna), men socialdemokraterna samlade fortfarande 31,2 procent mot 27,6 för liberalerna.

I turerna kring regeringsbildningen tvingades kungen till slut närma sig liberalerna, men Edén insisterade på att budet först skulle gå till socialdemokraterna. Det var en markering för parlamentarismen – Hjalmar Branting ledde vänsterns största parti. Som sekreterare i den socialdemokratiska partistyrelsen och i riksdagsgruppens förtroenderåd skrev emellertid Per Albin Hansson den 18 oktober till Edén och förklarade att socialdemokraterna vore beredda på en koalition under liberal ledning. Därmed var fältet fritt för liberalerna och för Nils Edén.

Då hade Edén redan varit hos Gustaf V för att diskutera förutsättningarna för regeringsbildningen. Kungens manövrer bakom ryggen på Staaff var en styggelse för vänsterns parlamentariskt sinnade ledare. Redan i de tidigare konsultationerna hade Edén därför betonat att regeringen och dess chef måste ha kungens ”fullständiga förtroende”. När kungen stod nära en lösning på sina regeringsbekymmer preciserade den tilltänkte statsministern vad han egentligen avsåg. I hans anteckningar heter det:

D. 17/10 upptog jag på nytt frågan om innebörden av det förtroendet och stöd, som vi måste förutsätta från kungens sida. Utvecklade detta i två riktningar:

1) att detta stöd skulle bliva fullständigt och förtroendefullt i den strid med högern, som kunde väntas. Särskilt framhöll jag, att för den händelse kungen icke kunde bibehålla sitt förtroende till en av mig bildad ministär, detta måtte öppet tillkännagivas, så att icke någon oklarhet måtte uppstå. Vi måste förutsätta, att så länge vi vore kgns rådgivare, inga andra skulle komma mellan honom och oss. Kungen bejakade detta.

2) i fall F.K., såsom kunde antagas, förkastade våra författningsförslag, särskilt rörande kommunala rösträtten… 

Edén ville ha möjlighet i så fall upplösa båda kamrarna, andra för att folket i val skulle få uttala sig om saken – kungen sade sig inte ha något principiellt emot detta, men svårt på förhand ge besked utan att kunna överblicka den situation som i så fall kunde uppstå.

Kungen: Men, som sagt, jag har icke något principiellt att invända, och om statsrådet enhälligt skulle i blivande tänkta fallet tillråda upplösning, kan jag redan nu säga, att jag skall taga detta under allvarligt och välvilligt övervägande för att kunna följa dess råd. 

På så vis gjorde Edén sin första stora insats som statsminister redan innan han var formellt utnämnd. Kungen tog ett stort steg närmare parlamentarismens principer och avstod från väsentliga delar av sina möjligheter till personlig maktutövning. Det var ett åtagande som han på det stora hela taget skulle respektera framöver.

Försvarets ställning förblev en tvistefråga inom det liberala partiet, även om motsättningarna dämpades så länge kriget pågick.

Sverker Oredsson följer Edén och hans regering genom flera besvärliga frågor. Den mest akuta frågan var försörjningsläget – den nya regeringen lyckades åstadkomma de handelsavtal med ententen som behövdes för att lindra påfrestningarna. Tyskland erbjöd svenskarna att ta över Åland sedan Finland blivit självständigt, men Edén aktade sig för att nappa på betet. Inbördeskriget i Finland rörde upp känslor till höger och vänster, men Edén och de ledande socialdemokraterna höll sig vid sidan av. Försvarets ställning förblev en tvistefråga inom det liberala partiet, även om motsättningarna dämpades så länge kriget pågick. Åttatimmarsdagen lirkades igenom, även om Edén fick undanta lantarbetarna för att få med sig de starka jordbrukarintressena i det egna partiet.

Allt överskuggas ändå av dramatiken kring demokratin. Den springande punkten var rösträtten i kommunerna och därmed makten över första kammaren, som utsågs genom val av elektorer i landstingen och de stora städerna. Första kammaren var viktig därför att det för lagstiftning krävdes att de båda kamrarna var överens. I kraft av den 40-gradiga skalan och kravet på betald kommunalskatt fick högern kraftig övervikt i kommuner och landsting och kunde därmed använda första kammaren till att blockera alla reformer som vänstern drev igenom i andra kammaren.

I den dåtida terminologin skilde man mellan ”politiska” och ”kommunala” val. Kommunerna sågs länge som ett slags ekonomiska sammanslutningar, där inflytandet bestämdes av hur mycket man betalade till den gemensamma kassan. Så hade det varit sedan mitten av 1700-talet, då man börjat rösta efter gårdarnas storlek vid kyrkoherdevalen. Ända in i det liberala partiet dröjde sig detta betraktelsesätt kvar – man hade accepterat lika rösträtt, men tvekade inför att den skulle bli allmän. Flera landsbygdsliberaler ville behålla kravet på betald kommunalskatt som villkor för rösträtt.

Regeringen gjorde tidigt en framstöt om en ny ordning, men första kammaren vägrade. Oron kring försörjningsläget 1918 fick emellertid allt kraftigare politiska övertoner och allt fler i de maktägande kretsarna befarade en revolutionär utveckling av samma slag som i Ryssland eller Tyskland. Kungen packade väskorna för att sätta sig i säkerhet, storfinansen manade högern att göra upp om reformer.

Nils Edén visade sin politiska skicklighet genom att utnyttja den urtima riksdag som inkallats hösten 1918 för att reglera statstjänstemännens löner. I hårda förhandlingar manglades genombrottet fram. Han fick det egna partiet med sig på att eliminera det mesta av begränsningarna av den allmänna rösträtten, och till slut vek sig tillräckligt många högermän för att reformerna skulle gå igenom, inklusive ett löfte om att genomföra kvinnlig rösträtt. 

Efterspelet blev dystert. Inom de båda regeringspartierna fanns det starka krafter som var kritiska till samarbetet. I kommunalskattefrågan gick det inte att komma överens, och 1920 upplöstes koalitionen.

Men det stannade inte vid detta. Inom liberalerna blev Edén alltmer omstridd. Han fick rykte om sig att vara högdragen och intellektuellt arrogant (Oredsson menar att han var blyg), men det blev nykterhetsfrågan som fällde honom. Efter sin avgång som statsminister ledde han den utredning som möjliggjorde förbudsomröstningen 1922, men nykterhetsvännerna nöjde sig inte med nej. De fick igenom att partiet skulle skriva in förbudskravet i sitt program, och partiet sprack. 

Edén lämnade partiledarskapet och ägnade sig åt Stockholms län, där han blivit landshövding 1920. Så småningom fick han uppdraget att leda arbetet med de många delarna av riksdagens historia, som togs fram till 400-årsjubiléet 1935. Han avgick som landshövding 1938, och omkom 1945 i sviterna efter en svår brand.

Sverker Oredsson ansluter sig till bedömningen att Edén var en av de främsta regeringscheferna under 1900-talet, men mindre framgångsrik som partiledare. Oredssons biografi ger en inträngande redogörelse för Edéns gärning. I något fall kan man undra över författarens bedömningar – hur framstående var egentligen Edén som historiker? varför slätar Oredsson över hans egendomliga försvar för att kvinnornas röster skulle räknas för sig vid förbudsomröstningen? – men det skymmer inte huvudsaken: det var på tiden att Edén fick den biografi han förtjänar. 

Pinsamt nog hör Nils Edén inte till de statsministrar som blivit byst eller ens relief i riksdagens foajé – tänker riksdagen fira 100-årsjubiléet i huvudpersonens frånvaro?